Tidigt i podden erkänner Russ Roberts att han är libertarian, men att det är besvärande för honom att alla har det så himla bra, från Japan till Frankrike och tillbaks igen. Trots stora statsapparater.
Roberts vill givetvis slippa ändra sig i sin ideologiska ståndpunkt – ironiskt, då detta är vad avsnittet i sin helhet handlar om. Istället argumenterar han för att det inte är honom det är synd om, utan de stackars fattiga som kämpar med en låg produktivitet under minimilön-nivå.
Det är självklart kul att Roberts begår det klassiska nyliberala cirkelresonemanget när han förväxlar tjäna med förtjäna. Det är inte produktivitet i någon objektiv bemärkelse som bestämmer vare sig hans egen eller låglöneslavarnas inkomster.
Det mest intressanta med Roberts idé är dock detta: Varför är det alltid rika jävlar som är libertarianer? De har det ju redan så himla, himla bra i det rådande systemet. Kan det öht. finnas någon utopisk sprängkraft i dessa dästa gödgrisar? Flämtande efter luft i kapitalismens tårtbuffé borde de vara rätt nöjda som det är. Sällan påträffar vi något gatubarn eller kåkstadsinnevånare som drömmer sig bort till John Galts förlovade land.
Poddsnackets andra höjdpunkt är när N. Smith konstaterar att "not even science is a science". Denna ypperliga poäng minner Antropofagi om en gammal artikel som lästes på universitetet. Kontentan:
"In all but the most trivial cases, science does not produce logically indisputable proofs about the natural world. At best it produces a robust consensus based on a process of inquiry that allows for continued scrutiny, re-examination, and revision. Within a scientific community, different individuals may weigh evidence differently and adhere to different standards of demonstration, and these differences are likely to be amplified when the results of inquiry have political, religious, or economic ramifications. In such cases, science can play a role by providing informed opinions about the possible consequences of our actions (or inactions), and by monitoring the effects of our choices." (Oreskes 2004.)
Antropofagi menar att detta är självklart för all utom möjligen de jävla nationalekonomerna – Roberts är dessutom, erkänner han själv, skolad under den period som Krugman skulle referera till som The Dark Age of Economics. Således är Roberts en nationalekonom i ordets sämsta bemärkelse, en överideologiserad demagog med en nyliberal agenda som förläst sig på Ayn Rand. (Hur kan någon som pysslar med makro-ekonomi säga något så dumt som "I believe in personal responsibility"? Vad har det med någonting att göra?)
Däremot är det uppenbart, vilket Oreskes och Noah Smith båda påpekar, att kunskap i en fråga kan utvecklas. (Se även Antropofagis favorit-vetenskapsfilosofi, kausal realism, som menar att kunskap är fallible men correctable.) Noah Smith och Russ Roberts kan båda hitta på en rad exempel där teorier falsifierats, och där forskare bytt ståndpunkter. Ändå blir Roberts slutsats att "ingen vet någonting" och att "allt är bara ideologi" (jag parafraserar, men förvränger ej).
Antropofagi menar att detta är typiskt beteende för en dålig förlorare – att inte acceptera spelets regler så som de ursprungligen satts upp, eller att inte överhuvudtaget acceptera att man spelat ett spel. Nyliberalerna och libertarianerna har det inte lätt nuförtiden, eftersom deras stora naivitet, dumhet och oförmåga att tänka rationellt har fört dem till den intellektuella ruinens brant. I spåret av finanskrisen har empirin hoppat upp och bitit dem i näsan. Allt tyder på att deras modeller är meningslösa och att deras antaganden är felaktiga. Det är detta som Roberts vägrar inse. Hellre än att erkänna att han har fel, påstår han att alla har fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar