Erfarenhetens unicitet

Få saker gör högern, eller ska jag säga DNs ledarsida, så blindgalen som rasifierades claim to tolkningsföreträde i frågor rörandes de rasifierades upplevelser. Framförallt när det handlar om upplevelse av fenomen såsom rasism och/eller strukturell rasism. Högern kokar av egenupplevt rättfärdig vrede, skriker sig hesa om något de kallar "identitetspolitik", och bockar av nio av tio på derailment bingo.

Bingo!

Bl.a. en inkonsekvens i världsbild är värd att belysa. Det är vida känt, via ordspråk och allmän uppfattning, att the youth is wasted on the young. Att de unga är snabbare, men de gamla kan vägen. Att man måste vara 45 och ha tre barn och villalån innan man förstår hur det är att vara 45 och ha tre barn och villalån. Att du förlåter dina föräldrar först när du själv blir förälder. Att you can't blame a man, they had the same dream and fell for the same scam, aint that a bitch!

Vad jag menar är att det finns sas. ett kluster av insikter som en tillgodogör sig gradvis genom åldrande, och inte minst genom konformistisk livsstilsprogression. Som tonåring med fritid är det lätt att raljera över kontorsråttornas själadöd, men vipps sitter du där själv och pratar nostalgiskt om ditt gamla band som en gång hade en spelning. Inte minst högern älskar att dra fram denna plattitydesqua sanning, gärna i syfte att avfärda radikala ungdomar. Unga röstar med hjärtat och äldre med hjärnan, yada yada. Socialistisk passion är en infantil fason. Med mera.

Varför, frågar sig nu Antropofagi, är just åldrandets unika erfarenhet så unik? Varför är inte ungas förmodade oförmåga att förstå termodynamikens andra huvudsats analog med vithetsnormerades oförmåga att förstå den strukturella rasismen?

Högerjävlarna trampar i inkonsekvensfällan igen. Det är fan inte snyggt alls.