Gästbloggaren, del 3

(Dagens gäst är en ung doktorand utan framtid. Doktoranden förplägar oss idag med ett stycke om samtidens samtidsanalyser.)

Hej kära läsare!

Låt mig börja med en smäll, eller i alla fall en hypotes: Övertron på att allting säger något om samtiden säger något om samtiden.

Minsta skärva populärkultur blir idag stoff till en analys av kulturen och av nuet. Ett exempel:

"Monstertrenden säger något om samtiden." En litteraturvetare hävdar (på vilken grund?) att dagens populärkulturella monstrum speglar teknikutvecklingen. Inget bestiarium för att klassificera olika varelser lutar sig litteraturvetaren mot. På ingen sätt mäter hon olika monstertypers varierande förekomst över tid. Bara rakt upp och ned hävdar.

Ett grundläggande drag i dessa populärkulturella samtidsspaningar är att upphovspersonerna i regel endast letar verifikationer. Fenomen som motsäger hypotesen beaktas helst icke. Råder en komplex situation där flera olika trender eller utvecklingslinjer samexisterar, då kvantifieras aldrig det spanade. Tre observationer räcker som bekant.

Ser vi många biografier i handeln, då drar nån den om individualismen. Ser vi mycket bröst på HBO, då är någon strax igång med en rant om den hypersexualiserade generation blablabla.

Vanligaste samtidsanalysen är i dagsläget sannolikt kopplat till mansrollen, som ska vara stadd i förändring. Typexemplet är snacket om den spornosexuelle mannen. (SR, DN.) DN skriver att denne man "tränar frenetiskt och är uppslukad av sport, porr och sig själv. Han håller hellre en selfiepinne i handen än en kvinna. Nu kommer den spornosexuella mannen – en ytlig revolution som går på djupet." På vilka data stöder sig analysen? Jo, på att diverse fotbollsspelare (Beckham, Ronaldo dy. m.fl.) rakar pungen. Samt på att arbetarklassen deltar i dokus-såpor.

Så vad säger då övertron på att allting säger något om samtiden om samtiden?

Svar A: En air av osäkerhet ligger likt Lützens dimma över generation Y till och med Z. Alienerade konsumister hasar omkring utan syfte, och söker desperat efter analytiska fyrbåk. Minsta gnista av förståelsen för deras kaotiska tillvaro blir en guldkalv för dem att tillbedja.

Svar B: Inte ett jävla skit.

(Tidigare gästbloggat på Antropofagi: Om nuet; om klasskrig; om klimatkatastrofen; om sci-fi; om kolonialismen; samt om pappa Jimmie)