Blekhet, skygghet, afmagring, hysteri och fånighet

Antropofagi har tidigare förfasat sig över den utbredda oförmågan att skilja försvar från förklaring, sprungen ur den tvångsmässiga driften att ständigt moralisera. Antropofagi har även pekat på det bekväma i att betrakta ett beteende som patologiskt, för att sas. frånskriva sig det personliga ansvaret. Knarkdebatten hör också till detta lilla frågekluster – är knarkare förbrytare eller bara sjuka?

***

Lesswrong tar ett samlat grepp på diskussionen. Som utgångspunkt serveras vi tre olika perspektiv på fetma:

"Sandy is a morbidly obese woman looking for advice.

Her husband has no sympathy for her, and tells her she obviously needs to stop eating like a pig, and would it kill her to go to the gym once in a while? 

Her doctor tells her that obesity is primarily genetic, and recommends the diet pill orlistat and a consultation with a surgeon about gastric bypass.

Her sister tells her that obesity is a perfectly valid lifestyle choice, and that fat-ism, equivalent to racism, is society's way of keeping her down."

De olika personerna har även synpunkter på varandras synpunkter:

"Her husband accuses her doctor and sister of absolving her of personal responsibility with feel-good platitudes that in the end will only prevent her from getting the willpower she needs to start a real diet.

Her doctor accuses her husband of ignorance of the real causes of obesity and of the most effective treatments, and accuses her sister of legitimizing a dangerous health risk that could end with Sandy in hospital or even dead.

Her sister accuses her husband of being a jerk, and her doctor of trying to medicalize her behavior in order to turn it into a 'condition' that will keep her on pills for life and make lots of money for Big Pharma."

Grundproblematiken rör i vilken utsträckning Sandy bör tillskrivas ett personligt ansvar för sin fetma. En väsentlig aspekt blir genast sjukdomsbegreppet, då en sjuk person mer sällan brukar lastas för sitt tillstånd. Så, är fetma en sjukdom? Så småningom kommer skribenten fram till att en sjukdom kan sägas vara

"1. Something caused by the sorts of thing you study in biology: proteins, bacteria, ions, viruses, genes.

2. Something involuntary and completely immune to the operations of free will

3. Something rare; the vast majority of people don't have it

4. Something unpleasant; when you have it, you want to get rid of it

5. Something discrete; a graph would show two widely separate populations, one with the disease and one without, and not a normal distribution.

6. Something commonly treated with science-y interventions like chemicals and radiation."

Cancer är ett exempel på en sjukdom som uppfyller samtliga dessa  kriterier, vilket dock inte alla sjukdomar gör.

"Obesity arguably sort-of-satisfies criteria (1), (4), and (6), but it would be pretty hard to make a case for (2), (3), and (5).

So, is obesity really a disease? Well, is Pluto really a planet? Once we state that obesity satisfies some of the criteria but not others, it is meaningless to talk about an additional fact of whether it 'really deserves to be a disease' or not."

Lesswrong-posten fortsätter med att beskriva sjukdomsbegreppets hidden inference, som är själva diskussionens kärna:

"If something is a real disease, the patient deserves our sympathy and support; for example, cancer sufferers must universally be described as 'brave'. If it is not a real disease, people are more likely to get our condemnation.

[...]

And if something is a real disease, it is socially acceptable (maybe even mandated) to seek medical treatment for it. If it's not a disease, medical treatment gets derided as a 'quick fix' or an 'abdication of personal responsibility'."

Så ska vi fördöma eller sympatisera? Antropofagi har tidigare diskuterat deontologi vs. utilitarism, och här dyker de upp igen. Sammanfattningsvis vinner utilitarismen/konsekventialismen (i förlängningen marxismen/socialismen) över deontologin (i förlängningen liberalismen eller libertarianismen), eftersom utilitarismen inte behöver avgöra vilka marginal-fenomen (t.ex. fetma) som är sjukdomar eller ej – och sådana avgöranden kan vara svåra eller omöjliga att fälla. Utilitaristen nöjer sig helt enkelt med att fördöma om detta ger önskad påverkan, men avstår om det ej. Deontologen måste däremot avgöra huruvida ett marginal-fenomen är sjukdom eller ej, för att fördöma individen (t.ex. den feta) om ej.

En utilitarism skulle således med glädje moralisera över de jävla knarkarna, om detta hade fått knarkarna att sluta knarka. Det får det inte. Varför vi kan dra slutsatsen att KD såväl som Beatrice Ask snarare är deontologer är utilitarister, så klart.

Sammanfattningsvis:

"People commonly debate whether social and mental conditions are real diseases. This masquerades as a medical question, but its implications are mainly social and ethical. We use the concept of disease to decide who gets sympathy, who gets blame, and who gets treatment.

Instead of continuing the fruitless 'disease' argument, we should address these questions directly. Taking a determinist consequentialist position allows us to do so more effectively. We should blame and stigmatize people for conditions where blame and stigma are the most useful methods for curing or preventing the condition, and we should allow patients to seek treatment whenever it is available and effective."

***

Poängen ovan är alltså att utilitarism/konsekventialism är bättre på att avgöra när moralism är bra, eftersom det helt enkelt bara handlar om att se huruvida moralismen får positiva konsekvenser eller ej. Deontologen "vill" däremot fördöma, oavsett konsekvenserna, om en person agerat amoraliskt. Detta i sig är så klart käzz, men värre ändå är det att deontologen därmed måste avgöra huruvida det är bristande karaktär eller t.ex. gener + miljö som orsakat t.ex. fetma, vilket ofta är klurigt.

Med detta sagt är fördomen mot vänsterträsket att ryggmärgsreflexen i alltför hög utsträckning är att förklara, och att dessa förklaringar trots allt ändå fungerar som försvar. Högerpersoner som härbärgerar denna världsbild är förmodligen ofta av åsikten att vänsterpersoner är apologetiska och undfallande fegfisar som inte förmår ta IS-krigare i örat. En intellektuellt hederlig högerperson kanske skulle säga att vänstertjommarna inte är konsekventa i sin kosekventialism, då de väljer att inte moralisera/fördöma även i de fall där moraliserande/fördömande skulle få de mest positiva konsekvenserna. Dvs. att Sandy behöver en utskällning, men det kommer Ali Esbati aldrig ge henne.

Möjligen kan det finnas en poäng här, i den mån vänsterfalangen i fråga enbart förlitar sig på magkänslan och glömmer datan. Det händer, så klart. Även Antropofagi bär ideologiska skygglappar, och har säkert trampat i detta klaver vid något tillfälle.

***

Avseende det exempel som Antropofagi tidigare tagit upp rörande sex-"missbruk", har jag min vana otrogen intagit den deontologiska snarare än utilitaristiska ståndpunkten såtillvida att jag har fördömt att sexuella beteenden medikaliseras. (Här, som sagt.) Enligt högerfördomen om vänsterfolk borde Antropofagi genast ropa att onanisterna är sjuka stackare, utan egen förskyllan.Varför skriver jag då att sexmissbrukarna är simulanter, och att diagnosen är dum?

För det första tycks de treatments det rör sig om vara humbug och kvacksalveri av rang. Att få vård och behandling är då inte att betrakta som ett positivt utfall.

För det andra är beteendet i fråga inte enkelt att döma ut som oönskat. När en fet person vill göra något åt sin fetma, är det rimligt att betrakta t.ex. frossande och stillasittande som oönskade beteenden som bör brytas. När en onanist skambelägger sig själv eller bannas av någon moralistisk auktoritet, då är det inte självklart onanin som är felet – snarare är det skambeläggandet/moraliserandet. Att bryta beteendet, dvs. att upphöra med onanin, är fel lösning på fel problem. (Lite som hur sexualiseringströtta människor som blir moralister begår ett felslut i sin analys.)

Antropofagis förment deontologiska ståndpunkt handlar således egentligen om att ta ett steg bakåt och ifrågasätta problembeskrivningen som sådan. Därmed hamnar Antropofagi på samma stol som systern i Lesswrong-postens persongalleri. Låt mig rekapitulera:

"Her sister tells her that obesity is a perfectly valid lifestyle choice, and that fat-ism, equivalent to racism, is society's way of keeping her down.

[...]

Her sister accuses her husband of being a jerk, and her doctor of trying to medicalize her behavior in order to turn it into a 'condition' that will keep her on pills for life and make lots of money for Big Pharma."

Översatt till sexmissbruks-diskussionen:

"[Antropofagi] tells [onanisten] that [runka/klittra] is a perfectly valid lifestyle choice, and that [sexualmoral]ism [...] is society's way of keeping he[n] down.

[...]

[Antropofagi] accuses [onanistens] husband [eller hustru] of being a jerk, and he[noms] doctor of trying to medicalize [onanistens] behavior in order to turn it into a 'condition' that will keep [onanisten] on pills for life and make lots of money for Big Pharma."

Det kan också vara intressant att kolla sjukhetsgraden i (marginalfenomenet?) sexmissbruk med hjälp av ovan nämnda sjukdomskriterier. Låt oss ta dem igen – en sjukdom är...

"1. Something caused by the sorts of thing you study in biology: proteins, bacteria, ions, viruses, genes.

2. Something involuntary and completely immune to the operations of free will

3. Something rare; the vast majority of people don't have it

4. Something unpleasant; when you have it, you want to get rid of it

5. Something discrete; a graph would show two widely separate populations, one with the disease and one without, and not a normal distribution.

6. Something commonly treated with science-y interventions like chemicals and radiation."

Möööööhööööjligen kriterie ett (genes); möhöhöhöhöhööööhöööjligen kriterie två (kan bara inte hålla fingrarna i styr!); absolut inte kriterie tre (iofs. beroende på hur mycket av t.ex. onani eller porrkonsumtion som ska vara fallet för att beteende ska ses som sjukligt, men då rimligen så mycket att vi snarare pratar om tvångssyndrom); säkert kriterie fyra, men med brasklappen att det är moralismen och inte beteendet som är problemet (enligt Antropofagis åsikt vill säga); ej kriterie fem, tror jag; och fan inte kriterie sex sen folkhemmet slutade tvångssterilisera.

***

För att ändå återknyta till hälsoaspekten kan det vara värt att notera att frekvent ejakulation motverkar prostatacancer. Däremot rapporterar Nordisk familjebok avseende uppslagsordet "onani":

"sjelfbefläckelse, retning af könsdelarna med händerna eller andra onaturliga medel, en farlig last, åt hvilken ungdomen alltför ofta överlämnar sig, och som i hög grad försvagar nervsystemet och hela organismen, framkallar blekhet, skygghet, afmagring, leda vid lifvet, hypokondri, hysteri samt slutligen fånighet eller galenskap."