Sexualkonservatismen

Underbara Februaripoddens senaste episod diskuterar at length den nymoralism som sexmissbruks-industrin lever av. Denna intressanta artikel (Sexmissbruk eller diagnosmissbruk?) refereras till, som tar ett diskursanalys-tag på hela sexmissbruksdebatten. Artikeln nämner i sin tur Ligga med P3s granskning av Dysberoendekliniken (bäst är uttalanden från klinikägaren), som verkar vara en soppa av random new age, nymoralism, och rovgirig kapitalism.

Kontentan: Helt rimligt sexuell beteende stämplas som en sjukdom ("medikaliseras"), dvs. onani, fantasi, och porrtittande klumpas ihop och kallas (dock ej av den seriösa vetenskapen) för "missbruk". Media hakar på, eftersom det handlar om snusk. De "drabbade" hakar på, vilket väl kan förklaras av en blandning av skam och okritisk mediekonsumtion.

En kan emellertid också undra: Hur mycket beror på att det är bekvämt att skylla sitt beteende på ett missbruk, när en inte orkar ha råg i ryggen och stå upp för sin sak? ("Den står ju upp för dig", skämtar kanske läsaren. Hörrni, lite nivå tack.)

Erkänna beteende som samhälle/arbetsgivare/föräldrar/partner m.fl. tittar snett på är så klart jobbigt. Här blir medikaliseringen ett skydd mot ansvaret. Även för en besviken partner, kan en tänka. "Jasså, hans dator är helt porrbesudlad, och han är otrogen och går till prostituerade. Jobbigt att den jag älskar och lever med beter sig så. Jag väljer att betrakta det som en sjukdom istället. Så behöver jag inte fejsa att min partners personlighet kanske rymmer fler aspekter än de jag föredrar att se."