The one

Socialkonstruktivismen får ett jävla uppsving i några poddar som Antropofagi tagit del av nyligen. Den ena är Radiolab-avsnittet Colors, som handlar om apor som lär sig se rött, mänskliga mutanter som har en extra färg på synpaletten, aggressiva mantisräkor, samt det sjuka faktum att man förr icke kunde se färgen blå.



Även i den här texten tas den historiska blåblindheten upp. Studien med himbafolket är riktigt spännande, eftersom dessa kontemporära människor inte heller kan urskilja färgen blå. Antropofagi blir även förbluffad över grönhets-testet – jag uppfattar omedelbart vilken ruta som är avvikande, men mitt medvetande kan inte göra samma distinktion. Jag tycker att samtliga gröna rutor är identiska, men jag vet ändå vilket som är annorlunda. Utan att medvetet kunna se det. En mycket märklig känsla.

Källa.

Det andra podd-exemplet (som egentligen är ett gästavsnitt från podden Invisibilia), är This American Life-avsnittet Batman:

Blindhet är, argumenterar Invisibilia-redaktionen, en social konstruktion. Och de gör ett väldigt övertygande argument.

Båda poddarna kokar ner till frågan: Var går gränsen mellan vår tolkning av verkligheten och verkligheten i sig själ? (Ett samhällsvetenskapsfilosofiskt perspektiv kan också vara intressant.)

Jag lämnar frågan hängande till en annan gång. Klart är dock att våra begrepp till stor del styr vår perception, och att de gränser vi (och den sociala regimen) sätter för oss själva sätter gränser för vad som är möjligt för oss.

Jag har hamnat i The Matrix-analogier förut – men är inte Batmannen i TAL/Invisibilia-avsnittet lite som en the one? Han bara kliver över alla gränser som samhället försöker dra, och tar sig an världen friare än de flesta andra någonsin hade vågat.