Rörlighet och jämlikhet, del 2

Åter till Gregory Clark, som jag skrev om här. Vad är det som är så sjukt med det han skriver här? Clark tycker inte man ska vara ledsen över hans forskningsresultat, att den sociala rörligheten är ännu mycket lägre än vad vi inbillar oss. Clark tycker att eliternas barn är så jävla grymma och tunga att de förtjänar sin naturgivna plats i gräddan. Detta beror på, säger Clark, att de har ärvt sina förfäders talang, energi, drivkraft och spänstighet. Därför kan de komma förbi livets många hinder. Eeeeeeh.

1) Livets många hinder? Ledsen om jag trampar på några tår här, jag vet att alla har rätt till sina problem. Men man har fan inte exakt samma hinder när man är greve som när man är gatubarn. Era jävla relativister.

2) Eliternas barn är inte så jävla grymma och tunga. De är ofta lata och bortskämda. Många gånger är de lika korkade som alla vi andra. Det är ingen meritokrati vi lever i, herr Clark. Det är nepotismen som är nyckeln här, nepotismen och korruptionen.

3) Ärvt talanger? Vad då, genetiskt, biologiskt arv? Rasbiologins comeback. Jag måste säga att jag tror det sociala arvet spelar något större roll här. Att få materiell trygghet och oändlig tillgång till nyttig mat, utbildning och mäktiga nätverk. Inte att din von Cockenfock-gen gör dig något mer lämpad att förvalta ett slott än gemene man.


Nu blev det inte så mycket jämlikhet som det blev rörlighet, i strid mot titeln. Dock kvarstår jag vid vad jag skrev här, att Clarks forskning på inget sätt vederlägger jämlikhetens dygder. Även om mer jämlika länder som Sverige nu har lägre social rörlighet än vad vi antagit, är det om något bara ett argument för att ha ännu mer jämlikhet.


Och ni vet väl förresten att det inte räcker att beskatta inkomst när vi ska jämna ut? Det är förmögenheterna vi måste ta. Vi kan ha hundra procents inkomstskatt och medborgarlön i ett decennie utan att det nämnvärt påverkar fördelningen. Så jävla stora högar med pengar sitter adeln på.