Det är väl ingen som diskuterar trap-rap längre, liksom ingen diskuterar luften vi andas eller bajset vi bajsar. Senvaknande syndare som en är vill Antropofagi dock säga: Fy på trap! Fy på alla er rappare som slentrian-trap-rappar.
Det kan vara gött med ambient atmosfär och mysiga syntmattor. Precis som att det kan vara härligt att åka bil på natten. Men det är liksom inte det enda man vill syssla med.
(New) trap har visserligen en öppning för excellens som är det långsammare tempot. Såväl trummor som rappare har utrymme att synkopera och experimentera med rytmer och tempon. Dubbel, trippel, quadruppelflyt. Istället är det enda vi hör
sam-ma
jäv-la
flow
var-je
fu-cking
trap-låt
Vad händz. Detta uppstyckade dubbeltidsflyt.
Pall-ar
in-te
meeee!
Det utrymme för ekvilibrism och briljans som trappens tempo ger, det tas i regel ej i anspråk. Istället är rappare slavar till den mall som någon pengagirig snubbe med fula tatueringar hittade på på andra sidan Atlanten. För typ fem år sedan.
Alla håller ju inte på med trap. Vissa håller på med elektro-rap. Det är fantamig lika illa eller värre. Inte ens Die Antwort orkar en ju lyssna på i mer än tre minuter, och då är Yolandi och Ninja både skitfeta på själva rapphantverket och oerhört feta i sin fenomenala estetiska paketering.
Parhams skiva Pojk, skitfet. Varför hoppa på en Maskinen låt och missbruka sina skillz? Timbuktu en konstnär med ett eget uttryck, varför snubbla in i elektroträsket på senaste skivan? Movitz, originella och snälla nån vad feta. Så plötsligt dundrade det ner elektrolåtar även från dessa tidigare big ben jazz-doftande dryftade av disco. Det tog ju er till USA, kan det inte vara en indikator på fetma?
Nä ni alla, klart ni ska experimentera och göra nytt, men nytt är inte samma som alla andra redan gjort. Det måste ni förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar