***
Den som med behållning läser Antropofagi i dessa dagar kan kanske förvånas av följande:
Antropofagi föddes visserligen den 13de februari 2014. Men har tänkt tankar länge innan dess. Som embryo, får en förmoda.
Vid lite letande i arkiven efter en gammal dikt, sprang Antropofagi lite härligt monologartad korrespondens från nådens år 2010.
Det får mig att tänka på the logical fallacy of generalization from fictional evidence. Samt How an algorithm feels from inside (som jag tidigare skrivit om här).
Korrespondensen nedan är pyttelite editerad. Antropfagi skriver följande den 3/11 2010 till vännerna X och Y:
***
Jag att tänka på Utvandrarna och Rötter. Ofta används dessa två romaner som historiska verkligheter; i Småland finns tom ett Carl-Oskar och Kristina-museum, där figurerna behandlas som verkliga personer, och där utvandrareposet helt oblygt ses som ett verkligt skeende. Vad gäller Rötter är det såklart en liten annan femma; den boken hävdades ju bygga på verkliga händelser, vilket senare bestreds så till den milda grad att endast M1 och andra panafrikanska konspirationsteoretiker håller den för sann idag. Men fortfarande, som Big Sean rappar i underbara Supa Dupa; "realest ni**a ever, Kunta Kinte."
Nåja. Hur man än ser på dessa böcker, så tror jag att de har format vår bild av två stora migrations-strömmar. Även om man är medveten om att utvandrarna är fiktion, så använder man i allmänhet den för att föreställa sig hur verkligheten såg ut. Detsamma gäller i kanske ännu högre grad Rötter. Jag har också stött på hur folk använder dessa böcker för att göra historiska jämförelser med nutida fenomen! Ett klassiskt exempel är Kristina i sista utvandrarböckerna, som gärna jämförs med muslimska immigranter i dagens Sverige; instängda i lägenheten, arbetslösa, utan möjlighet eller vilja att lära sig (om) värdlandets språk och kultur. Även människor som rimligtvis känner till att Kristina aldrig existerat kan göra den här jämförelsen! (När jag säger "man" och "folk" osv. så är jag såklart lite diffus, men jag tycker det är rimliga generaliseringar. Ni får protestera om ni inte känner igen er.)
Till saken då. Hur kan vi hålla reda på olika icke-verkliga scenarier? För våra hjärnor är ju en roman lika verklig eller overklig som en redogörelse för en faktisk händelse på 1500-talet. Kan vi egentligen göra distinktioner mellan olika fantiserade historier? Jag tror kanske att "historia" och "en historia" lätt blir samma sak för oss, även om vi på ett medvetet plan kan se skillnaden.
Nästa beståndsdel; finns det en skillnad då? Historien och historian har ju ofta samma funktion. Jag tänker mig att samhälleliga normer osv bygger på kringflytande idéer och exempel i form av anekdoter, fabler, historier, myter osv. Dessutom är det väl högst ovanligt att historiska händelser inte tolkas ur nutidens förståelse-ram, så att säga. Det finns väldigt tydliga exempel på detta; nazisterna om germaner och arier osv, romarna också om germaner, och såklart dagens förståelse av protestantismens värderingars roll i kommersiell holländsk kultur. Olika etniska gruppers historieskrivning för att konstruera sig själva och sin nation, med mera. Såtillvida är ju historia lika mycket fantasi som fantasier, och har samma normbildande funktion. Om ni har läst Stridens Skönhet och Sorg av Englund så ser ni exempel på hur man kan stiga bort från att skriva historia som ett sätt att skriva om nutid; Englund försöker undvika tolkningar (och processer med flera abstraktioner), och bara faktiskt beskriva vad som verkligen skedde (han begränsar sig till vissa historiska personer, en bonde här, en soldat där, utan att nämna historiska teorier och processer annat än i fotnoter). Mycket intressant och enligt mig sanningsenlig historiesyn, men ändå är frågan om man kan säga att den är o-solkad av en kontemporär tolkning/förståelse.
Så, kanske är Rötter och Utvandrarna lika korrekta och meningsfulla fall av historieskrivning som "verklig" historieskrivning? Som myter kan de fylla viktiga funktioner för hur vi förstår vår samtid och vår historia jämfört med varandra. Dessutom, att de är påhittade kanske är skitsamma. Låt mig här göra en kanske bedräglig analogi. I botaniken ritar man alltid t.ex. ett träd och dess löv hellre än att fotografera, när man vill beskriva t.ex. eken (querkus robur mina damer och herrar). Detta då inget partikulärt löv eller träd tillfullo uppfyller idealfallets alla egenskaper. Det är mycket bättre att skapa en idealbild, som inte liknar något faktiskt träd men som beskriver samtliga verkliga fall. Kan Rötter och Utvandrarna fungera på samma sätt, men för att beskriva historien? Ett fall är ju alltid bara ett fall, och ett påhittat idealfall kanske kan fungera bättre för att vi ska kunna generalisera utifrån fallet. Eller det generella är så att säga inbyggt i fallet.
Botanik-analogin är också bra på ett annat sätt. Alla kategorier i botaniken är ju konstruerade. Ofta förändras de, eller ser olika ut beroende på vad användningen är. Carl von Linné har sina kategorier, tidigare och senare botaniker har andra kategorier. Snickare har sina, landskapsarkitekter sina. Ni förstår vad jag är ute efter; kategorierna finns bara hos oss. Valen var en fisk, pluto en planet. Om gud ändrar pi till 4 är en rund cirkel inte nödvändigtvis en tautologi, som en berömd poet en gång skrev.
En historisk "process", som tex migrationen från Sverige till USA back in the days, är ju faktiskt bara en kategori (eller vad man ska säga) för att beskriva massor av saker som hände på ett sätt som gör att det är meningsfullt att klumpa ihop dem i vår förståelse. Vad som verkligen hände var ju att n1 och n2 och n3 och n4 och nx tog sina kappsäckar och flyttade. Vi beskriver det som en migration, men vi refererar till en stor mängd unika individuella händelser. Vi kan inte se verkligheten utan kategorier och generaliseringar, såklart. Vi talar om eken, men det är ju en mängd individer. Vi talar om träd, men de är ju helt olika. Alla olika kategorier har sin mening, men inte i "verkligheten", utan i vår perception eller hur man ska säga.
Alltså, min fråga är väl; hur ser ni på saken? Kan en uppdiktad historia vara lika sann som en verklig historia? Är det en meningsfull skillnad på verklig och overklig, om det fungerar som förståelse-givande? Är rötter och utvandrarna lika bra historie-böcker som en "riktig" (eller t.o.m. bättre, för det är njutbar läsning)?
***
Svaret nedan damp ned den 4/11 2010, från vän X. Också pyttelite editerat.
***
Mina 2c:
1) Det är solklart att fiktiv historia kan vara meningsfullt för att förstå (eller åtminstone bilda sig en uppfattning) om verkliga historiska skeenden och processer, precis som det tecknade lövet vs. ett fotograferat löv.
2) I vissa fall får val ända riktig historia betraktas som mer “verklig” --- t.ex. mycket närliggande i tiden, där man har mycket god information (bandet från en övervakningskamera visar vad som verkligen hände).
3) När tillgängliga fakta blir mer svårtillgängliga (t.ex. längre bort i tiden eller rummet) så konvergerar “riktiga” och fiktiva historiebeskrivningar i mån av anspråk på “äkthet”.
***
Antropofagis svar, också den 4/11 2010:
***
Lite mer realistisk vetenskapsteori, precis vad jag ofta behöver. Men glädjande nog med ett visst mått av erkännande åt mina excesser. Punkt tre är föredömligt koncis. Jag har inga som helst invändningar.
Dock vill jag också lyfta frågan om meningsfullheten i fiktiv respektive verklig historieskrivning. Man bör inte förbise att även i de fall som båda varianterna är helt ute och cyklar, är det skitsamma på ett sätt. Historiens mening för oss är ju bara hur vi tror att den var, och hur vi kan tillämpa den på nuet. Så både falsk äkta och falsk fiktiv historia kan fungera som meningsgivande historieskrivning åt oss. Även om det ibland revideras när t.ex. politiskt klimat förändras.
Ex.: Man har länge ignorerat den arabiska slavhandeln med svarta afrikaner, som faktiskt tycks ha varit mer omfattande än den transatlantiska. Detta historiska faktum har förbisetts, och vår historiesyn har varit att vita européer och inga andra snodde svarta till Amerika och ingen annan stans. Länge har det varit så vi sett på historien, och detta har varit meningsfullt för en rad aktörer på en rad sätt. Så meningsfullt att afroamerikaner har anammat arabiska kulturyttringar som islam (om man nu kan säga så) som en motkraft mot slavhandelsättlingarnas fortsatta förtryck i USA. Den "korrekta" historien var för dem meningslös, då den inte hjälpte deras kamp, eller passade deras värdsbild.
Man kan säkert tänka ut bättre exempel för den delen.
***
Svar från vän Y uteblev.
***
Sammanfattande reflektion:
Antropofagi, och även i viss mån vän X, var relativt relativistiska. Även om grundantagandet är att det finns en verklig verklighet, så förkastar framförallt Antropofagi mycket lättvindigt betydelsen av att försöka skapa historisk teori och skildring som i största möjliga utsträckning ligger i linje med den objektiva verkligheten. Antropofagi går till och med så långt in i postmodernismen att han inte ens förkastar historiska skildringar som till och med går stick i stäv med verkligheten. Det handlar således inte om att göra ett vinklat urval, utan om att ganska mycket ljuga. Antropofagi lämnar således öppet mål för att generalisera utifrån fiktiva historiska skildringar. Och därmed med stor sannolikhet dra väldigt felaktiga slutsatser om världen och dess beskaffenhet.
Vad som däremot är lite upplyftande är insikten om att "alla olika kategorier har sin mening, men inte i 'verkligheten', utan i vår perception eller hur man ska säga." Här anas en insikt som inte ligger alltför långt ifrån hur en algoritm känns från insidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar