Frihet?

Det finns någon slags Ayn Randsk föreställning om att (ny)liberaler vill ha frihandel, en liten stat, och maximal frihet för individen. Detta är en härlig blandning av missuppfattningar och lögner. Icke desto mindre lever föreställningen kvar, och används av stolpskott såsom Helmersson-Birgersson-Kjöller. Eller, varför inte av moderater i interpellationsdebatter om TTIP. När Sjöstedt kritiserar TTIP och dess investerings-skyddsmekanism, då skriker Björling att vänstern är mot frihandel. Sjöstedt förklarar pedagogiskt att han gärna medverkar till att ta bort handelshinder såsom tullar, men att multinationella företags rätt att stämma stater för demokratiskt fattade beslut i t.ex. folkhälsofrågor inte bör räknas dit. Björling svarar att vänstern väl "vill ha frihandelsavtal med Nordkorea" – hederlig argumentation like a baws.

(Jag inser att jag random-bashar Kjöller lite väl lättvindigt ibland. Här – Kjöller gillar storföretag mer än anställda; Kjöller har ett osunt förhållande till sanningen; Kjöller har en läskigt insinuant stil; Kjöller pallar inte kolla grejer.)

Så låtom oss reda ut dessa missuppfattning och lögner, som grasserar så frodigt. Visst vill nyliberalerna ha en liten välfärds-stat. Välfärd innebär nämligen att göttma undfägnas samtliga individer i kollektivet Samhället. Detta gillar ej nyliberaler, ty de behöver armod i leden för att maximera profiten. Däremot vill nyliberaler, så länge de själva sitter vid makten, ha en jävligt fet och mäktig stat alla dagar i veckan. Nyligen damp det ned en rapport om att svenska myndigheter aldrig förr varit så dyra – detta efter att Alliansen suttit två mandatperioder. Visst, myndigheterna gör mindre nytta än någonsin, men de slukar mer resurser. Det Alliansen lyckats med är att förvandla för medborgarna nyttoskapande institutioner till en arbetsmarknadsåtgärd och en välfärdssubvention för den övre medelklassen. (Även sossarna smuttar på näktarn, så klart.)

Enligt en kontakt Antropofagi har på riksdagen – obs, ej i ett oppositionsparti, mind you – har moderaterna så otroligt många anställda att man inte vet vad man ska göra av dem. Det arrangeras ständigt meningslösa seminarier utan besökare, bara för att alla moderata tjänstemän, kanslister och sekreterare ska ha något att göra om dagarna. Det är alltså inte så att man väl tillämpar någon slags nattväktarstat-tänk när tillfälle ges. Istället använder man medborgarnas gemensamt hopskramlade slantar till att ge fördelar till den egna klanens medlemmar.

Är nyliberalismens svenska representanter då inte de politiska friheternas försvarare, i alla fall? Nej, tyvärr inte. Som jag skrivit här och här är det borgarna i EU som mest aktivt lobbar för lagstiftning mot demonstrationsfrihet och yttrandefrihet. Exemplet är alltså Spaniens "Medborgarskyddslag", som läggs fram av moderaternas spanska systerparti Partido Polular. Vad pysslar moderaterna med i EU då? Läs här. Till och med folkpartisten Cecilia Wikström är tydlig med att M samarbetar med de mest extrema konservativa krafterna. Gunnar Hökmark (m) röstade emot Estrela-resolutionen, och hänger med Maltas och Ungerns hårdhudade högerhökar. Moderater är kanske inte så jäkla mycket för frihet, trots allt. (Fler exempel här, här, här och här.)

Okej, så hur är det med den där frihandeln då? Jo, liksom sossarna before them vill ju M gärna fritt vapenhandla med krigförande stat. Och diktaturer. Och alla andra. Men samtidigt gör man inget för att motverka EU:s subventioner, som leder bland annat till utfiskning av Afrikas kuster, vilket i sin tur skapar (t.ex.) missär och pirateri. Vidare, nyliberlismen har inte, som Ekis Ekman skriver, rört oss mot en friare marknad – istället ser vi en sammanslagning av företag, monopolbildningar och statligt stöd till ett ständigt "krisande" bankväsende.

Avslutningsvis kan vi konstatera att frihandel, liten stat, och frihet för individen bara är retoriska begrepp som inte finner sin motsvarighet i en nyliberal verklighet. I själva verket är det vänstern som arbetar för dessa fenomen, även om man ofta inte hänfaller till löjliga och förenklade slagord. Lämna skitsnacket till de ljugande högergökarna liksom.

Förresten, vi ska inte glömma att Friedman liksom Thatcher var boys (?) med Pinochet. Nyliberalismen behöver ofta en jäkligt "stark stat" (repressiv regim) för att kunna implementera sig själv. I de redan rikas tjänst, så klart.