Meta-contrarian

Breaking news: Antropofagi anser inte längre att patriarkatet förklarar allt, och erkänner även vissa inneboende problem i idéklustret feminism. (För övrigt tidigare varit inne på problemen med stand point theory, vilket relaterar till relativism-problemet - som löses. Vad gäller intersektionalitets-diskussionen är väl intersektionalitet i ärlighetens namn ett sätt att lösa just ett ensidigt fokus på "kvinnofrågor", och erkänna t.ex. MRA-tjommarnas propåer.)

Har jag gått och blivit meta-contrarian?

Lesswrongs Yvain skriver:

"A person who is somewhat intelligent will conspicuously signal eir intelligence by holding difficult-to-understand opinions. A person who is very intelligent will conspicuously signal that ey feels no need to conspicuously signal eir intelligence, by deliberately not holding difficult-to-understand opinions." (Sic - vet inte varför inte "th" i "they" och "their" skrivs ut.)

Poängen är att det ofta finns en banal uppfattning, samt en mer sofistikerad uppfattning. För att verkligen verkar sofistikerad, även i jämförelse med de sofistikerade, krävs att en är motvals gentemot den sofistikerade uppfattningen. Yvain exemplifierar med ett antal åsikts-tripletter:

Ack, om inte Antropofagi känner igen sig! O förutsägbarheten. O himmel över all förtvivlan. Det är ju Antropofagis åsikter som sitter där!

Ungefär samtidigt som jag börjar inbilla mig att jag är smart, börjar jag även tycka att:

1. Ras/IQ: Det finns vetenskapligt påvisade genetiska skillnader. (Slutord.) Check på Yvains första åsikts-triplett.

2. Feminism: Men's rights movement är vettigt; prostitution ska legaliseras; går från likhets- till särartsfeminism; lönegapet är marginellt; jämställdhet är inget gott i sig. Check på Yvains andra triplet.

3. Libertarian? Tja... Kanske inte exakt överförbart till svensk kontext. Men har helt klart gått mot att vara mer liberal, från socialist. Nu kanske mer frihetlig socialt eller socialliberal. (Gör upp med denna åsiktsförflyttning i slutet på detta inlägg.) Inte solklart, men jag checkar även Yvains tredje triplett.

4. Herbal... Conventional... Hanson? Fattar inte. Är nog konventionell medicin fortfarande. Så det här blir det ingen check på.

5. "Don't give aid" har Antropofagi tjötat om bra, bra länge. Varit i slutet på denna åsikts-triplet sedan blogg-start, således. Ingen förflyttning i nutid. Om något snarare gått tillbaka till mer bistånds-positiv. Kan ändå sätta check på denna triplet, eftersom jag varit i tredje ledet från att tidigare, före bloggfödelse, vid något tillfälle varit i andra.

6. Obama is... Fattar inte den här heller. Så ingen check.

Sammanräkning: Av samtliga åsikts-tripletter som jag förstår, har jag åsiktsförflyttat till den meta-contrarianska tredjenivån. Av samtliga tripletter, dvs. inklusive de jag inte förstår, har jag flyttat mig på ett sådant sätt i fyra av sex fall.

"If meta-contrarianism is a real tendency in over-intelligent people, it doesn't mean they should immediately abandon their beliefs; that would just be meta-meta-contrarianism. It means that they need to recognize the meta-contrarian tendency within themselves and so be extra suspicious and careful about a desire to believe something contrary to the prevailing contrarian wisdom, especially if they really enjoy doing so."

Det är uppenbarligen dags för Antropofagi att börja inse sitt meta-contrarianska bias.

Resista två great thingies

The Red Pill (2016) (IMDB, hemsida) kan tyckas vara en sanningssägande uppgörelse med feminismen. Så läggs det iaf. fram av nämnde Aron Flam:

 

 

Så, låt mig recensera och tycka lite. As I do-doo. Dooo.

 

***

 

Regisören, Cassie Jaye, är feminist. Hon kommer i kontakt med the Men's Rights Activists (MRA), och byter så småningom ståndpunkt. Feminismen verkar ha fel, tycker hon nu. Detta då 1) även män har problem, och 2) feminismen är dogmatisk och inte tolererar divergerande uppfattningar och perspektiv.

 

Spolier alert avseende detta inlägg: Jag tycker att Jaye har fel i avseende 1), men förmodligen delvis rätt i avseende 2). Om detta låter märkligt: Läs vidare.

 

***

 

Filmen är tyvärr, som hantverk betraktad, ganska dålig. För tråkig. För lång. För långsam. För förutsägbar.

 

Den dramaturgiska bågen när Jaye ska omvändas från feminist till icke-dito, är heller inte smickrande för Jaye. Det tycks mest som att Jaye är en ganska oinitierad person, som får veta lite nya saker som redan preachas av feminister inom såväl populärkulturen som akademien. Eller som en av Antropofagis brevisar uttrycker saken:

 

"Ja, sömnig och alldeles för förutsägbar. Känner heller inte alls igen problemet, frågorna som MRA-nissarna tar upp ryms väl gott och väl in under feministparaplyet om inte jag missat något."

 

Problemen med mansrollen dissekeras av såväl Solanas som av kontemporära genusvetare (jämför även detta). Den version av feminismen som Antropofagi känner, är faktiskt extremt upptagen med mansrollen och implikationerna för männen själva. Anekdotiskt exempel: Läst en delkurs historia om mansrollen kopplat till krigsföring. Detta var typ 2003. Inga brand news, således.

 

Detta med manliga självmord? Sedan länge känt. Detta med könsbiased vårdnadssystem? Sedan länge känt, i Sverige liksom USA. Så mycket av det som är nytt för Jaye, är skåpmat för din genomsnittlige blogg-feminist.

 

Det är liksom inte feministerna mot männen. Att Jaye har lyckats gräva upp galningen "Big Red" (intervjuas i filmens senare del) är inte tillräckligt för att smutskasta själva -ismen feminism. "Big Red" meddelar till och med att hon är nyväckt feminist, och hon verkar öht. bara vara en skrikig idiot. Ingen optimal representant för teorierna liksom.

 

Härav "jag tycker att Jaye har fel i avseende 1)". Inte för att män inte har problem. Utan för att mäns problem lika mycket som kvinnors inbegrips i en feministisk analys.

 

(Parentes: Detta med att 99,9 procent av alla killed in combat är män - är inte 99,9 procent av alla krigsoffer civilia, och flertalet av dessa kvinnor och barn? Lite märklig datapunkt. Resonemanget om att kvinnor och barn ska räddas av en sjunkande båt först, och att detta ska bevisa att samhället skiter i män, glömmer helt bort att män i genomsnitt är mer sannolika att överleva fysiskt utmanande strapatser. Därav regeln, eller?)

 

***

 

I så fall, tho: Varför "men förmodligen delvis rätt i avseende 2)"?

