Lite anekdotisk bevisföring en svensk myndighet till last

Antropofagi har vid ett tillfälle besökt Arbetsförmedlingen. Det var dagen efter att jag tagit min mastersexamen i statsvetenskap. Jag tänkte: Nu ska det bli jobba av. Men inte nödvändigtvis med statsvetenskap.

Mitt besök vid det lokala kontoret påminde om en bisarr helvetesskildring direkt ur den medeltida konsten. Inte riktigt Hieronymus Bosch-festligt, men ungefär lika infernaliskt.

Kontoret befolkades av: Några synbarligen depressiva World-of-Warcraft-tjugoåringar i smutsiga munkjackor, sanna onanister med ostbågeformad bröstrygg och blek-håriga händer. Några gråtande, asiatiska kvinnor i rullstol. Några handläggare med svettiga överläppar.

(Obs: Jag har vid inget annat tillfälle stött på en grupp människor med tillsynes enhetlig etnicitet och enhetlig funktionsvariant. Jag fick känslan av att det rörde sig om någon slags grupputflykt; men vilken typ av grupp exakt?)

Jag tog en nummerlapp och fick så småningom träffa en Arbetsförmedlare. Dennes kontor var ca lika litet som en garderob. Trots att vi hade ett skrivbord mellan oss kändes det som att våra ansikten var så nära varandra, att det mest naturliga hade varit att kyssas. Min stol var placerade så att jag bländades av en orealistiskt ljusstark sol som sken in genom ett mycket ringa fönster. Rummet var omkring en miljard grader varmt, sannolikt pga. kombinationen av "litet" och "kraftigt solbelyst".

SVETTIGT JÄVLA ANSIKTE DU HAR DÅ HANDLÄGGARJÄVEL

sa jag inte. Jag sa:

Jag vill ha ett jobb. Vad som helst går bra. Jag har jobbat länge och mycket som kypare, barista, truckförare på ett lager, städare, diskare. Jag tog i går min examen i Statsvetenskap men är beredd att ta vilket jobb som helst för tillfället. Jag har genomfört en praktiktermin inom min utbildning, vilket fick mig att känna att jag ville gå med i Främlingslegionen istället. Eftersom det verkar något mindre desillusionerade än att jobba med att utvärdera svenska myndighetsprojekt inom innovation och tillväxt.

Handläggaren sa ungefär:

Håll i hatten!

Och fortsatte ungefär:

Du kan inte söka jobb som inte motsvarar din kvalifikation. Således kan du inte söka lagerjobb eller jobb inom restaurangbranschen. Emellertid kan jag inte hitta en kryss-ruta i vårt dator-system som motsvarar din utbildning – jag vet helt enkelt inte vad sådana som du bör jobba med. Därför kan jag inte hjälpa dig. [Obs, sant. Senare kontakter med personer anställda vid Arbetsförmedligen verifierar att datorsystemet funkar exakt så dåligt.]

Efter att jag försökt diskutera denna hållning en stund, sket jag i alltihop och gick och skaffade mig ett vanligt hederligt statsvetarjobb via en personlig kontakt. Arbetsförmedlingen lovade att bekosta resan till anställningsintervjun, vilket senare visade sig omöjligt av ytterst svårbegripliga men höggradigt byråkratiska anledningar.

***

Jag har senare samtalat med minst två personer som arbetat som handläggare på arbetsförmedlingen.

Den ene var sedan utbildningstiden specialiserad på biståndsfrågor i en östafrikansk kontext, vilket han nu inte överhuvudtaget arbetade med. När vi träffades på en blue grass-festival i södra Stockholm, såg jag direkt att han var en sann gräsrökare. Han hatade sitt jobb med emfas, och verkade i förlängningen även hata sig själv en smula. Myndighetens uppdrag skrattade han mest åt i förbifarten. Här var det det egna personliga misslyckandet, inte det samhälleliga, som uppfyllde tankarna.

Den andre var en käck östgöte utan några tecken på miss- eller riskbruk. Östgöten var onekligen intresserad av myndighetens uppdrag, men bedömde det som helt omöjligt att som enskild handläggare göra ett jobb som på något sätt förde verksamheten i den riktningen. Östgöten var inte en cyniker i allmänhet, men hans bild av den egna arbetsplatsen var totalt präglad av sorg, besvikelse, och lite Kafka-feeling. Budkapet var:

Vi kan ingenting göra. Vi får ingenting göra. Vi förmår ingenting göra. Ledningen motarbetar oss, byråkratin är oöverstiglig, den interna kommunikationen är fragmentarisk och förvrängd. Våra uppgifter går stick i stäv med myndighetens syfte. All kritik som Arbetsförmedlingen mottager är i stort sett korrekt eller rent av underdriven. Så som vi fungerar idag borde vi inte få finnas.

***

Östgöten delade även med sig av lite kuriosa. Den högkonjunktur som råder i Stockholmsområdet gör att alla som vill och kan jobba, jobbar. Östgöten menade att de som idag är arbetslösa, är arbetsoförmögna. Exempel på ord som Östgöten använde för att beskriva dessa individer:

Psykisk ohälsa, fysisk funktionsnedsättning, missbruk, luktar kiss.

Östgöten menade att arbetsgivare som efterfrågar arbetssökande inte gärna kan presenteras personer ur denna grupp "arbetssökande". (Det råder idag brist på arbetskraft i flera sektorer, även i relativt low skilled yrken som lokalvårdare, kock, lagerarbetare.) Där vettiga och arbetsföra personer står att finna i dagsläget, är i gruppen nyanlända. I denna grupp finns en arbetslöshet även bland personer som så att säga är kompatibla med arbetsmarknaden.

De personer som inte är nyanlända men som är arbetslösa, i Stockholmsområdet i nuläget, är alltså i princip sjuka eller i någon bemärkelse förlorade fall.

Som så många andra påpekat menade Östgöten att Arbetsförmedlingen blivit en vidrig kontrollinstans för personer som samhället istället bara borde bestämma sig för att antingen hjälpa, eller helt enkelt skita i och låta dö på gatan. Meningslösheten i att göra byråkrati av dessa människoöden är påfallande.

***

2016 hade Arbetsförmedlingen en budget på 78 miljarder kronor. Är det bara min miniräknare, eller motsvarar det knappt 8 000 kr per person i Svea Rike? (Obs, ärligt menad fråga!)