Cliffhanger

Jag har tidigare skrivit om det nyliberala cirkelresonemanget där marknadslogiken anses mest rättvis eftersom det mest rättvisa är marknadslogiken (här, här och relaterat här). Jag har även skrivit några anspråkslösa rader om den nyliberala dogmatismen i stort (här). Men vet ni vad som har hänt? Jag har fått en flash back. Nej, det är tyvärr inte det utomordentliga SNES-spelet jag syftar på. Det är en kastas-tillbaka-i-tiden-och-därigenom-få-en-tankeställare type of flash back.

Min flash back handlade om när jag var på Filosoficirkeln i Lund ca 2004. Filosoficirkeln var ett litet happening där filosofer, och andra, diskuterade olika filosofiska frågor, och andra. Jag brukade gå dit och lyssna ibland för att bilda mig, något som jag var i stort behov av på den tiden. Vid ett tillfälle var det deontologi vs. utilitarism som stod på agendan. ”Utilitarismen vinner”, tänkte jag i mitt stilla sinne. ”Den vinner lätt.” Men likt Första världskriget skulle kampen visa sig bli något mer blodig och långdragen än jag först hade kunnat föreställa mig.

Utilitarism är den moralfilosofiska inställning som säger att största möjliga nytta för största möjliga antal är prioritet. Man kan se det som att nytta är någon sorts kvantifierbar substans som kan mätas och vägas och viktas. Deontologin, on the other hand, tycker att man ska helga vissa principer. Det är lite mer budordstänket, så att säga. Vissa prylar gör man bara inte. Döda, tråna efter sin nästas hustru, gjuta och tillbe guldkalv, etc. Vilka budord som är fortsatt relevanta idag får du själv lista ut.

De vanliga argumenten mot deontologin är små dilemman i form av ”Men öh om du hade kunnat snajpa hitler från ett klocktorn 1938, fatta vad fett det hade vart!” Mycket riktigt hade det varit oerhört fett att döda Hitler redan 1938, medelst t.ex. ett Karbiner 98k sniper rifle med ett Zeiss ZF42 kikarsikte. Kanske hade då väldigt många människor sluppit dö. Kanske hade Mengele inte fått tillfälle att genomföra sina sjuka experiment på lägerfångar. Etcetera. Den stora nyttan som hade kunnat uppnås (eller snarare onyttan som hade kunnat undvikas) hade alltså åsidosatt ”du skall icke döda”-principen.

En deontolog hade kanske svarat att icke-döda-principen urvattnas av att man kringgår den, även i detta speciella fall. Följden blir ju att mördande blir en tillgänglig metod även i många mindre glasklara situationer – vem hade varit okej att förebyggs-döda? Hur mycket onytta ska en individ skapa för att ett mord ska kunna rättfärdigas? Vidare är det upp till en subjektiv bedömning, vilka syften som är goda nog – och i så fall hade ju även Hitler ”rätt” i sin tillämpning av super-massmord, eftersom detta skedde för en större ”nytta”. Hitler tänkte (kanske) att han i någon mening gjorde gott. Här menar en deontolog att en okränkbar princip är det enda som fungerar, och att varje frånsteg från principen är av ondo.

Rätt bra argument av deontologen, kan jag tycka! Att kringgå icke-döda-principen ger alltså t.ex. Breivik (subjektivt) rätt att utföra sitt dåd. Det ger även rätt att döda i ett fall som vi förvisso tycker är verkligt (objektivt) nyttoskapande, men där nyttan är marginellt mindre än onyttan den dödade personer och dennes anhöriga upplever till följd av mordet. Det skulle även ge rätt att i preventivt syfte döda folk som utan uppsåt (faktiskt uppsåt, eller uppsåt via oaktsamhetsrekvisit) råkar orsaka stor onytta av misstag. Detta kan kännas lite olustigt.

Utilitaristen svarar då: Men det är utifrån utilitaristiska principer ni vill helga icke-döda-budordet! Ni menar nämligen att den totala nyttan, bortsett från den omedelbara situationen, ute i världsalltet liksom, att denna totalnytta skulle minska om man urvattnade icke-döda-regeln. Att vilja helga ett budord kan alltså även en utilitarist vilja, utifrån sin nytto-maxande princip.

Här får utilitaristen lite svårt att hävda sig gentemot verkligheten, så till vida att dessa abstrakta nyttovolymer blir oändligt svåra (för att inte säga omöjliga) att uppskatta. Hur väger man Hitlers eller Breiviks samlade illdåd mot den lilla urvattning av icke-döda-budordet som för evigt kommer verka framåt i historien? Och förresten, hur ofta hamnar man i situationen att man sitter i klocktornet – där Hitler snart ska köra förbi – med både sin Karbiner 98k sniper rifle med ett Zeiss ZF42 kikarsikte och kunskapen om Adolfs kommande illdåd? Förebyggande mord kan lätt slå fel, som vi alla enkelt inser. Se Minority report med scientologen Tom Cruise för vidare utvikning på ämnet, i Hollywood-tappning.

Subjektiviteten blir också svår att handskas med. Vem bestämmer vilket syfte som är gott? Hur vet man detta? Att sterilisera romer och lobotomera homosexuella var säker väldigt nyttoskapande enligt en viss, idag något förlegad, världsbild.

Och nu, mina vänner, är det dags för en fet SPOILER ALERT! Har ni inte läst novellen så gör det först.

I Ursula LeGuins lilla novell The ones who walk away from Omelas blir också deontologen den beundransvärde, i alla fall i mina ögon. Framförallt ställer novellen själva debatten på sin spets. Novellen handlar om en värld som tillsynes är perfekt. Det finns dock ett pris man måste betala – en liten flicka måste ständigt sitta inlåst i ett rum. Flickan lider onekligen gruvliga plågor, rädd och ensam som hon är, men de flesta inser att flickan måste få sitta där för att övriga ska kunna ha det gött. Vissa personer kan dock inte tolerera situationen, utan lämnar Omelas. (Ingen vet var de går.)

De som tolererar flickans plågor framstår i mina ögon som mycket osympatiska. (Även om jag själv naturligtvis nöjt är kvar i Omelas, i överförd världs-teori-bemärkelse.) Så ser det alltså ut som att deontologen ska vinna argumentet mot utilitaristen. Då kan utilitaristen dock dra fram kortet ur rockärmen: Vilka budord ska vi hålla oss med? Att inte döda kan verka relevant även idag. Att inte gjuta en guldkalv och tillbe denna verkar förvisso rimligt, men inte riktigt i paritet med icke-döda-principen. Analogt med den kausala realismen jag förespråkar måste vi nog tyvärr helt enkelt postulera ett antal moraliska principer som vi försöker hålla oss till – detta för att undvika destruktiv relativism/nihilism. (Vi kan för övrigt postulera självrefererande, eller meta-moraliska, principer – såsom att kontinuerligt utvärdera vilka principer vi håller oss med.)

Men hörni, vilka principer väljer vi då? Kanske den utilitaristiska principen om största möjliga nytta för flest? Ha, ännu en lurig twist. Utilitarismen kan så att säga rymmas inom deontologin, om vi tillåter lite mer vidlyftigt formulerade budord.

Vem som vinner debatten är väl fortsatt uppe till diskussion – det här var bara en liten ingress till det jag egentligen ville prata om. Låt mig dock återkomma till den saken i ett kommande inlägg.

Cliffhanger!