Det här var ju ytterst tänkvärt, och har - som Antropofagi tidigare så vist påvisat - sin svenska motsvarighet. Däremot känns ju det här perspektivet lite naivt: "The whole point of logic is that, when done right, it can only prove things that are true." I ljuset av detta - "In all but the most trivial cases, science does not produce logically indisputable proofs about the natural World" - menar jag. Men visst, nu raljerar jag om raljans.
Som så ofta annars landar SSC i en hyllning till ur-liberalismen, dvs. metaideologin att man inte vet om man själv har rätt och därför måste tillåta alla att vara med och diskutera.
"If you genuinely believe that facts and logic don’t work on at least 50% of the population, again, you shouldn’t be writing articles with potential solutions. You should be worrying whether you’re in that 50%. After all, how did you figure out you aren’t? By using facts and logic? What did we just say?"
SSC hintar också mot den vetenskapsteoretiska nihilismen, dvs. relativismen, som så lätt drabbar den ödmjuke:
"You believe your mind is a truth-sensing instrument that does at least a little bit better than chance. You have to believe that, or else what’s the Point?"
SSC är dock, trots allt, optimist i frågan. Utvecklingen verkar gå åt rätt håll, liksom. Det assymetriska vapnet gynnar ju the good guys.
Samma sak har liberaler av olika grader och tillämpningar hävdat i alla år, om allt. Alla från Hans Rosling till Johan Norberg hojtar om hur mycket bättre världen ständigt blir. Den ökande kunskapens materialiserande. David Deutsch hävdar samma.
Gemensamt för dem alla är att vi ska fortsätta sträva. De kanske kan sägas personifiera livgnista. I motsats till ekofascisternas önskan att kollektivt självmörda mänskligheten. Eller de konservativas önskan att kollektivt stagnera och bli till lera som torkar och stelnar.
Det verkar dock mer gå två steg fram, ett bak, ett fram och två bak. I en oändlig sekvens vars eventuella cykliskhet vi ännu inte (aldrig?) kan överblicka.
Jägarsamlarlycka blev agrara revolutionen-olycka, blev industrialiserings-olycka, blev modernitetslycka blev postmodernitets-olycka - blir transhumanistisk lycka?
Om nu termodynamikens andra huvudsats är sann (det finns tydligen nya teorier, iaf. om huruvida denna lag bestämmer vår tidsuppfattning - nya rön gör gällande att tid är ett ämne som skapas och förstörs i och med att universum kontinuerligt skapas och förstörs) så är entropiökningen och alltings brundaskiga sammanblandnad ett oundvikligt öde. Vi exporterar entropi från jorden och kan därför kortsiktigt skapa en högkomplex ö.
Deutsch tänker sig väl att vi skuttar vidare så att denna utveckling kan fortskrida - men vad säger termodynamiken?
Det jag menar är att det assymetriska vapnet inte alls alltid med nödvändighet vinner. Dumheten och felaktigheten kan mycket väl vinna. Och även om vi har en oändlig potential behöver den inte infrias. Vi kan nog se till att skjuta oss själva i evig sank och bli strandsatta på en imploderande planetrest, om det vill sig illa.
***
Är frågan till bakåtsträvaren: Vill vi verkligen dö långsammare? <-- ?
Eller är den: Tror vi oss kunna uppnå ett evigt och stagnant ekvilibrium där ekosystem och mänsklig demografi/lycka/kunskaps-ekvation står stabila och evigt maler fram världsalts-nytta? <-- ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar