Kulturella blindfläckar

Antropofagi vill uppmärksamma den japanska termen kawaii, som betyder "ungefär: 'gullig', 'söt', ordagrant 'älsklig' [...] en egenskap som sedan tidigt 1970-tal kommit att bli en mycket framträdande och eftersträvansvärd kvalitet i japansk populärkultur, underhållning, mode, mat, leksaker och beteende."

Den europeiske betraktaren kan vid studier av kawaii, och japansk kultur i stort, lätt ledas till slutsatsen att japanerna har utvecklat en alldeles särskild känsla för "det gulliga". Analogt med hur det japanska köket på ett för oss ovant vis lutar sig mot smak nr 5, umami, är "det gulliga" dominerande i japan på ett mycket påtagligt vis. Detta lägger turisten snart märket till. Var gatuskylt eller personbil ser ut ungefär som en tjock-söt bebis.

Gullighet är en i Väst ytterst styvmoderligt behandlad egenskap, liksom nämnda umami-smak i flertalet europeiska kök. Därför ser Antropofagi mycket positivt på den senaste forskningen kring fenomenet cute aggression. 

Innebörd: Höga gullighets-nivåer frammanar ett aggressivt beteende i form t.ex. av en stark lust att "äta upp" det gulliga (t.ex. bebisen). Cute aggression tros vara ett sätt att balansera starka känslor av gullighet, motsvarande glädjetårar eller nervösa skratt. Att kroppens självreglering av upplevd gullighet är så påtaglig, tyder på att gullighetskänslan är en synnerligen stark och mäktig känsla. Som tyvärr länge i Väst stått i Kärlekens, Hatets, med flera känslors skuggor.

Vi har tidigare varit inne på hur färger tolkas mycket olika i olika kulturer. Liksom färgen blått för Homeros, och vissa gröna nyanser för européen, har gullighet länge varit en kulturell blind fläck. Är det då, kan en fråga sig som ett avslutande parentes-resonemang, att betrakta som kulturell appropriering när kawaii-kulturen och gulligheten nu infiltrerar västerländsk populärkultur? Ska vi helt hålla oss till romantikens såsiga bitterljuva melankoli? 

Nätack. På med kawaiien bara.