(Antropofagi planerar att skriva kortare inlägg framöver för att på så sätt öka publiceringstakten, som ju varit usel. Dessutom är planen att uttrycka sig/mig ännu mer onyanserat än tidigare. Eller tvärsäkert och mansplainigt om en så vill.)
Det som sker just nu är att patriarkatet i vissa delar skalas tillbaka. Resultatet är att de sk. vita kränkta männen blir frejmade som de nya förlorarna. Ser vi på Sverige är det tydligt att män har lägre utbildningsnivåer (dock högre löner) än kvinnor. Kvinnor är chefer i kvinnodominerade sektorer. De oförklarade löneskillnaderna kanske inte minskar i raketfart, men är inte högst någonsin. Kvinnliga förebilder i allsköns verksamheter sticker upp sina adorable huvuden.
Nya förlorarna, således, är landsbygdens lågutbildade män. Jag menar nu inte i faktiska statistiska termer, utan i kulturella/estetiska. Att vara Trump-anhängare eller SD-tome är synonymt med fet, sjukskriven och dum i huvudet. Arbetslös, fd. gruvarbetare, etc.
Hur det än är med den saken så är det tydligt att någon alltid måste vara förlorare. Även om patriarkatet mot all förmodan skulle ge upp, om den strukturella rasismen skulle tappa fotfäste en smula, så har vi ändå en grupp på bottnen. Som vi tillskriver attribut för att annan-göra. Kan vara röda truckerkepsar eller smuts under naglarna.
Två fel gör som bekant icke ett rätt. Att rädda kvinnorna ur evigt lidande och pina, bara för att sänka ner männen i samma skärseld, är sannolikt inte svaret på någon särskilt välformulerad fråga.
(Mer eller mindre relaterat: Mångfald utan jämlikhet; gammal debatt; 4de ryttaren; Reinis frisyr; monstrum; tillämpad vetenskapsfilosofi; bryta på kön; vem va' det som rösta'; rant om inskränkta bönder; eftersläpande rant; likabehandlingsprincipen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar