Professor Dan Larhammar skriver på FoF:
"Spontant blödande sår som liknar de som Jesus anses ha fått vid korsfästelsen, vanligtvis i handflatorna, benämns stigmata. Emellertid finns inga övertygande belägg för att blödning på just dessa ställen kan uppstå spontant och inga sådana fall finns tydligt dokumenterade. Blödningarna framkallas i stället mekaniskt eller med kemikalier. Några personer har avslöjats eller erkänt att de själva framkallat stigmata – inklusive ett par helgon. Skälen till att personer bluffar om stigmata kan vara att få personlig uppmärksamhet eller religiösa privilegier. Möjligen kan blödningar även framkallas genom omedvetet självskadebeteende. Blodig svett på olika ställen av kroppen förekommer vid den sällsynta sjukdomen hematidros. Några av dessa patienter har framgångsrikt kunnat behandlas med läkemedlet propranolol. Hudblödning kan även uppkomma av parasiter i kroppen, som kommer ut genom huden. Röda hudzoner kan uppstå på grund av eksem, allergier och liknande. Men om blödning uppstår beror det på att personen kliat sig eller råkat skrapa emot något, och dessa medicinska problem brukar inte vara specifikt lokaliserade till handflatorna. Det finns således inga belägg för att stigmata kan uppkomma spontant genom inflytande från något övernaturligt väsen."(Den religiösa hypotesen ser lite annorlunda ut, vilket kan hända beror på att man verkar ha en helt annan empiri: Där Larhammar erkänner noll-komma-noll belägg för blödning i handflatorna, så erkänner katolska kyrkan 62 fall. St. Francis av Assisi verkar vara den mest prominenta, men stigmata räknar allmänt som mirakel av Vatikanen. [Källa.])
Att självsuggererad stigmata kan ifrågasättas går hand i hand med indikationerna på att placebo-effekten inte finns. För, vad är placebo-effekten annat än stigmatans motsats?
Okej, ett lite för vidlyftigt claim där uppöver. Men, samma underliggande antaganden kan ändå sägas spöka i båda dessa fenomen, dvs. antagandet att övertygelse på ett mycket direkt sätt kan påverka kroppens funktioner.
***
Slate Star Codex spekulerar i om hypokondri kan förstås som en elakartad rundgång. En av hjärnans viktigaste funktioner är att hålla kroppen vid liv. Således monotoreras X antal hälsoparametrar kontinuerligt. (Anil K. Seth menar till och med att vi förmodligen inte bör bortse från dessa funktioner när vi försöker förstå medvetandets egenskaper och uppkomst.) När en hypokondriker registrerar en liten avvikelse, känner den oro och ångest, som i sin tur påverkar hälsoparametrarna - ångesten kanske leder till rusande puls, förändrade andningsmönster, spänningsvärk, etcetera. När hypokondrikers själv-monitorering plockar upp på dessa förändringar, ökar oron och ångesten, vilket ger upphov till ytterligare ångest. Slutligen infinner sig panikångest, vilket närmast är ett sjukdomstillstånd.
Som vi har sett verkar placeboeffekten ändå faktiskt finnas med avseende på just ångest-, oros, och (vissa) smärttillstånd. Detta verkar vara ungefär de tillstånd som också kan vara följden av hypokondri. Dvs., liksom hypokondri så kan placebo förmodligen påverka vissa halvmedvetna uppfattningar om kroppens väl och ve; kanske bryta respektive initiera en rundgång, tona upp eller ner ett ångesttillstånd.
Antropofagi har i sammanhang modigt framkastat att givet att placebo funkar, borde hypokondri leda till exakt de sjukdomstillstånd som hypokondrikern oroar sig för, snarare än allmän ångest.
Det jag menar med detta är: Om stigmata verkligen vore ett verkligt fenomen, dvs. om våran själsuggerering faktiskt kunde verka, och det väldigt specifikt - så borde en t.ex. hypokondrikers oro för en hjärntumör faktiskt framkalla just en hjärntumör, snarare än ångest och oro över en hjärntumör.
Hypokondriker drabbas inte av exakt det sjukdomstillstånd de är rädda för, utan av stark ångest. Placebo funkar bara på ångestrelaterad problematik.
Samband, någon?
***
Detta mitt claim har dock fått sund push back:
M:
"Det stämmer inte att inversen [av placebo] är [sjukdomsspecifik effekt av] hypokondri. Att drabbas av en sjukdom kräver en särskild omständighet, en specifik attack mot kroppen, ex av en viss bakterie. För att bli av med en sjukdom (givet att man fått nödvändiga mediciner, alt. att det inte krävs någon) finns ingen sådan särskild förutsättning, det krävs bara att kroppen dödar alla inkräktare. Placebo är varje förbättring av kroppens försvar som konsekvens av en tro på det. Inversen skulle vara att hypokondrikern får nedsatt försvar pga. sin tro på att bli sjuk."Antropofagi reviderar därför en smula:
Skulle placeboeffekten vara reell, borde hypokondriker få ett nedsatt immunförsvar.
(I sanningens namn är vissa tillstånd väldigt specifika - vi har tidigare pratat om sarkom, där sjukdomstillstånden ofta är närmast världsunika per fall. Det är vidare skillnad på virusinfektioner och bakterier, eller för den delen på benbrott och den sällsynta sjukdomen hematidros. Anonym Internetz-rappare pratar om Beckars myskeldystrofi, fenylkattoroni, och subakut nekrotiserande ensefalomyelopati, samt Pantotenaskins-associerad neurodegeneration, samt intermittent porfyri och adrenogenitalt syndrom, samt alkaptonuri, samt myotobulär myopati. För att inte tala om kardiofasiokutant syndrom. Ja det finns mycket gött på Guds goda jord. Men vissts - immunförsvaret verkar generellt. Det är bl.a. därför medicin kan va en himla bra komplement!)
Men, i så fall, givet antagandet att stress leder till nedsatt immunförsvar - så kanske hypokondri kan leda till nedsatt immunförsvar?
Och då är det inte så himla dumt att säga att placebo kan fungera, rent generellt, och det bidrar till att reducera stress och således låta immunförsvaret återhämta sig utan extra belastning från kortisol och annat kroppsligt tjöt.
***
För att vara pyttelite seriös så kan det gissas att sådan effekt sannolikt befinner sig på den yttersta marginalens marginal, och kanske inte direkt förtjänar den egna, mäktiga etiketten
>>PLACEBOEFFEKTEN <<
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar