Dålig underhållning

Det sinnesmånga fenomen som förtjänar, kan, eller bör, diskuteras. Man kan diskutera fenomen av intresse för själva diskussionen, av intresse för själva fenomenet, eller av intresse för hur fenomenet står i relation till någon slags tillstånd eller tendens i samhället. I dessa göttans tider, då mänsklig utveckling ger oss lite ledigt från fabriken ibland, så har vi dessutom möjlighet att fördjupa oss i allsköns debatter och diskussioner.

Det som fördärvar hela den fin-fina silverfatsmöjligheten att diskutera fenomen, det är den allt vanligare förekomsten av De Illvilliga. De Illvilliga är ett slags närmast Ronja Rövardotterska kreatur, som smyger i dimma och kraxar i mörker. Det är ingen tvekan vad de är ute efter – att göda sin egen inneboende hatiskhet, och i samband med detta kröka diskurs-rumstiden tills ett svart hål uppstår och slukar allt.

Jag kanske vill diskutera religion, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Jag kanske vill diskutera identitet, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Jag kanske vill diskutera poängerna med att klassificera och gruppera, varför inte ur ett vetenskapsfilosofiskt perspektiv. Men då kommer de sättandes, De Illvilliga, krafsandes och rafsandes, kraxandes och flaxandes. De vädrar blod.

De Illvilliga vänder varje religionskritik till islamofobi, varje försök att blottlägga en struktur till ett försök att cementera den. (Blä.) När du pratar om plundringen av Tredje Världen (Fanons "Tredje Värld", mind you), så pratar de om den vita rasens överhöghet. Vilken diskussion du än vill föra, får de den att spåra ur. Allt slutar i bitter rasism, xenofobi, och äcklig smuts. Plötsligt handlar feminism om att sätta män i arbetsläger, och TTIP-kritik om kärlek till Nordkorea. Ack debatten.

Tänk er ett gäng intellektuellt hederliga, välvilligt inställda människor med demokratisk-humanistisk grundsyn och respekt för fakta, forskning och goda argument. Tänk dig dessa i en partiledardebatt. Tittarsiffrorna hade nått bottennivåer.