fredag 30 december 2016

Din käpp i ekorrhjulet - Muff, och lögner om den

Nej, det är inget vaginalt, och ingen ungdomsförbundsangelägenhet; det är strikt moderelaterat. Det är sånt vi pysslar med här. Mode-mode.

Vantar var länge för fjantar. Vafan var det som hände?

Äh, vi tar det från början va. Dvs. från 1500-talet.

På wiki kan läsas:

"En muff är en modeaccessoar som vanligtvis är cylinderformad och gjord av päls eller tyg. Den är vadderad och har sina båda ändar öppna för att kunna hålla händerna varma inuti den vid kyla.

Den introducerades i modet på 1500-talet och användes då av både män och kvinnor, senare blev den en accessoar enbart för kvinnor. I början av 1900-talet avtog dess popularitet något, men den fick ett kortare uppsving under den senare delen av 1940-talet och användes fram till och med 1950-talet.

Ordet muff kommer troligtvis ursprungligen från det gamla franska ordet
moufle vilket betyder tjock handske eller vante, detta ledde sedan till att det på engelska och även svenska blev muff."

Det kan nämnas att muff heter muff även på engelska och tyska. Och det rockades således lite var stans. Så här tufft kunde det se ut:

 

Eller såhär:


Var tog muffen vägen då? Finns den kvar på Östermalm? Vet inte. Kanske finns muffen någonstans i sjuårscykeln av pälsaccessoarer som plågar stadsdelen. I mainstreamsamhället har vi dock inte sett muffen på jävligt länge.

"Det är som sidoväskan och ryggsäcken", säger någon. Men nä. Ryggsäck och sidoväska åker slalom på en helt annan tidslinje. Muffen är fan historia.

Hur sjukt är det inte att vakna och inse att vantar inte alltid varit normen? Att det fanns en helt annan lösning? Det är som att vakna och gå ner till centrum för att hyra en betamax-kasett på 90talet. Eller en laserdisk-platta liksom.

Vanten är CD-skivan. Vad är då mp3an? Kanske är det så enkelt att den transhumanistiska entiteter inte upplever, utan blott registrerar, temperatur. Vanten förpassas då till muffens domän.

Bärandet av muff kräver ett helt annat tempo än det gängse. Ett vaggande, spankulerande esplanadtempo. Man får liksom inte snubbla. Det finns inga fria händer som kan ta emot.

Däremot kan man armbåga. I själva verket leder bärandet av muff till en evig pendelrörelse där armbågsbenens vassa ändar med viss kraft skjuts utåt i sidled. Som för att döda eller stympa. Bärandet av muff måste därmed anses ha krävt en viss blodtörst.

Kanske blev vi människor så civilicerade att vi inte längre förmådde armbåga oss fram mellan splittrade revben. Effekten är dock svår att isolera från den parallella utvecklingen av stress och hets som gjorde att långsam, värdig framåtskridnad gick ur modet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar