GBI

Den här texten av Nike Markelius tar upp det som jag tidigare skrivit om här – nämligen att de som jobbar, de jobbar ihjäl sig och, de som inte jobbar, de utarmas och misskrediteras. Markelius kompletterar dock resonemanget med idén om basinkomst, det som också kallas medborgarlön.

Markelius skriver en särskilt intressant sak: ”Vi bör […] ta konsekvenserna av den tekniska och mänskliga utvecklingen.” När nu ca en promille av världspopulationen ensamma kan producera och distribuera mat till hela jordens befolkning, då är resten överbyggnad. Säg att ytterligare en promille fixar infrastruktur, planering och bostäder, och cirka tjugo procent ägnar sig åt olika former av forskning. Då kan ändå ungefär 5,6 miljarder människor ägna sig åt konst, kultur och idrott. Och detta utan att den teknologiska utvecklingen stannas upp.

När vi outsourcar gympaskotillverkningen till fattigare segment av världspopulationen (geografiskt eller socialt), så säger nyliberalerna att vi skapar tillväxt och därmed gör en god gärning. I själva verket hämmar vi utvecklingen. Automatiseringen av tillverkningsindustrin har bromsats i och med att mänskligt låglönearbete blivit tillgängligt, vilket det i sin tur har blivit för att vi skapar fattigdom. Det som hade varit rätt strategi hade istället varit att införa en så kallad global basic income, det vill säga en global basinkomst, samt satsa på att utveckla teknologier och automatiserad produktion ytterligare. Då hade inte det där låglönearbetet behövt finnas, eftersom låglönearbetarna ifråga att erhållit resurser ändå.

I en inte alltför avlägsen framtid kommer vi alla bara vara evigt levande hjärnor som ligger i varsin skål och beskjuts med lyckostimulerande signaler. Men fram till dess kan vi väl i alla fall försöka göra det bästa av situationen, och erkänna vilka produktionsvillkor som är fallet. Det finns inget egenvärde i att människor utför sisyfossysslor som inte behövs, bara för att hålla folk sysselsatta. Det finns heller inget egenvärde i att allokera våra gemensamma resurser utifrån vilken form av anställning man råkar ha.

Om någon skulle invända: Man ska inte ha pengar utan att anstränga sig! Okej, då avskaffar vi arv och exproprierar alla befintliga förmögenheter, för det är ju det ni säger. Ingen ska få ha något som de inte arbetat för. Eller låter det obehagligt? Och så ger vi allt till fattiga ensamstående working poor-mödrar som jobbar dubbla jobb, eller till barnarbetare som syr kläder i Bangladesh, eller till övergivna barn i Västafrika som bor på en soptipp och försöker överleva genom att bränna bort plasten från kablar och återvinna metallen. Eller vem anstränger sig mest, sa du?

Låtom oss bygga en världsomspännande universell välfärdsregim på global basinkomst. Det behöver inte vara en utopi.