 

Denna poäng görs desto tydligare i The Red Pill, jämfört med poängen att "män har banne mig också problem". Som "Big Red" exemplifierar, och mången nitisk social justice warrior med henne: Det finns en väldigt låg grad av acceptans mot personer som inte tycker att feminister och/eller feminismen har rätt, eller som inte vill iaktta de symboliska gester som feminsiter ofta förväntar sig - såsom att kalla sig feminist, eller att ha överseende med slarviga och osakliga utsagor om män som grupp.

 

Många feminist-aktivister uppvisar ett o-nice flockbeteende, smutskastar motståndare, och försöker tysta debatt. Vilket inte talar till deras intellektuella hederlighets fördel.

 

Epistemisk vs. instrumentell rationalism, liksom. Vinna debatt verkar ofta viktigare än att nå Sanningen, för många feminister. (Mer om Sanningen: Se etiketterna SchäsLong och Vetenskapsfilosofi.)

 

Antropofagi kan också känna igen sig. Vid lite introspektion inser jag att magkänslevreden mot Belindas teveprogram Fittstim - Min kamp tilläts härja lite väl fritt. Här kastades saklighet och vilja att höra argument helt klart under bussen av mig själv. Likaså har jag hejtat på "korkade" personer som inte vill kalla sig feminister. Antropofagi känner helt enkelt igen sig i att osakligt hata på icke-feminister, och slå dövörat till för deras argument. På den tiden då det sändes studentradio tillverkade Antropofagi till och med åtskilliga hånfulla skämtlåtar om Pär Ström, utan att någonsin ha satt sig in i vad Ström egentligen sagt eller tyckt. (Har ännu inte satt mig in i detta.) (Antropofagi slentrian-skymfar även Ström här.)

 

(Obs: Självklart är icke alla feminister sådana. Men politics is the mindkiller och -ismer har ofta många dogmatiska försvarare.)

 

(Parentes: Kul poäng i filmen att det är sjukt att en rörelse som säger sig inte vara emot män, har döpt Jävulen efter Pappa - dvs. patriarkatet. Samtidigt som man är helt besatta av ord, och t.ex. inte kan tolerera att det heter brandman istället för brandperson = bryr sig om benämningar.)

 

***

 

Varför känner jag då mig plötsligt benägen att erkänna detta hemska? Att jag är/varit med i en kult, som vägrar höra på andra bullar än de egna som mamma bakat?

 

Jo, eftersom det är uppenbart att feminism är en affective death spiral.

 

Jag måste liksom inse det här. Om det förklarar allt, då är det lite för bra för att vara sant. Khalifen:

 

"With intense positive affect attached to the Great Thingy, the resonance touches everywhere. A believing Communist sees the wisdom of Marx in every hamburger bought at McDonalds; in every promotion they're denied that would have gone to them in a true worker's paradise; in every election that doesn't go to their taste, in every newspaper article 'slanted in the wrong direction'. Every time they use the Great Idea to interpret another event, the Great Idea is confirmed all the more. It feels better—positive reinforcement—and of course, when something feels good, that, alas, makes us want to believe it all the more.

When the Great Thingy feels good enough to make you seek out new opportunities to feel even better about the Great Thingy, applying it to interpret new events every day, the resonance of positive affect is like a chamber full of mousetraps loaded with ping-pong balls."

 

Feminism är en great thingy. Teorin om patriarkatet är en great thingy. Då gäller det att resista.

 

Jag har tidigare varit inne på att dissenters är bra, även om de har fel, eftersom de öppnar slussarna för alla andra att säga vad de egentligen tänker. Här kan Jaye (och varför inte Belinda Olsson?) ha en viktig funktion.

 

Själva red pilled-terminologin tyder dock, föga oväntat, på att anti-feministerna är lika övertygade om sin sak som feminsiterna som de vill argumentera mot. Så nu gäller det att resista hela red-pilled-rörelsen också.

 

Aldrig ska en få vila.

 

(Relaterat om mansroller: Begränsat utrymme; Khemiri; turist i Paris; alltför snurrigt; patriarkatets kvinnliga hjälptrupper; den fjärde ryttaren; myth; mythbuster; spoiler alert; still SCUM; Sisyfos; Vurmaren; plast/plats; flykten från matriarkatet; könsmaktsordningen; växa ihop; Pomerantsevs bok.)

 

Klart vi ska korsbränna Alexander Bard, men...

Försök se The Chosen Ones (2015) och sedan argumentera för att prostitution ska legaliseras.

 

För det första: Mycket bra och gripande film.

 

För det andra:

 

--> SPOILER ALERT! <--

 

The Chosen Ones handlar om en gosse som lever på att manipulera och/eller kidnappa flickor i Mexico, samt en flicka som blir hans offer.

 

De manipulerade och/eller kidnappade flickorna tvingas till sexuellt slaveri. De hålls fångna, ofta med t.ex. barn, föräldrar eller syskon som mer eller mindre direkta gisslan. På bordellerna tvingas de knulla äckliga, håriga, feta män hela dagarna. Hallickarna tar alla pengar.

 

Magkänsle-reaktion: Döda alla mexikanska män. Bränn Alexander Bard levande på ett kors för att han vågar yppa orden legalisering och prostitution med samma mun.

 

***

 

Men.

 

Egentligen säger situationen föga om själva prostitutionsdebatten. Svensk eller t.ex. tysk sexköpslagstiftning skulle på inget sätt påverka ödet för de kidnappade sexslavarna i Tijuana. Så inte heller mexikansk lagstiftning: Tillvägagångssättet är redan gravt kriminell, men polisen köpt i en av världens sämst fungerande rättsstater.

 

Sexslavhandel är så klart vidrigt. Jag tror att alla är helt överens om detta.

 

De som dock argumenterar för att legalisera prostitution, gör ofta det utifrån syftet att gynna de prostituerade, och i bästa fall tränga undan trafficking och liknande verksamhet. Även om legal prostitution inte skulle få bort sexslaveriet, argumenterar en legaliseringsförespråkare förmodligen för att dessa fenomen ändock inte är sammankopplade.

 

Här finns minst två motstridiga teorier:

 

1) Legal prostitution tränger undan illegal. Ju mer lagliga bordeller, desto färre olagliga. Resultat, förhoppningsvis: Bättre villkor, (smitt)skydd, harm reduction, arbetsrättsliga regler och regleringar.

 

2) Legal prostitution vidgar marknaden, vilket isf. också ökar efterfrågan på sexslaveri. Skulle detta vara fallet kan vi lätt argumentera för att prostitution måste vara illegalt, oavsett vad teoretiska/filosofiska fri vilja-resonemang leder oss till att anse.

 

***

 

Vad gäller laglig "frivillig" prostitution återkommer två problemytor: Ekonomiska tvång, och psykologiska tvång. Detta är två modeller för att underkänna de prostituerades fria val, även i de fall då ingen hotar dem eller deras familjer med våld.

 

Avseende det ekonomiska tvånget kan anknytas till diskussionen om surrogatmödraskap.

 

Angående det psykologiska tvånget säger Antropoifagis förkunskaper att ja, personer som utsätts för sexuella övergrepp tenderar att reproducera dessa situationer, vilket skulle tala för att många prostituerade ägnar sig åt självskadebeteende. Här är min kunskapsnivå dock för låg för att tillfullo kunna ha en åsikt; jag kan bara notera att många sexarbetare själva är för en legalisering. Rose Alliance (Riksorganisationen för sex- och erotikarbetare) värdegrund lyder t.ex.:

 

"1. Sexarbete är arbete och ska ha samma arbetsrättsliga skydd som andra arbeten.
2. De mänskliga rättigheterna gäller alla och vi värnar om allas lika värde.
3. Sexarbetare äger den absoluta rätten att tala i egen sak.
4. Vi respekterar sexarbetares mångfald av erfarenheter och åsikter samt rätten till anonymitet och integritet.
5. Rose Alliance är emot all kriminalisering av sexuella handlingar mot ersättning som sker mellan samtyckande, myndiga personer samt kriminalisering av tredje part.
6. Rose Alliance är emot alla former av tvång, våld, sexuellt utnyttjande samt arbete under slavliknande förhållanden."

 

Här är det lite svårt för Antropofagi att gå emot sexarbetarna själva, även om t.ex.: Erfarenhetens unicitet bör respekteras men inte alltid lydas. Även varning för false consentualism i denna fråga.

 

***

 

Slutsats: Om legaliserad prostitution motverkar sexslaveri, legalisera. Om det ökar sexslaveri, legalisera inte. Om det är +/- 0 på sexslaveri-effekten: Legalisera pga. harm reduction-vinster och pga. teorin om att allt som ska förbjudas ska göras det av en väldigt bra anledning (jämför knark).

 

Erkännande: Antropofagi försöker vara sexual-amoralist, vilket får mig att hoppa i legalisera-tunnan så fort inga uppenbara hinder föreligger.

 

(Relaterat: Doktor Stråle och sedligheten; tumregler vs. heliga värden; surrogatmödraskap och Syndafallet; kyskhet och våldtäkt; funkissex; sexköpslagstiftning; horor och militärer; sexualliberal debattör; rationalistljus på standpoint theory.)

Kyskhet, våldtäkt, och människotypologi

Kyskhet! Sjukt alltså. Pappa och dotter går på bal: Har bröllopsliknande ceremoni där dottern (ca 6 år) lovar att inte ha sex innan äktenskapet - pappan lovar att skydda dotterns oskuld. Det kallas purity ball. (Obs: Händer faktiskt i bibelbältet i USA.)

 

Hur faaaan? Ack moralismen. Ack hederskulturen.

 

Visst är det mäkta sjukt? Att kristna hetsar barn att vara oskulder till giftemål?

 

Liksom att vissa andra kanske dödar sin dotter för att hon ligger med någon innan äktenskapet. Eller för att hon är lesbisk.

 

Ja, hedersvåld finns. Skillnad på vanligt mäns-våld-mot-kvinnor-våld och hedersvåld: I det förra fallet kämpar förövaren i normmotvind. Hans dåd är stigmatiserade, med all rätt. Offret, den utsatta kvinnan, har i regel ett nätverk av släkt och vänner som mer eller mindre enhälligt backar upp henne, och som fördömer mannen. I det senare fallet, emellertid, kan den utsatte vara helt ensam; tvingas bryta med familjen, med mamma och pappa och syskon för att undkomma hedersvåldet; samt sakna någon som helst enda person i sitt nätverk som fördömer förtrycket och som vill skydda den utsatte.

 

Visst är väl detta vedervärdigt? Att bara för att det rör sex, ska sinnessjuka konservativa kulturer bry sig så jävlarns mycket?

 

Bara för att det handlar om snusk, sex, reproduktion. Så ska det tas till våld. Så erbarmligt primitivt.

 

Och även när det inte tas till våld; så ska det gås på kyskhetsbal.

 

***

 

Men alltså. Vad är det värsta en kan göra? Att slå någon? Nixan pixan. Det är: Sexuellt övergrepp!

 

Det känns ju direkt i magen. Våldtäkt är värre än misshandel. Det tycker vi liksom bara.

 

Så varför är vi så vana vid att sex är heligt i vissa sammanhang? Men, samtidigt, så vana vid att avfärda "heder" (kyskhetshets och liknande) som fullkomligt vansinnigt?

 

Sanningen är väl: Vi kan hålla lite dubbla standards i många olika frågor. Som så mycket annat rör det sig om en gränsdragningsproblematik, där vi är så vana vid var gränsen går att vi uppfattar fenomen på respektive sida gränsen som fullständigt väsensskilda. Men i själva verket är ju kyskhets-bal rätt närbesläktat med vår egen supermoralistiska hederskulturs syn på våldtäkt som något annat än våld.

 

Det är helt okej att tycka att högerkristen jungfrudyrkan är whack att pådyvla sexåriga flickor, samtidigt som en tycker det är äckligt med tvångssex. Däremot är det lite obehagligt att en i så liten utsträckning kan synkronisera sina värderingar med TANnarna. Dvs., att en ser bibelbältestyperna som närmast ickemänskliga i sin djupa konservatism, medan ens egna icke-rationella värderingar ligger obemärkta i den kulturella hegemonins kärna.

 

Svaret på frågan "varför går högerkristna pappor på kyskhetsbaler med sina döttrar?" får vi kanske om vi ställer oss frågan om "varför är våldtäkt så väldigt mycket värre än misshandel?"

 

***

 

Har det sjunkit in? Har du internaliserat relativiseringen av hederskultur?

 

Då är det dags för twist nummer två:

 

Det är samma sak, sas., kyskhetsbal och våldtäkt. Från perspektivet: Det är metoder för att inskränka kvinnans valfrihet i den sexuella och reproduktiva sfären.

 

Så: Det går att vara helt förskräckt över hederskultur, och vara helt förskräckt över våldtäkt. Det är inte så att den ena åsikten bygger på sexualmoralism, och den andra inte (eller vice versa). Båda perspektiven bygger i själva verket en motvilja mot inskränkningar i kvinnans reproduktiva och sexuella frihet. Kyskhetsbal och våldtäkt är två olika metoder för att välja åt kvinnan huruvida hon ska ligga eller ej.

 

Det inkonsekvens som jag målade upp ovan är således en chimär. Vår magkänsla, att våldtäkt och hedersförtryck är fel, är fullkomligt saklig och korrekt. Det hänger ihop. Inga motsägelser här.

 

***

 

Ovanstående tre avsnitt exemplifierar hur en åsikt kan oscillera. Först är det sjukt med sexualmoralism och heder - sen jämställs sexualmoralism och heder med ett fenomen som en per magkänsla ändock omfamnar - och slutligen visas på ett third alternative där initiala magkänslereaktionen får en rationell och koherent förklaring.

 

Finns det då en tredje twist? Kan vi skriva ett fjärde textstycke?

 

Hur många gånger kan vi vända åsiktsskutan? När seglar vi åt rätt håll?

 

***

 

Surrogatmödraskap är kanske typfall på en diskussion där en/Antropofagi står väldigt nära åsiktslinjen, och hela tiden steppar fram och tillbaka över för/mot-sträcket. Kanske finns det ett sas. terapeutiskt intervall, dvs. en viss zon som varje person uppskattar, i detta avseende. Vissa människor är trygga med diskussioner i frågor där en väldigt tydligt vet sin position, dvs. sin åsikt - där det är mycket osannolikt att en behöver ändra uppfattning. Andra människor är mer thrill-seeking, och uppskattar frågeställningar som ligger nära mittlinjen, där risken för att behöva ändra sig är stor. (Ytterligare många människor är helt enkelt mest intresserade av att läsa Sköna hem och konsumera pryttlz.)

 

Förslag på människotypologi:

 

1. Uppskattar frågor långt från åsiktslinjen. Bryr sig ärligt om sin egen faktiska position i sakfrågan - men inte om sanningen. Sakfrågan är integrerad i identiteten.

 

2. Uppskattar frågor nära åsiktslinjen. Bryr sig ärligt om sin egen faktiska position i sakfrågan, och om sanningen. Beredd att ompröva frågor, och tyck således ha lyckats hålla sakfrågorna utanför identiteten. ("Keep your identity small.")

 

3. Alltid på den andra sidan åsiktslinjen än konsensus i rummet för tillfället. Diskussionslysten, djävulens advokat-typ. (Dvs. samma som punkt 2 i denna tidigare klassificering.)

 

4. Alltid på samma sida åsiktslinjen som konsensus i rummet för tillfället. Vill smälta in. Feg jävla åsiktshora. (Dvs. samma som punkt 3 i denna tidigare klassificering.)

 

Denna typologi kan med fördel utvecklas genom att varje typ benämns som något djur.

 

(Relaterat: Ändra uppfattning; det där med åsiktsändring.)

Allmänna synpunkter på en podd

Synpunkter på det här:

 

 

Harris gäst Fareed Zakarias måste vara den trevligaste konservative (oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj, oj) som gått i ett par skor.

 

Zakarias identifierar (för att använda Aron Flams Jung-språk) Trump som den optimale "trickstern" - en vansinnig narr som bara är anti-systemisk och som appellerar till den nihilistiska postmoderna generationen. (Jag parafraserar en någon vecka gammal podd-lyssning här, så kan mycket väl lägga mer än ett par ord i munnen på Zakarias.) Fråga: Betyder det att vi alla är satanister? Lucifer är väl änna den ursprungliga trickstern? Har våra materiella omständigheter nått en punkt där vi kan skita i allt och bara 4channa hela bygget?

 

Samtidigt nämner Zakarias (enligt mitt dimmiga minne) också de materiella omständigheter som faktiskt kan förklara ett utbrett missnöje i rent materiella termer. O himmel över all förtvivlan! Skönt dock att höra en självproklamerad konservativ erkänna denna materiella o-göttma, som en annan marxist. Före negativ materiell utveckling sätter Zakarias emellertid en hotad, eller stukad, arbetarklass-identitet. Ack, identitetspolitikens grymma baksida? Att som vanligt leda bort tankarna från materialiteten, och istället betona olika irrelevanta klaner och egenskaps-identiteter?

 

Kring islamofobi-frågan (specifikt kring Harris: Haider och Harris; hala backar) gör Fareed ungefär Alexander Bards poäng (till/åt/mot Aron Flam): Det är inget speciellt med islam. Eller, snyggare: En konstant kan inte förklara en variabel. Det finns hur mycket exempel som helst på våld utan islam (idag och historiskt) och på islam utan våld (idag och historiskt). Människor lyckas vara våldsamma lite oavsett religion eller ideologi. Återigen känns Harris lite i hala-backen-påväg-mot-islamofobi i det att han betonar uniciteten: Islam ger våld på ett kvalitativt annorlunda sätt än alla andra tros- och tankesystem! (Håller alltså inte med.) Fareed förespråkar reform, medans Harris mest verkar vara ute efter att få höra ett "okej vi är typ nazister" från alla muslimer.

 

Är det en fråga om psykologi? Hur en närmar sig en religiös person? Ska det ske aggressivt eller ödmjukt?

 

Det är ju fan som att prata med rasister. Ger det bäst utfall att förhålla sig en smula ödmjukt, och stötta reformister, då är det väl så en bör göra. Ger det däremot bäst utfall att skrika "rasist" åt rasister, då är det väl så en bör göra. Stötta reformism inom islam verkar som det vi vill göra, givet att massavhopp verkar en smula osannolikt.

600

Detta inlägg? Detta inlägg? Detta inlägg?

 

Detta inlägg!

SchäsLong, del 16

På tal om att detta, och kanske ännu mer detta.

 

Vi har typer i hjärnan. Typ.

"Most people would say that a robin is a more typical bird, and a desk chair is a more typical chair. The cognitive psychologists who study this sort of thing experimentally, do so under the heading of 'typicality effects' or 'prototype effects' (Rosch and Lloyd 1978). For example, if you ask subjects to press a button to indicate 'true' or 'false' in response to statements like 'A robin is a bird' or 'A penguin is a bird', reaction times are faster for more central examples. (I'm still unpacking my books, but I'm reasonably sure my source on this is Lakoff 1986.) Typicality measures correlate well using different investigative methods—reaction times are one example; you can also ask people to directly rate, on a scale of 1 to 10, how well an example (like a specific robin) fits a category (like 'bird').

So we have a mental measure of typicality—which might, perhaps, function as a heuristic—but is there a corresponding bias we can use to pin it down?

Well, which of these statements strikes you as more natural:  '98 is approximately 100', or '100 is approximately 98'? If you're like most people, the first statement seems to make more sense. (Sadock 1977.) For similar reasons, people asked to rate how similar Mexico is to the United States, gave consistently higher ratings than people asked to rate how similar the United States is to Mexico."

 

Oliver Sacks skriver (i Hallucinationer) (förlåt lättjefull och lätt skuggad citationsmodell):

 

 

Det finns alltså ett begreppsmässigt lexikon med bilder på urtyper av olika saker!

 

Homer Simpsons skor liksom. Arketypiska skor.

 

Språket och begreppen har sin rent fysiologiska motsvarighet inne i hjärnan. Men, varför skulle det vara på något annat sätt.

SchäsLong, del 15

Angående detta.

 

Så detta.

 

"There is no safe wish smaller than an entire human morality."

Det blir således en utmaning att uppnå en konsekvent moral-codex att lära den AI-ande vi skapar. Så att vi sen kan önska oss saker av den.

Ännu fler slutord

Fredrik DeBoer beskriver min brasklapp (1b) på ett mycket mer övertygande sätt.

 

Antropofagi skriver:

 

"1b. Vad jag förstår som 'ras' kanske inte är samma sak som 'genetiskt kluster' (historiskt exempel del 1 och del 2; idéhistoriskt exempel). Här är jag fortfarande lite intrasslad i socialkonstruktivismen, men det finns väl viss överhängande risk att iaf. amerikanskans 'race' har bäring; vilket också konsensuslistan (som talar om bl.a. african americans) indikerar."

 

DeBoer:

"Simply consider the differences in the paths of genetic information we’re talking about here. While unsolved questions still abound in genetic research, the general mechanisms through which genetic information is passed down within families have been well understood for decades. We know how parents contribute genetic material to children, and we thus know how grandparents and great-grandparents influence genotype too. If we say that a particular trait runs in families, we can look through very clear lines of descent to show how genetic information is pass along. We know more or less how an individual genotype is formed, we know how various generational connections contribute different pieces of genetic data, and we know more and more about how genotype defines phenotype.

Contrast that with the construct of race. What does it mean to call two people 'Asian'? The connection between, say, a third generation Hmong American college student whose family came to Santa Barbara as refugees from Vietnam and a Indian IT specialist whose family has lived in Madurai for generations seems, uh, unclear to me. Yes, I understand that there are phenotypical markers which often (but not always) indicate closer common ancestry between individuals. But “closer” here still can mean people whose families branched off the family tree hundreds of generations ago, making the genetic connections extremely distant. Low-cost genetic testing has revealed vast complexity in the genealogy of individuals and groups, with once simple stories of descent everywhere complicated by intermixing and the tangled lines of history. (I have bad news for the alt-right: the volk does not exist and never did.) Meanwhile, the concept of race entails vastly more baggage than just genetic lineage, all of the cultural and social and linguistic and political markers that we have, as a species, decided to package with certain phenotypical markers, historically for the purpose of maintaining white supremacy. To suggest that this process of racialization must be implied by acknowledging genetic influences on individual human outcomes is, well, thinking like Charles Murray.

If nothing else, I think it’s profoundly important that everyone understands that the belief that genetics influence intelligence does not imply a belief in 'scientific' racism. In fact, most of the world’s foremost experts on genetic behaviorism believe the former and not the latter."

 

Ännu mer intressant, för den som lägger vikt vid miljöfaktorer vad gäller gruppskillnader (som i exemplet afroamerikaner vs. vita amerikaner) är vad eliminerandet av miljöskapade får för implikationer.

 

"In any event: as long as we value intelligence in the way we do, progressive people must be willing to be honest about the existence of inherent differences between individuals in academic traits. When we act as if good schooling and committed teachers can bring any student to the pinnacle of academic achievement, we are creating entirely unfair expectations. Meanwhile, failure to recognize the impact of genetics on academic outcomes leaves us unable to combat an increasingly rigid social hierarchy. I often ask people, what happens after we close the racial achievement gap? What becomes the task then? Precisely because I don’t believe in pseudoscientific racism, I believe that we will eventually close the racial achievement gap, if we are willing to confront socioeconomic inequality directly and with government intervention. But what happens then? We will still have a distribution of academic talent. It will simply be a distribution with proportional numbers of black people, of women, of LGBTQ people…. Does it therefore follow that those on the bottom of the talent distribution will deserve poverty, hopelessness, and marginalization? I can’t imagine how that could be perceived as a just outcome. But if progressive people fear getting involved in these discussions out of a vague sense that any link between genetics and academic ability is racist, they will not be able to help shape the future." (Antropofagis fetstil.)

 

Argumentet minner om detta, detta och framförallt detta:

 

"Ett ojämlikt samhälle, där resurserna distribueras (ojämlikt) utan att ras eller kön har någon prediktionskraft, är fortfarande ett ojämlikt samhälle. Självklart är det orättvist att hur rik eller fattig någon är, vilket jobb eller vilken bostad någon kan få, eller hur många övergrepp från partner/polis/arbetsköpare någon tvingas utstå, beror på t.ex. melanin-mängd eller kromosomuppsättning. Däremot kan ett icke-rasistiskt, icke-sexistiskt samhälle fortfarande vara ojämlikt. Det grundläggande problemet är då inte löst, bara den godtyckliga selektionsmekanism som bestämmer vem som hamnar längre ner på samhällsstegen."

 

Grupp-IQ-skillnader som de i USA mellan afroamerikaner och vita är ett utfall av en rasifierande ojämlikhet, där de fattigare utsätts för så brutala miljöer att deras IQ försämras, vilket blir ett starkt negativt bidrag i den nedåtgående spiralen som är den självamplifierande ojämlikhetens eviga följeslagare.

 

(Relaterat: Slutord.)

Vad har det blitt av mig?

Antropofagi finner sig plötsligt mitt i staden Exampleburg:

 

"[Antropofagi] is a progressive member of [motsvarigheter till] the ACLU and NAACP who has voted [vänsterpartiet och/eller FI] the last five elections. He is studying psychology, and encounters The Bell Curve and its theory that some of the difference in cognitive skills between races is genetic. After looking up various arguments, counterarguments, and the position of experts in the field, he decides that this is probably true. He avoids talking about this because he expects other people would misinterpret it and use it as a justification for racism; he thinks this would be completely unjustified since a difference of a few IQ points has no effect on anyone’s basic humanity. He remains active in [motsvarigheter till] the ACLU, the NAACP, and various anti-racist efforts in his community. Is [Antropofagi] racist?"

 

Nä, okej, Dan är kanske en lite trevligare samhällsmedborgare än jag, med sina medlemska i civilsamhället och antirasistiska efforts. Emellertid känns exemplet smärtsamt nära.

 

Det började med att jag ville fråga mig vad jag skulle tycka, om det visade sig att bevisen pekar på att ras och IQ samvarierar. Detta om blev snart ett antagande om att, det faktiskt förhöll sig så. (Efter viss genomgång av forskning och debatt, visserligen, men vem är väl jag. Konsensus-uppfattningen fick bli min utgångspunkt; ett erkännande av min egen oförmåga att fullödigt sätta mig in i forskningsfältet.)

 

Brasklappar som dök upp på vägen:

 

1a. Miljöpåverkan kan vara viktigare än genetiska skillnader - här väntar vi på mer empiri. (Enligt Murray själv verkar sådan empiri emellertid har dumpit neder.)

 

1b. Vad jag förstår som "ras" kanske inte är samma sak som "genetiskt kluster" (historiskt exempel del 1 och del 2; idéhistoriskt exempel). Här är jag fortfarande lite intrasslad i socialkonstruktivismen, men det finns väl viss överhängande risk att iaf. amerikanskans "race" har bäring; vilket också konsensuslistan (som talar om bl.a. african americans) indikerar.

 

1c. Precis som Murray, konsensuslistan etcetera specar, säger inte kunskapen om att "klockkurvan för vita är centrerad grovt sett kring IQ 100; klockkurvan för amerikanska svarta grovt sett kring 85" något annat än exakt det. T.ex. inte något om någon individ, om så inom exakt de mätta kategorierna. "Medlemmar av alla rasliga/etniska grupper finns på alla IQ-nivåer." (Egentligen ingen brasklapp, utan bara en påminnelse om exakt vad det är vi pratar om. Ja, jag tittar på dig Darwin Digest, neonazistisk australiensisk podcast.)

 

***

 

Brasklappar som jag glömde, och som nog är mycket mer viktig än någon av de ovanstående:

 

2a. "IQ-tester mäter (bara) IQ", är en standard "jag skiter i IQ, vad är det för trams"-utsaga. Vi minns att konsensuslistan motsätter sig detta: "IQ är starkt kopplat, förmodligen mer så än någon annan mänsklig egenskap, till många viktiga utbildningsmässiga, yrkesmässiga, ekonomiska och sociala utfall ... Oavsett vad IQ-tester mäter så är det av stor praktisk och social vikt."

 

Antropofagi: Hallå! Det är inte bara det att kausalitet och korrelation är olika saker - det är också så att de inte ens korrelerar! Vad vi än fokuserar på kommer korrelera med allt möjligt här i världen. Att fokus ligger just på IQ betyder att vi kommer producera bevis för att IQ är viktigt. Men, "antalet korrelationer tenderar att öka mycket snabbare än antalet kausala samband i ett nätverk av fenomen". Så utsagan att "IQ-tester mäter (bara) IQ" kanske inte är så orimlig ändå.

 

2b. Jag har förlitat mig på konsensus. Detta är ingen vattentät metod. Konsensus har haft fel förr, inte minst inom extremt närliggande områden. Även inom den riktiga vetenskapen, fysiken, sker det omprövningar eller paradigmskiften. Idén om ras-IQ-skillnader har otroliga moraliska och politiska implikationer, och bör således behandlas med de allra lenaste silkesvantar.

 

***

 

Allt detta sagt anser jag ändå att mitt bästa bet är att skriva under på konsensuslistan, givetvis med ovan nämnda brasklappar i beaktande, och - måste erkännas - med en magkänsletro på att miljöfaktorer är något viktigare än forskarsamfundet har antagit.

 

Om nu nazisterna vore lika rimliga som jag själv anser att jag själv är, då borde de genast lägga ner vit makt-skiten och börja med östasiatisk makt-skit istället. Men nä - IQ är ju inte, och har aldrig varit, deras kriterium - vilket eventuellt beror på att många av de själva har just ett lågt IQ.

 

Otäck implikation av att jag underförstått gissar att personer som råkar ha egenskapen "mer melanin" också - allt annat lika - är något mer sannolik att ha ett lägre IQ: Bör den som vill maximera sina ofödda barns framtida välgång och intelligens undvika vad nazisterna skulle benämna "rasblandning"? Eller, hellre, söka uppnå rasblandning med östasiater?

 

Oj vad äckligt allting blir. Och oj vad rasistisk jag känner mig.

 

(Uppdatering: Förtydligande pga. Poes lag. Självklart skulle någon som vill ha barn med högt IQ helt enkelt undvika att befrukta idioter oavsett hudfärg.)

 

Frågan är väl: Om jag redogör exakt för vad jag tror, spelar det då någon roll om jag är rasist eller inte? När alla konstituenterna i det central-nod-lösa neurala nätverket "rasist" är kända, då återstår inte någon fråga. Emellertid: Jag och de flesta med mig (alla?) ligger närmare ett central-nod-nätverk, och känner således ett behov av att besvara frågan: Är Antropofagi rasist? Ska vi tända mitten-lampan?

 

Givet att jag hävdar att olika genetiska kluster både normalfördelar kring olika IQ-genomsnitt, och att dessa genetiska kluster är ungefär samma som de socialt konstruerade "raser" som vi plockar på fenotypiska skillnader, då måste det erkännas att jag är rasist.

 

Hur fan gick det här till?

 

Jag tror att jag uppvärderar brasklapp (1b) och hävdar att det vi till vardags i allmänhet lägger i begreppet "ras", inte på något sätt säger oss något om de genetiska kluster mellan vilka snitt-IQ tycks variera. Så, nu friskrev jag mig från rasism. Eftersom jag faktiskt vet skitlite om genetik kan jag mycket väl gissa rätt. Anledningen till min gissning är emellertid endast att idealjagsrelaterade.

 

Smygande känslor av skuld, smuts och självhat dröjer sig emellertid kvar. Jag hade kanske mer rätt än jag anade, ändå, när jag hävdade att alla är rasister.

 

***

 

Åter till SCC, där Antropofagi tog sitt avstamp. SCC postulerar tre kategorier:

 

"As usual, the answer is that “racism” is a confusing word that serves as a mishmash of unlike concepts. Here are some of the definitions people use for racism:

1. Definition By Motives: An irrational feeling of hatred toward some race that causes someone to want to hurt or discriminate against them.

2. Definition By Belief: A belief that some race has negative qualities or is inferior, especially if this is innate/genetic.

3. Definition By Consequences: Anything whose consequence is harm to minorities or promotion of white supremacy, regardless of whether or not this is intentional."

 

Givet att jag själv nu inte lyckas brasklappa mig ur rasism-fällan helt, så bör jag förmodligen placeras i grupp 2, Definition by belief. "Jag" verkar ju "tro" att vissa "raser" har "negativa egenskaper" och att detta är "genetiskt".

 

Däremot argumenterar SSC för att det är definition by motives som är det vi i regel avser när vi pratar om "rasism". Och, jisses, då slipper jag kalla mig rasist! Jag har ju inga rasistiska motiv! Glada dagar!

 

Men - jag tror att "strukturell rasism"-debatten handlar mest om definition by consequences, och här skulle definitivt rasistiska föreställningar kunna bidra med negativa konsekvenser av rasistisk karaktär. SSC:s murderism-exempel visar emellertid att vi inte ska blanda ihop motiv och konsekvenser, och att rasism ofta inte är ett terminal goal. Så ej heller i Antropofagi-fallet.

 

***

 

Men: Problemet.

 

Jag vet ju att jag inte har rasistiska motiv. Men hur ska någon annan veta?

 

En stor del av rasist-anklagelse-debatten handlar ju om att en part hävdar att en annan är rasist, medan en annan hävdar att den inte är rasist.

 

Här exemplifierar jag hur rasister kan motte-and-Bailey-luras som de postmodernister de är.

 

Här menar jag att det är absurt att låta en part själv avgöra om den är rasist; då finns det ju typ ingen som är det, inklusive KKK.

 

Man kan alltså som bäst bevisa för sig själv att man inte är rasist. Eller?

 

Det är där Freud kommer in, och frågan om huruvida han bör fuckas. Kan vi ens själva veta om vi är rasister? Antropofagis gamla rasistskala försöker bena upp problemet en smula, med oklar framgång.

 

I allmänhet känns det rätt naivt att svälja alla rasist-friskrivelser med hull och hår. SD och KKK är rasister, vad de än må hävda i vissa sammanhang. Detta postulerar jag härmed.

 

Däremot är det också tjaskigt att kalla vem som helst för rasist, mot dennes nekande. Här får kanske vissa vänstertyper akta sig lite, inklusive mig själv.

 

***

 

Min slutsats: Motivet definierar rasisten, ja. Men livsföringen och handlandet berättar för oss om motiven. Även när motiven är (medvetet eller möjligen omedvetet) dolda.

 

(Relaterat om ras och IQ: Monopolpengar; [inte] slutord; hala backar; provokatörsinläggen; grandiost experiment; lämna en reträttväg. Relaterat om konsensus: Forskning på't; det där med åsiktsändring; rapp-battles; bra i princip; skolsegregation; en blind leder; schäslong del 2. Relaterad parentes: Den här diskussionen skulle må bra av det här, det här och det här perspektivet. Relaterat axplock av rasism-diskussion: Sexualkultur; reality-check; schäslong del 5; socialdemokratin; övertrump; mindre fel om rasism; intersubjektiva fenomen; Helmersson och rasism; det finns inga rasister; K. Svensson och anglocismer; läsarkritik; per definition; rasist-raster på bäng-blick.)

Legalisera mord

Med avseende på det föregående. Konstigt argument egentligen, att surrogatmödraskap inte borde förbjudas eftersom det skulle tillämpas ändå. Vi vill ju inte legalisera mord, liksom.

 

Men, abort. Det vill vi legalisera, bl.a. för att det skulle ske sämre och farligare under illegala former. Likaså knark. Eftersom det knarkas, ska det vara lagligt att knarka.

 

Sexualbrott, då?

 

Fråga: Varför går detta argument hem ibland, och ibland icke?

 

Det finns en uppenbar gränsdragningsproblematik här, där vi väger kriminaliseringens skadeverkningar mot värdet av att normera, eller kanske värdet av samhällelig upplevelse av rättvisa.

 

Förmodligen är känslan av rättvisa viktigt för mänskliga samhällen, på samma sätt som känslan av fri vilja är det.

 

Åter till mord-exemplet. Det brukar anföras att exempelvis dödsstraff inte är verkningsfullt för att förhindra mord, eftersom de flesta mord (dråp, med mera) sker i affekt och utan att förrövaren resonerat igenom konsekvenserna. Kanske är det psykisk sjukdom, PCP, ADHD, sociala arvet, lågt IQ, trista normer, och hög testosteronhalt under den tidiga 20-årsåldern som... EGENTLIGEN BORDE SITTA I FÄNGELSE! Mordkategori ett: Låg grad av fri vilja, låg grad av ansvar.

 

Resten av morden? Organiserad brottslighet. Jädrans överlagt. Tydligt syfte, tydlig planering. Omständigheterna förblir i regel i det fördolda. Den undre världen nås endast i undantagsfall av lagens långa arm. Här är det banne mig ingen som åker dit alls. Mordkategori två: Hög grad av fri vilja, obefintligt ansvarsutkrävande pga. praktiska omständigheter.

 

Är det alls meningsfullt att förbjuda mord?

Surrogatmödraskap och Syndafallet

Antropofagi har tidigare skrivit om hjärnskador och pedofili; fri vilja och performativt perspektiv på tid; MWI och determinism; stratifierad verklighet och strukturer; rekommenderat beteende; kognition; jaget och världsjaget; medvetandet; med mera.

 

Ett mycket intressant Radio Lab-avsnitt i sammanhanget är Revising the Fault Line. Första segmentet handlar om en man vars hjärnskada lett till barnpornografikonsumtion, vilket väcker ansvarsfrågan ur rent juridisk synpunkt. Det andra segmentet handlar om att revidera slutsatserna från det första segmentet, med slutsatsen att "fri vilja är den biologi vi ännu inte känner till".

 

Peter Gärdenfors bok (tidigare diskuterad/nämnd här och här) diskuterar frågan om hur jaget konstrueras. I senaste Arkiv Samtal samtalar Peter med sin son om boken, och kommer då in på fri vilja-diskussionen. Simon Gärdenfors kommer ut som fullödig determinist, och formulerar ett performativt perspektiv på tid väldigt väl (jag parafraserar ur minnet): Man bara glider runt och upplever det som är förutbestämt. Pappa Peter vill inte riktigt sätta ner foten i fri vilja-debatten, men konstaterar att vi har betydligt mindre av fri vilja än vad vi i allmänhet inbillar oss.

 

I det nedanstående vill jag diskutera fri vilja utifrån fallet surrogatmödraskap, samt utifrån en biblisk-utomjordisk dimension.

 

***

 

En intressant fri vilja-diskussion är den om surrogatmödraskap. (Radiolab, P1 Dokumentär.) Detta är en sk. svår fråga, och därför intressant. Antropofagis magkänsla är "förbjud", men Antropofagis rationella uppfattning är "tillåt".

 

Jag ser surrogatmödraskap som ett av de yttersta symptomen på världens ojämlikhet. Själva sjukdomen är givetvis fattigdomen och ojämlikheten. Givet en vidrig värld är surrogatmödraskap emellertid en möjlighet för utblottade och desperata kvinnor att kapitalisera på sina livmödrar. Att ta ifrån dem denna möjlighet leder förmodligen inte till en större individuell nytta för dessa kvinnor - om vi inte antar att de oftast fattar ett dåligt eller dåligt underbyggt beslut, vilket väl iofs. inte är orimligt att tänka sig kan vara fallet rätt ofta. Det är bara taskigt att göra folk väldigt fattiga, och sen dessutom ta ifrån dem deras sista desperata utväg för att den tycks oss osmaklig.

 

P1-dokumentären som länkas visar att det är ett sälj-argument för klinikerna att "kvinnorna vill hjälpa barnlösa", vilket allt tyder på är lögn. De svenska (i det här fallet uppenbart lågbegåvade) barnlösa kunderna intalar sig också att deras surrogatkvinna faktiskt har altruistiska snarare än enbart ekonomiska motiv. Detta uppenbara sätt att lösa en kognitiv dissonans indikerar att vi inte finner ekonomiska motiv som tillräckliga för att konstituera en äkta fri vilja-situation. Viljan måste bygga på något annat än en önskan att höja sin levnadsstandard, tycks vi i allmänhet mena.

 

Diskussionen hamnar för Antropofagis del i frågan om vilken levnadsstandard vi anser är tillräcklig för att möjliggöra ett tillräckligt fritt val för att vi ska acceptera det som fritt. I frågan om prostitution, surrogatmödraskap och dylikt anser jag att det är någonstans runt 10.000 kr i månader, givet svenska kostnadsförhållanden. Således bör vi införa en GBI någonstans på denna nivå (kostnadsjusterad givetvis), och sen säga att alla får göra vad de vill. Det kan givetvis då finnas personer som väljer att sälja sin njure eller att knulla en fet gubbe, för att få ännu högre levnadsstandard. Däremot ska valet aldrig stå mellan att svälta/se sina barn svälta respektive sälja njure/knulla gubbe.

 

I verkligheten finns emellertid inte GBI - däremot gott om jävligt fattiga människor. Här anser jag för tillfället att surrogatmödraskap-förbud sannolikt inte skulle gynna dessa fattiga. Däremot visar ovan länkade dokumentärer + sunt-förnuft-kännedom om kapitalismen att det är mellanhänder som tjänar mest pengar. Själva surrogatmammorna kanske får förhållandevis mycket pengar givet sin povra utgångspunkt, men någon annan tjänar ännu mer pengar på deras uppoffringar och lidande. Här är det således viktigt att säkerställa att det de facto är just surrogatmödrarna som får alla pengarna, och inte någon girig klinikchef. Dessutom visar dokumentärerna på olika former av orimliga osäkerhets-faktorer och utnyttjande som självklart måste stävjas. Branschen är smutsig, men blir inte nödvändigtvis renare av att kriminaliseras.

 

Det finns även anledning att beakta likheter och skillnader mellan surrogatmödraskap och adoption. Adoption är på flera sätt "värre" - här är det ju också ett barn som fråntas sina föräldrar, och vise versa, fast i ännu större utsträckning eftersom barnet inte plockas förrän lite senare i livet, och dessutom är biologiskt släkt med de föräldrar som lämnas, men inte med de som blir vårdnadshavare. Surrogatmödraskap är lite cleanare härvidlag. (Ofta rör det sig emellertid också äggdonation, dvs. inte biologiskt släkt med nya vårdnadshavar-mamman heller.)

 

Skillnaden mellan adoption och surrogatmödraskap är givetvis att barnet i surrogat-fallet annars inte hade funnits. Eftersom vi är för abort, kan vi inte gärna anse att surrogatmödraskap skapar extra nytta genom att generera barn som annars inte hade funnits. Däremot kan vi konstatera att surrogatmödraskaps-situationen leder till en separation som annars inte hade hänt, vilket vi tycker är dåligt, samt psykologisk och fysiologisk påfrestning för surrogatmamman och i många fall även påtagligt socialt stigma. När det handlar om adoption är det ju ett befintligt barn, som ändå hade funnits, som i idealfallet lyfts ur fattigdom och får ett materiellt sätt bättre liv.

 

Liksom med adoption finns det såklart systemiska risker med surrogatmödraskap, såttillvida att sjuka incitamentsstrukturer byggs upp där aktörer kommer vilja kidnappa barn/lura potentiella surrogatmammor på olika sätt. Då vi i regel har att göra med lågutbildade, fattiga och utsatta individer är riskerna härvidlag självklart värda att ta på allvar. Vilket också verkligheten visar, med fall som kidnappade kinesiska barn, etcetera.

 

Ett argument som Antropofagi mött avseende surrogatmödraskap är att "män minsann inte behöver bära barn i nio månader, som sedan grymt tas ifrån dem". Detta argument är för mig svagt - det kan istället ses som att kvinnor faktiskt har en möjlighet som män inte har. Fattiga män har bara njurarna att erbjuda, eller bögsex för all del, medan kvinnor kan sälja både surrogatmödraskap och heterosex (dock såvitt jag vet svårare med homosex, pga. sexköpare i regel män - här kanske porrbranschen har något att erbjuda).

 

Slutligen rör det sig givetvis om en gränsdragningsproblematik. Vi mår inte bra av tanken på att fattiga människor säljer sina inre organ för att slippa se sina barn svälta. Detta är en än mer extrem variant av att allt är till salu, än till och med surrogatmödraskap. I andra ändan på detta spektrum anser vi givetvis att det är okej att sälja en tavla man målat, eller för den delen sitt arbete för att gynna phat cat-ägare till snabbsmatskedja (förlåt, skräpmats-) eller teknikkonsultföretag.

 

Organhandel förekommer emellertid redan, och vi ser således inte att förbud är en vattentät lösning för att stävja det vi ogillar. På samma sätt förekommer prostitution oavsett om det är illegalt eller legalt. Diskussionen om huruvida förbud leder till mer eller mindre lidande och o-nice-het är en levande diskussion - så även för surrogatmödraskap, får jag anta.

 

Sammanfattningsvis: För jävligt att världen är vidrig. Förbjuda surrogatmödraskap kan kännas rätt, men kanske inte leder till bättre liv för fattiga kvinnor. Vi kan betrakta surrogatmödraskap som ett ofritt val, utan att vilja förbjuda det.

 

Alla och envar är välkomna att inkomma med motargument.

 

***

 

Antropofagi har skrivit en smula om Three Worlds Collide. Med utgångspunkt i fri vilja-diskussionen kan en påstå att Normal ending representerar utilitarismens seger, dvs. att mänskligheten väljer att maximera nyttan i universum. True ending representerar istället de fria viljans seger; mänskligheten väljer det sämsta alternativet, bara för att de vill.

 

Jämförelsen med Syndafallet ligger inte långt bort. Människan väljer bort max-nytta (Edens lustgård) till förmån för frihetet aka. missär och evig plåga. Den abrahamitisk-teologiska lösningen på fri vilja-problemet har varit att (i alla fall inom kristendomen) beskriva fri vilja som möjligheten att välja fel. (Kyrklund tar upp samma sak, vilket jag gått igenom tidigare.)

 

Vi kan således betrakta Maxnytta/Utilitarism som ett meta-moraliskt värde, och Frihet/Fri vilja som ett annat meta-moraliskt värde. Här anar vi den klassiska konflikten mellan Vänstern och Högern. Vilket också återspeglar sig i Vänsterns benägenhet att argumentera empiriskt eller utifrån evidens (en representation av verklighetens faktiska ordning), respektive Högerns (eller i alla fall liberalismens) benägenhet att resonera teoretiskt (frihet och fri vilja är ju som vi sett rent teoretiska begrepp, och högerns existensberättigande går ut på att det är okej att välja en icke nyttooptimerad situation för människorna, dvs. tillåta onödigt lidande pga. godtycke).

 

Maxnytta mot Frihet, således. Eller i spelteoretiska termer, cooperate mot defect. Återigen ser vi analogin till Höger-Vänster-dikotomin, där Vänsterns värdegrund handlar om kollektivism, total/kollektiv nytta, samarbete och samordnings-strukturer - medan högerns värdegrund handlar om den enskildes rätt att välja att inte samarbeta, även om detta får negativa konsekvenser för den totala nyttan (i vissa fall även för den defectande aktören).

 

Utilitarism/Samarbeta/Vänster vs. Frihet/Avhopp/Höger. Det är en ganska underbar konceptuell syntes om jag får säga det själv.

 

Tillbaka till Syndafallet. Svenska Wikipedia anger att "berättelsen har paralleller i de myter om ett ursprungligt tabubrott, som finns inom olika kulturer och som förklarar människans situation i världen." Det här verkar rimligt - att bryta ett tabu är att verkligen defecta - tänk dig t.ex. det här glada gänget. Tabun är en finfin mekanism för att inskärpa vissa beteenden inom en viss grupp, dvs. att upprätthålla en fångarnas dilemma-situation. Som fallet g-code.

 

Syndafallet bestraffades på en rad sätt. Wiki igen: "Kvinnan bestraffades med att havandeskapet skulle bli mödosamt, födseln smärtsam, hon skulle åtrå sin man och han skulle råda över henne."

 

Detta knyter ihop säcken, eller hur? Jag syftar givetvis på surrogatmödraskaps-diskussionen ovan. Ack den teologiska ironin när rika kvinnor köper sig fria från förlossningssmärtorna! Då har kapitalismen verkligen ersatt kristendomen, and then some. Straffet för att defecta har outsourcats till fattiga nepalesiska kvinnor. Individualismen har hittat ett kryphål som inte ens gud förmått täppa igen.