Are we addicted to the struggle or committed to success?
Det fin-fina med citatet är att det belyser problemen som ofta förknippas med olika typer av revolutionära rörelser världen över. Ta Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, kanske mer kända som FARC. Den Colombianska gerilla-rörelsen är idag sedan decennier (bildades 1964) en självtillräcklig, självgående, mördar-paradox. (Likt ett och annat kapitalismens monstrum, mind you.) Istället för att befria folket så förslavar man dem; istället för att närma sig utopin man säger sig sträva mot så fjärmar man sig från dem. (Utopier kan onekligen vara kluriga.) (Obs – ingen påstår att FARC:s motståndare har varit bättre.)
Vi behöver dock inte prata om vänster-våld för att hitta exempel på struggle-addiction. Biståndsnomenklaturen (läs gärna här och här) rymmer ett och annat exempel på välgörare som egentligen kanske mer är intresserad av den egna organisationen eller karriären än av den väl-gjorde. En viss anonym internetz-rappare har följande att säga om detta:
"Pallar tji falla bi alla ni som/
förväxlar fördelning med bistånd/
gör din altruism till en ball turism/
och din hjälp till ett gift som civilstånd/
[...]
Bara ta maten vi dumpar gratis/
har sönder bönder när vi dumpar matpris/
strukturomvandlar, sen drar vi oss ur/
skyddar europeisk marknad med vanlig bravur/
Det kanske mer blir en karriärväg/
och en barriär när, några eldsjälar slocknar/
En skraltig järnväg och nått falliskt mähä/
och nått ballt i klädväg för nå' älskvärda skockar/
En gåva ska va' förbehållslös/
annars är det fucking övervåld, över-vårdslöst/
Ditt kan bli mitt man, Economic Hitman/
the shit har förblitt men med högre årslön/
Gåvan att ge bygger på snedfördelning/
Att skänka är att kränka, det är min mening/
[...]
Att fylla landet med dollar stärker den egna valutan/
vilket ju skadar exporten, ni kan ju se hur det slutar/
och kolla på historiken, flera decennier av bistånd/
har inte hjälpt något enda land, att förändra sitt tillstånd/
Blir en filosofisk fråga om den som vi hjälper/
nu inte vinner nått på det, kanske blir en som vi stjälper/
Vad är motivet med gåvan då? Nått att sova på/
Biståndsnomenklaturen sur eller sårad då/
Svåra år ändå, men alla får äta/
demokratimekanismer gör vi kan ansvarsutkräva/
men om tji staten är den som förväntas hämma din cancer/
blir demokratin en onani för mänskor i branschen/
Sänker din chans att förankra sunda principer/
när de enda resurser som finns är sprungna ur skiten/
och när det enda av värde som finns är samlat i toppen/
då kommer tronen bebos av och snos av bulla banditer/
Mugabe får hundra miljarder, undra vad det/
är som gör att hjärntumören i mitt huvud bultar av det/
fatta han är lika demokratiskt vald som kungabarnen/
men med ännu större apanage, som bygger upp försvaret/"
Antropofagi tycker visserligen att det är riktigt lågt att klaga på folk som faktiskt försöker göra något gott här i världen, samt att dra alla biståndsarbetare över en kam. Samtidigt anar Antropofagi att Anonym Internetz-rappare har ett antal tänkvärda poänger. Internetz-rapparen inleder med premissen: Fördelning är icke bistånd! Sen målas ett scenario upp där biståndsgivarens agenda i själva verket är att missgynna biståndstagaren. Slutligen radar Internetz-rapparen upp en rad exempel på hur bistånds-beroende kan pervertera en national-stat.
Frågan som ofta måste ställas kommer hur som haver ner till:
Are we addicted to the struggle or committed to success?
Vill vi nå det utopiska stadiet? Vill vi besegra fattigdomen? Eller trivs vi bara med vårt jobb och våra förmåner?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar