En förebild

Som för att be om ursäkt för En oväntat usel film bjuder fransmännen nu på fenomenala Bande de filles. På svenska går den under sin engelska titel, Girlhood, trots att översättningen snarare borde vara något i stil med Tjej-bandet (i betydelsen "trupp, följe", jmf. "rövarband") eller hellre Tjej-ligan. Utan att kunna någon som helst franska misstänker jag att titeln Tjejgänget skulle vara suboptimal, eftersom att ordet band – i alla fall på svenska – ger upphov till associationer till kriminalitet och/eller "utanförskap". Tjejgänget översätts fö. till gang de filles, så vitt jag förstår.

Men nog om titeln. Härmed utfärdar jag en spoiler-alert, som ni bör ta på allvar. Filmen är oerhört sevärd.

Antropofagi är sällan sen att jämföra det som sig jämföras bör med eviga klassikern La Haine. (Till och med finska depp-flicks kan få sig en släng av sleven.) I det här fallet anser jag dock att det myckna jämförandet härvidlag enbart är ytligt korrekt. Visserligen utspelar sig Tjej-ligan i samma miljö som Kassovitz' briljante nutids-dissektion, nämligen fransk förort. Där Vinz, Hubert och Saïd konfronterar majoritetssamhället, håller sig Marieme, Lady, Adiatou och Fily dock borta från både kravaller, poliser, och skinheads. Endast i korta segment tittar "samhället" fram, t.ex. i form av en lärare som menar att "det är lite för sent att bli normal nu, Marieme". Just den där scenen får en att vilja plocka fram lite positivt förstärkande hiphop:

Yeah, this album is dedicated
To all the teachers that told me I'd never amount to nothing
― “Juicy” by The Notorious B.I.G.

Hur som helst. Bande de filles ger intersektionaliteten ett ansikte. Även i en socioekonomiskt utsatt kontext har kvinnor det något värre än sina fäder, bröder och söner. Att befria sig från familjens grepp är en central kamp för Marieme, och risken att slut-shejmas är ett ständigt överhängande hot. Patriarkatets mekanismer är närmast osubtila.

I svensk nutida debatt handlar mycket om hur svårt det är för de marginaliserade männen. Feminismen utmålas som mindre relevant, eftersom det även finns fattiga, feta, lågutbildade män, som inte känner igen sig (nämen buu-huu!) i beskrivningen av patriarkatet. I sin iver att erkänna dessa mäns myckna marginalisering går även annars vettiga feminister människa ur huse för att trösta dessa hulkande underklass-bebisar. Till och med SCUM-spelande Andrea Edwards uttrycker förståelse för de patetiska vuxna gossar som mordhotar henne. Debatten har landat i en tävling om att relativisera könsmaktsordningen.

Självklart är klassamhället mänsklighetens gissel, vilket beror på olyckligtvisa naturlagar i stil med Matt 13:12 – ojämlikheten är självamplifierande. Men, för bövelen, den intersektionella analysen säger oss att det finns grader i helvetet. För att extrembelysa vad jag menar uppmanar jag läsaren att titta på den obehagliga miljö som vi kan kalla hemlöshet och missbruk.

Vi inser att hemlösa och/eller missbrukande män är på samhällets botten. De får inte sina rättigheter tillgodosedda överhuvudtaget. De har sällan mat, sällan husrum, sällan hygienresurser eller andra medel till komfort och värdighet. De har i regel hepatit C, ni vet den där blodburna infektionssjukdomen som dödar 350 000 människor varje år. De utsätts för våld i betydligt större utsträckning än andra. Men vet ni vilka som har det ännu värre? Motsvarande grupp kvinnor. De drabbas av allt det ovanstående, plus extra mycket våld, sexuella övergrepp, och psykisk ohälsa.

Som Susan Faludi poängterar har kapitalismen perverterat feminismen och skapat avarter som egentligen bara handlar om rika människors navelskåderi och konsumism – en smutsig självhjälpsfeminism som betonar det osolidariska individ-perspektivet. Detta betyder inte att könsmaktsordningen inte är verksam på alla nivåer i samhället. Om något är patriarkatet mer påtagligt i de lägra klasserna, där den rent fysiska hälsan är akut hotad.

Det bästa sättet att hantera en förtryckande struktur är att synliggöra den, och måla ut dess gränser. Jag har tidigare diskuterat vikten av organisering som strategi. Innan vi ens vågar anta en strategi måste vi dock frigöra våra medvetanden. Första steget är att se och förstå, andra steget är att vilja och våga. Det senare kräver en tro på att det är möjligt att kränka en norm eller struktur. Här krävs pionjärer och förebilder, varav Marieme är en.

Marieme förstår vad som begränsar henne, och förstår att hon inte vill låta sig begränsas. Utövandes sitt aktiva agentskap väljer hon bort de kortsiktigt trygghets-tillhandahållande funktioner som utgör patriarkatets förtryckarmekanismer. Marieme lämnar brodern och familjen; hon tillägnar sig våldet som verktyg; hon söker sin egen försörjning; hon lämnar arbetsköparen ifråga när transaktionen börjar osa katt; hon hoppar av flicknormen och emulerar en manskropp. Som mest bitterljuvt blir det när hon inte låter äktenskapet och den ur-gulliga pojkvännen komma till hennes räddning.

Likt i den feta scenen i Fish Tank (2009) då huvudpersonen Mia nitar skiten ur några andra tjejer, ger Marieme ordentliga prov på fight-skillz. Hon ger även lill-systern uppsträckning när denne försöker gå i stor-syrrans fotspår och hänga med de coola kidsen. En stund satt Antropofagi i bilsalongen och trodde att Marieme skulle förvandlas till ett monster – särskilt när lilla-syrran häver ur sig att "du är precis som han", syftandes på brodern. Marieme visar sig dock kapabel att söka frigörelse utan att korrumperas.

Slutscenen handlar i min tolkning om att Marieme går tillbaka till sitt rövarband, sitt tjejgäng. Patriarkatets makt är inte bruten; tusen och åter tusen orättvisor skall regna ner över dem, och deras dagar skall förmörkas av könsmaktsordningens åskmoln. Skillnaden på Marieme och en komformist är dock att hon vägrar inrätta sig enligt normens föreskrifter. Hon går ut och leker, även när det åskar och regnar. Bokstavligt talat faktiskt, i en scen.

De sk. marginaliserade männen, SD-röstarna och flashback-hetsarna, har måhända inte maximal access till makt och resurser. Däremot har de privilegier i egenskap av att vara män. Deras systrar, döttrar och fruar har det i genomsnitt värre – varje steg på klasstrappan har så att säga (minst) två avsatser. Klassamhället ska alltid diskuteras, men aldrig på bekostnad av den feministiska debatten. (Den utbredda oförmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt förbluffar ofta Antropofagi.)

Myten om den marginaliserade mannen är utbredd. SD-röstarna är idag i stor utsträckning fd. moderater, överklass och övre medelklass. Även innan valet 2014 var SDs väljare visserligen lågutbildade, men inte arbetslösa eller fattiga. (Forskning.) Den omtalade marginaliseringen kan ofta förklaras med motviljan att ge upp sina köns-betingade privilegier – inte alla fattiga är konservativa/rasister/sexister, och vice versa.

Så landar Antropofagi trots allt i en jämförelse med La Haine, det som jag in i det sista ville undvika. (Att jämföra är emellertid icke att likställa, som Simon G ofta tjatar om i Arkiv Samtal.) Grabbarna i La Haine blir jagade av nassar och poliser. Men de är grabbar, och har ett betydligt vidare område i normbubblan är Marieme och hennes tjejer. Grabbarna får inte sitt hår avklippt av farsan när de blir filmade i bara underkläderna. De måste inte gömma sina kroppar i bylsiga kläder för att undgå patriarkens våldsamma version av omsorg.

Marieme är en hjälte och förebild, som betalar kostnaden för att bli boss enligt känd modell. Att se hennes uppoffringar och beslutsamhet får mig att vilja kränka vita män i kubik och kvadrat. Jasså, ni känner er marginaliserade? Så ni mordhotar kvinnliga skribenter? Ni grunkar i duschen och tycker synd om er själva?

Anti-feministerna klagar ofta på könsrollernas upplösning, och på den nya mannens omanlighet. Exempel: Belinda Olsson vill få oss att skratta åt pappor på babyrytmik på bästa sändningstid i SVT, vilket jag nämnt här. Pär Ström – grundaren av den sk. jämställdismen, i.e. den felaktiga idén att män är underordnade i den rådande könsmaktsordningen – gråter ut som värsta SD-rassen om att han känner sig "hotad", dvs. ifrågasatt.

Steg nummer ett i den personliga utvecklingen (före stegen "göra dålig TV" och "hitta på den efterblivna ideologin jämställdismen") borde rimligen för jättebebis-männen vara att adressera sin egen patetiskhet. Pär Ström och liknande miserabla satar borde helt enkelt sluta böla och bete sig som män Marieme.