The other day såg jag föreställningen Är
det synd om papporna? (i regi av Lotta Ramel) – ännu en teater om
könsroller, liksom denna, denna
och denna.
Föreställningen var visserligen rolig, en fick skratta, men den gav inte upphov
till något som helst efterarbete utöver den klagolåt du just nu läser.
Mången kulturupplevelse väcker en lust att tolka, kritisera,
förklara, eller associera. Är det synd om
papporna? upphörde dock att existera i det ögonblick skådespelarna applåderades.
Så varför överhuvudtaget förära denna underhållande men
substanslösa pjäs ett blogginlägg? Jo, för att den visar att vi nått ett stadie
där patriarkatet är det givna objektet att skoja om. Ett stadie där
pjäsförfattare med skrivkramp reflexmässigt griper efter normkritik. Det ligger
liksom längst upp i reflektions-högen.
Detta feta faktum förtjänar att firas. Att tidigare radikala tankar nu är de som är närmast till hands är lite av ett paradigmskifte. Vilket får mig att undra – vilka är de nya idéer som gror i marginalen just nu? Vad är morgondagens skåpmat?
Skriv till Antropofagi om du tror att du vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar