När Antropofagi läser Johans Cullbergs självbiografiska uppgörelse med psykiatrin, Mitt psykiatriska liv, uppstår frågan: Vad fan tycker jag om Freud egentligen?
Disclaimer: Kan ingenting om psykologi eller psykiatri eller Freud. Nu kör vi.
***
Märk världen försöker ge Freud upprättelse. Medvetandets begränsning är ju ett fokus i denna trevliga bok. En tanke som följt Antropofagi härrör från denna bok, och från Blink. Det handlar om rasism, och implikationerna av det undermedvetnas förklaringskraft.
Antropofagi har varit inne på att omedvetna fördomar gör oss till rasister och formar vårt beteende. Han har också diskutera IAT-testet. (Se detta blogginlägg.) Idag blåser vinden dock åt ett annat håll. SSC diskuterar varför det undermedvetna inte ska övervärderas, och kritiserar specifikt IAT-testet:
"A few early small studies suggested the IAT predicted prejudiced behavior. But later attempts to replicate this result failed. Blanton, Jaccard, Klick, Mellers, Mitchell, Tetlock (2009) reanalyzed some of the original studies, found no effect, and complained that the IAT was being popularized despite an almost-complete lack of evidence for its validity. Oswald et al (2013) did a meta-analysis of 275 implicit association test results from 46 different studies and found that “IATs were poor predictors of every criterion category other than brain activity, and the IATs performed no better than simple explicit measures”. Carlsson and Agerstrom did another meta-analysis earlier this year, and found 'the overall effect was close to zero and highly inconsistent across studies' and 'there is…little evidence that the IAT can meaningfully predict discrimination, and we thus strongly caution against any practical applications of the IAT that rest on this assumption'."
"I find this interesting because so much of psychology seems basically voodoo-ish.
Take the placebo effect. This is basically the voodoo effect in reverse. Instead of a witch doctor saying you’ll get worse, and you do, a regular doctor tells you you’ll get better, and you do. For a while, people were claiming all sorts of amazing effects for placebo – placebo can activate the immune system to fight infections, placebo can slow the growth of cancer, placebo can make bedridden invalids start dancing jigs. But the best studies now suggest that the placebo effect is probably very weak and limited to controlling pain. The vaunted power of mind over body, of belief over reality, doesn’t look nearly as impressive as we thought.
Or take stereotype threat. Again, this is sort of a voodoo curse. If people make you think you’re going to do bad on a test, then you’ll do bad on the test. Again, widely believed, held up as an example of the power of perception. Again, doesn’t replicate well in large studies, has a very suspicious funnel plot, and is starting to inspire doubt even among top researchers in the area.
Or take self-esteem. Again, a reverse voodoo curse. By believing that you’re a good person and likely to do well, good things will happen to you. Again, very popular in the ’90s, but it hasn’t aged well. Similarly, self affirmations failed to replicate results showing their effectiveness.
This is all oversimplified; there are still lots of unrebutted studies supporting all of these things. Maybe some of the studies that seem to debunk them have themselves been debunked, and I don’t know about it. Still, it seems to me that things that sound like voodoo – that is, which argue that our optimistic or pessimistic beliefs about how well we will do can mysteriously and directly affect how well we will do – are faring unusually badly as psychologists get better at trying to replicate things."
Take the placebo effect. This is basically the voodoo effect in reverse. Instead of a witch doctor saying you’ll get worse, and you do, a regular doctor tells you you’ll get better, and you do. For a while, people were claiming all sorts of amazing effects for placebo – placebo can activate the immune system to fight infections, placebo can slow the growth of cancer, placebo can make bedridden invalids start dancing jigs. But the best studies now suggest that the placebo effect is probably very weak and limited to controlling pain. The vaunted power of mind over body, of belief over reality, doesn’t look nearly as impressive as we thought.
Or take stereotype threat. Again, this is sort of a voodoo curse. If people make you think you’re going to do bad on a test, then you’ll do bad on the test. Again, widely believed, held up as an example of the power of perception. Again, doesn’t replicate well in large studies, has a very suspicious funnel plot, and is starting to inspire doubt even among top researchers in the area.
Or take self-esteem. Again, a reverse voodoo curse. By believing that you’re a good person and likely to do well, good things will happen to you. Again, very popular in the ’90s, but it hasn’t aged well. Similarly, self affirmations failed to replicate results showing their effectiveness.
This is all oversimplified; there are still lots of unrebutted studies supporting all of these things. Maybe some of the studies that seem to debunk them have themselves been debunked, and I don’t know about it. Still, it seems to me that things that sound like voodoo – that is, which argue that our optimistic or pessimistic beliefs about how well we will do can mysteriously and directly affect how well we will do – are faring unusually badly as psychologists get better at trying to replicate things."
Inlägget avslutas med följande:
"Of course, this post is really about Freudian psychology. When I presented a Freudian friend with information on the general irrelevance of childhood factors and family composition, he countered by saying that the only thing that could really harm his belief in psychoanalysis was to learn that the unconscious wasn’t very powerful.
I don’t think we’re anywhere close to there yet. And I don’t think it’s meaningful to “deny the unconscious” – the unconscious is everything that happens except for conscious stuff, and that seems like a lot. But maybe our concept of the unconscious, or certain things that we attributed to the unconscious, was overly broad. And I think there’s an interesting project in trying to make explicit exactly what that means and what sort of smaller concepts we can get away with."
I don’t think we’re anywhere close to there yet. And I don’t think it’s meaningful to “deny the unconscious” – the unconscious is everything that happens except for conscious stuff, and that seems like a lot. But maybe our concept of the unconscious, or certain things that we attributed to the unconscious, was overly broad. And I think there’s an interesting project in trying to make explicit exactly what that means and what sort of smaller concepts we can get away with."
(Vid sidan om denna diskussion finns även annan kritik mot en Märk världen-esque förståelse av medvetandet och den mänskliga intelligensen, vilket jag nämner här.)
Sam Harris är inne på samma spår, i alla fall i den utsträckningen att han kritiserar IAT-testet och argumenterar mot "implicita bias som rasism"-förståelsen.
Så, Freud har under min levnad alltid setts som pajas. Fram till Märk världen och Blink, då det undermedvetna plötsligt uppvärderades. Och nu vill diskursen att detta perspektiv ska nedvärderas igen. Vad fan ska jag tro?
***
Johan Cullbergs bok ger insyn i hur en person tänker, som tror på och tänker kring psykoanalys. Det som slår mig är att Cullberg:
a) Kommer från en religiös bakgrund - vilket givetvis inte är ovanligt för hans generation, men kanske lite mer än snittet då pappan var biskop. Dessutom kopplar Cullberg uttalat ihop sitt intresse för psykologi, psykiatri och psykoanalys med sina religiösa grubblerier. Riskfaktor att blanda ihop tro och vetenskap, änna.
b) På ett osunt sätt är intresserad av parapsykologi. Bl.a. redogör han för då han anlitade ett medium för att få kontakt med sin döda mor. Hans redogörelse får mig som läsare att tänka "oh shit shitty-shit-shit vilken bull-shitter!", eftersom mediets frågor och kommentarer var helt inexakta och med lätthet kunde fyllas med mening av en villig hjärna. Cullberg ser dock tankeöverföring som den enda tänkbara förklaringen. Vilken jävla idiot! Dessutom tycker han att det är bra att man vid Lunds universitet instiftar en donationsprofessur i parapsykologi. (Har den funnits? Finns den kvar?)
c) Framstår som helt besatt av att uttolka sitt liv utifrån tillsynes obetydliga incidenter och skeenden i barndomen. Han är uppenbarligen helt jävla marinerad i psykoanalytiska teorier. Detta på ett sätt som inte alls är omedvetet, eftersom han medvetet analyserar och kopplar beteende till barndom och uppväxt. (Och inte i termer av självklara saker som trauman eller våld eller övergrepp eller fattigdom. Mer i termer av att han ville ha sin mammas gunst och därför inte kan hitta en trygghet i mansrollen samt tänker på bröst när han runkar.) Det finns inget stöd för att hans godtyckliga analyser skulle vara mer eller mindre korrekta än några andra förklaringsmodeller. Det är inte good explanations för fem öre, och han försöker inte öht. testa eller falsifiera dem.
***
SSC är också inne på att kritisera psykologin och psykiatrin, utifrån att parapsykologin får lika bra eller robusta eller signifikanta resultat. Det har även visat sig att studier inom psykologin inte låter sig replikeras. Bl.a. Econ Talk har också snick-snackat en smula om detta.
Om nu psykologin lider av tunga metodproblem, och inte lyckas upprätthålla en grundnivå av vetenskaplig integritet: Varför ska då en gynnare som Cullberg dra skarpa linjer mellan sitt eget gebit, parapsykologi, och religion?
Problem, givetvis, att en person som Cullberg är tongivande i disciplinen, särskilt i den kliniska delen. Givetvis har Cullberg alla rätt i sin kritik av den psykiatri som tvångs-"vårdar" hans bror med elchocker (mot schizofreni) och insulinkoma. När brodern kommer ut från Beckomberga mår han sämre än någonsin tidigare. Cullbergs analys av maktfullkomlig skitverksamhet är korrekt. Ett annat exempel är "den fastspända flickan" och Eberharts böl.
Däremot: Cullberg ger oss ingenting som tyder på att psykoanalys är rimligt eller verksamt. Ingenting som ger oss ökat förtroende för Freud. Endast en obehaglig känsla av att psykiatrin är ett fuskbygge fullt med kvacksalvare av olika typ och dignitet.
Tydligen har Popper, kanske, kritiserat psykoanalysen för att vara icke-falsifierbar, medan andra menar att den är falsifierbar och falsifierad. Interna strider tycks vara många och osakliga. (Wiki.)
***
Teorin om förträngning tycks mig ha sin grund i psykoanalysen - att saker förpassas till det omedvetna. Denna teori tycks fullkomligt falsifierad, och får också sin belysning i och med fallet Thomas Quick. I bakgrunden till diskussionen om bortträngda minnen, skriver Forskning och Framsteg, "lurar förstås Sigmund Freud." FoF skriver:
"En ny amerikansk studie /av Loftus/ visar att kriget fortfarande pågår i USA. Enligt studien tror 60–80 procent av psykoterapeuterna, psykoanalytikerna och terapeuterna som jobbar kliniskt att traumatiska upplevelser i viss utsträckning kan trängas bort, medan bara 30 procent av psykologiforskarna tror det.
/../
Hon tror inte att bortträngda minnen existerar. Enligt Elizabeth Loftus pekar det man vet om hur minnet fungerar snarare på att man minns traumatiska händelser mycket väl, något som både hennes egen och annan forskning visar.
/.../
/N/är man står inför ett enskilt fall av påstått bortträngt minne måste man fråga sig vilken hypotes som är rimligast: är det ett falskt minne eller ett bortträngt? Om vi då vet att det är ganska lätt att framkalla falska minnen, samtidigt som det helt saknas vetenskapliga belägg för bortträngning, då förefaller den första hypotesen, det vill säga falskt minne, som den överlägset rimligaste, säger /Hesslow/."
Loftus pekar på att glömska inte är samma sak som den extrema process som termen bortträngning konnoterar. Bortträngning är enligt Freud en försvarsmekanism, där man tränger bort traumatiska minnen, vilket sedan antas leda till psykologiska symptom. Däremot menar flera forskare i FoF-debatten att vi kan bära på betingade ångestsymptom och "implicita" minnen som snarare ska förstås som ett inlärt svar på stimuli.
***
Psykiatrin dras med en mängd problem. Psykoanalysen är ett av dem. Även om den kanske inte riktigt står i paritet med att människor utsätts för tortyr och grova övergrepp. Men det kanske Quick-fallet iofs. kan betecknas som.
(Relaterat: Godel; rasistskalan.)
(Uppdatering: Hade inte läst klart boken när detta skrevs. Cullberg framstår som mer sansad och vettig efterhand, och har en och annan klok synpunkt. Inte minst är det mycket intressant att följa psykiatrins utveckling i Sverige.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar