Förintelse och sidospår

Antropofagi läser just nu den här boken, dvs. Kejsarens förintelse av Casper W. Erichsen och David Olusoga. Boken är lika gripande som intressant, och skammen över den kulturella arvssynden har inte vägt så tungt sedan Antropofagi läste Kung Leopolds vålnad av Adam Hoschild (nu 37 kronor).

(Totalt sidospår: På bokus.com har signaturen [edit: namn borttaget pga. detta] kommenterat Kung Leopolds vålnad som följer. "Det som saknas är att man inte får något försvar av Kung Leopold, författaren står bara på den ena sidan och berättar. Det man önskar är att författaren hade fått med andra åsikter av historien, där man fick veta hur Kung Leopold såg på det hela utifrån hans perspektiv." Kritiken känns ganska märklig, i ljuset av att Hoschilds forskning är oerhört grundlig och omfattande, samt i skuggan av att Kung Leopolds illdåd är helt gränslösa. Googlar en sig vidare på namnet [...] hamnar en plötsligt i en märklig härva som innefattar stämningar gällande förtal [där en [...] förlorar mot en person som ska ha spritt hennes uppgifter på olika "sexsidor"], en avsatt nämndeman, beslagtagna datorer i anslutning till den sk. Sefastsson-affären, samt någon slags debatt om ett fruktansvärt sexuellt övergrepp på Stureplan. Att slö-googla bokus-recencenter är tydligen det nya Pandoras ask.)

Erichsen & Olusoga låter läsaren träda in i en värld som nog få känner till, det sekelskiftes-Sydvästafrika som liknar någon slags afrikanskt vilda västern. Författarna är på inget sätt ute efter att relativisera Förintelsen, men kontextualiserar den – nazisternas industriella folkmord var på många sätt klassisk imperialism/kolonialism applicerad på Europa. (Kolonialism plus fordism, har jag för mig att Erichsen & Olusoga skriver.) Riktigt tjock blir plotten när Herman Görings pappa kuskar runt i hereroland med kejserligt uppdrag att försnilla land från de betydligt klyftigare afrikanerna, och när vi får veta att SAs klassiska bruna skjortor började som överskottspaltor från den tyska kolonin – ökenkamouflage.

Det som skedde i nuvarande Namibia var inte bara ett veritabelt folkmord. Det var uttryckligen ett folkmord, ett uttalat utrotningskrig enligt skriftlig ordergivning. Det var också här som tyskarna "förfinade" de brittiska innovationen koncentrationsläger, som snart kom att bli bekant för ca 6 miljoner Europeiska judar. Antalet mördade i Namibia var betydligt lägre än i Förintelsen, men det var å andra sidan pilotstudien som skapade metoden.

En superintressant distinktion som Erichsen & Olusoga gör, är den mellan den tidigare kolonialismens paternalism och 1900-talets biologiska rasism. När ideologin under 1700- och 1800-talen handlade om att "hjälpa" (oftast, dock, genom att mörda) de koloniserade folken, hade 1900-talet inget behov för dylika omskrivningar. Här var det socialdarwinist i absurd-brutal tappning som gällde – mördandet var målet, det och livsrummet för den tyska rasen. Här kan vi med fördel återvända till Jonssons rasism-modeller, och jämföra imperialismens rasistiska diskurs med nazismens rasistiska diskurs (klicka för större):

Imperialismens rasistiska diskurs. Källa: Jonsson, Rapport från sopornas planet.

Nazismens rasistiska diskurs.

Som Erichsen & Olusoga också poängterar är det barockt hur riktigt jävliga och super-rasistiska kolonialister framstår som the good guys i förhållande till passionerade utrotare som Lothar von Trotha. Till skillnad från dagens PR-krigare, som i det längsta försöker dölja eller försköna sina metoder, stoltserade von Trotha med att han använda sig av terror för att kuva civilbefolkningen.

Antropofagi har tidigare skrivit om Vi från Jedwabne. Den superba och vidriga boken visar att tyskarna kanske varit en lite för effektiv syndabock – i Jedwabne var det vanliga polacker som mördade sina judiska grannar, utan påtryckningar. Skylla på tyskarna har varit lättare än att göra upp med de egna förbrytelserna, särskilt när man fortfarande bor i ett hus man stulit av en judisk familj som ens farfar bränt inne i en lada.

På samma sätt har Tredje Rikets metoder tagits för abnormiteten. Erichsen & Olusoga visar emellertid hur Förintelsen "bara" är en uppskalad variant av en populär kolonial-politik. (Förresten kanske inte ens så särskilt uppskakat.) Och visst var det svenska forskare som tillhandahöll mycket av det ideologiska virket till nazisternas twistade bygge. (Varför ser jag plötsligt Nimis framför mig? Hade jag gjort det även om Vilks inte gått totalt haram?)

Att vi sitter i glashuset betyder sannerligen inte att vi inte ska kasta sten. Däremot ska vi välförtjänt perforeras av nedfallande glassplitter.