Fortfarande mörkt

Let’s go back till Karin Johannissons Den mörkar kontinenten, som jag nämnt i förbigående här. Har man läst t.ex. Melankoliska rum av samma Uppsalaforskare, ja då vet man att vi snackar idéhistoria av högsta kvalitet. (Den senare lyfter t.ex. det urfeta faktum att 8 timmars sammanhängande sömn är en sentida uppfinning. I bondesamhället var normen att man först sov en tung djup sömn efter en dags hårt arbete. Sen gick man upp en stund mitt i natten, knullade lite, kissade och rökte pipa. Sen gick man och la sig igen och sov tills det var dags att mjölka korna. Vårt nutida sömnmönster är ett resultat av industrialismen.)

Jag har tidigare varit inne på SD:s syn på könsroller (här och här och typ lite här och här). När jag läser Johannissons Den mörka kontinenten inser jag att SD:s kvinnoroll daterar sig ungefär till 1800-talet. På 1700-talet rådde en föreställning om att kvinnan var en outvecklad man, och att män och kvinnor därmed egentligen var samma varelse i olika utvecklingsstadier. Men detta förändrades, och olikheterna betonades, vilket ledde till att kvinnor och män lämpade sig för helt olika roller i samhället. Män kunde få utbildning och arbete, kvinnor kunde sköta hem och barn.

Det är inte så konstigt att SD:s könsroller är 1800-tals, med tanke på att deras syn på kultur också är det. Vad som är intressant är dock att även feminismen back in the days kopplade på särarts-tänket som en central idé. Genom att betona kvinnans unicitet gav även tidiga kvinnokamps-kämpar kvinnan ett värde. Som jag ser det är likhets- vs. särartsfeminism en central vattendelare inom feminismen, bredvid synen på ”sexuell frigörelse” (sexualisering eller frihet?) och vit-elit-feminism vs. intersektionalitet-medveten feminism.

Johannisson lyfter även hur borgerlighetens kvinnokropps-ideal redan på 1800-talet var marknadsdrivet. En hel industri byggde på de borgerliga kvinnornas kropps-projekt. Kosmetika, skönhets- och kostråd, hälsorelaterade produkter – som i och för sig oftare var direkt giftiga än hälsosamma – krängdes i en cynisk skönhetsbransch som allierad med läkarvetenskapen kunde claima seriös koll. Ungefär som idag, helt enkelt! Utseendefixering och ouppnåeliga ideal kopplade tydligt till psykisk ohälsa bland borgerlighetens damer. Ungefär som idag där också dårå!

Klass fick ny mening på den här tiden, när borgerlighetens bisarra ritualer ställdes mot underklassens smuts och kroppslighet. Johannisson skriver:

”På samma sätt som begreppen manligt och kvinnligt tenderade att representera två skilda arter, tenderade klass att bli liktydigt med ras, en biologiskt definierbar enhet. Att sociala anomalier och asocialitet satte mycket bokstavliga kroppsliga märken, var en grundtes i det sena 1800-talets biologiska vetenskaper […] Underklassen var […] bärare av en rad patologiska tendenser.”

Att klass rasifieras, eller att ras så att säga klassificeras, har jag skrivit lite om här – det handlar naturligtvis om att avmänsklifiera underklassen för att kunna förslava den med gott samvete. Segregation är nyckeln, men också misskreditering. I förlängningen kan förgriparen döva sin empati visavi sitt offer.

På tal om misskreditering av underklassen – detta var såklart kutym även på 1800-talet. Arbetarklasskvinnor ansågs generera sjukdom. Borgerlighetens kvinnor, i de fall de drabbades av skamliga sjukdomar, kunde skylla på spridning från amoraliska barnjungfrur och annat tjänstefolk. Borgerliga personer blev smittade – arbetarklassen spred smitta. Och detta pga. dålig hygien och omoral.

Slutsatsen – allt är som det var. Some things never change, som Tupac sa. Samma gamla strategier är ännu i bruk för att behärska underklassen och roffa resurserna.