Jag har gjort saker i mitt liv/
jag aldrig nånsin vill kännas vid/
ibland så blir det så fel det kan bli!/
Man kan be om en andra chans/
men alla vet ändå någonstans/
att man kan aldrig förändra sitt liv!/
Det har tidigare nämnts att calvinister en-boxar på Newcomb's problem. Men, frågan är om vi inte alla en-boxar. Alla utom Roffe.
Eller, alla utom Roffe och alla andra i den sk. Underklassen. Den dåliga självkänslans determinism. Till skillnad från den där calvinistiska, eller för den delen överklassiga, Jag Är Utvald-determinismen.
Ta t.ex. svarta män i USA. De är illa ute! Vi har tidigare diskuterat massfängslandet och the school-to-prison-pipeline. Poliser som skjuter barn, kanske för att man i stressiga situationer är lite sämre på att inte hänfalla åt stereotyper. Att snitt-IQ är lägre bland den mer eller mindre socialt konstruerade gruppen "svarta"...
(bakgrund: Intelligent pöbel; alla blir idioter; Luthers effekt; bevis på miljöpåverkan; slutord; ännu fler slutord; va' haur blett au maj; grandiost experiment; lämna en reträttväg; anglocismer; Abd Allahs förslag; rehab)
...verkar företrädelsevis bero på miljöfaktorer, och ger så klart trista livsutfall sett till utbildning, inkomst och hälsa. (Detta dels då läskunnighet, miljögifter etcetera verkar ha stor impact på IQ; då det inte var länge sedan svarta i USA var helt exeptionellt marginaliserade och diskriminerade med avseende på bl.a. utbildning; och dels då gruppen afroamerikaner knappast kan antas samvariera väldigt starkt med något enhetligt genetiskt kluster.)
Skräpmat!
Och, som forskarna i New York Times-artikeln pekar på: Svarta män tjänar genomgående mindre än förväntat givet familjebakgrund, vilket inte är sant för svarta kvinnor.
Forskarna pekar på rasism som förklarande faktor för svarta mäns utsatthet. Det verkar högst sannolikt att så är fallet, lite beroende på hur vi definierar rasism givetvis. (Jag tillämpar i det följande en generös definition, kanske vad vi skulle kunna kalla strukturell rasism.) "When I see racial disparities, I see racism", säger t.ex. en av forskarna. Strukturellt felslut? Tja, i vissa fall så klart, men att rasism drabbar svarta (män) i USA kan knappast vara en kontroversiell utsaga. Vi kan väl som arbetshypotes förankra oss själva i att en stor del av skillnaden beror på olika former av rasism, utan att vi för den delen fastnar i ett cirkelresonemang att alla skillnader i utfall som kan skäras på "ras" per definition är rasism.
Att just svarta män, och inte kvinnor, har sämre (än förväntat) utfall, tyder i min mening på inget sätt på att det inte skulle röra sig om rasism. Det är inte jätteunderligt att män och kvinnor behandlas olika - dessa kategorier finns ju till för att vi ska kunna göra prediktioner, och som jag varit inne på är män ofta läskigare än kvinnor (och svarta män således läskigare än svarta kvinnor). Så, yesindeed, det är rasismen som är det stora problemet. Diskriminering, kriminalisering, förföljelse, med mera. Länkarna ovan kring skjutningar, skräpmat, utbildning och fängelse ger exempel på några tänkbara mekanismer i den ymniga mekanismfloran.
Men när den stora förklaringen är på plats, är det inte så dumt att götta ner sig en smula i det marginella. En av läsarfrågorna rör huruvida afroamerikansk kultur kan ge suboptimala beteenden, som bidrar till att förklara svarta mäns pissiga livsutfall. Maskulinitetsideal kan givetvis variera mellan grupper - inte alla känner sig tvungna att supa som ryska män, liksom. Det saknas inte negativa stereotyper av svarta män, som bekant, och machoideal kommuniceras gränslöst genom den där gangstarappen som den välutbildade medelklassen producerar.
Kan det vara så att svarta män i USA i genomsnitt lider av dåliga memes, som låser dem i ett suboptimalt beteende-ekvilibirum?
(Bakgrund: Vägskälet; diskade; memetisk evolution; intressant om normer.)
The Spirit Level är inne på att det är rationellt att vara aggressiv och konfrontativ givet vissa förutsättningar. Det är uppenbart att män rent biologiskt är mer sannolika att vara våldsamma. Östlunds Play ger lite fictional (och dessutom anekdotiskt) evidence på hur svarta män kan konstrueras som farliga, vilket kan bli en självuppfyllande profetia eller norm. Och forskarna i NY Times pratar om hur just svarta män saknar just manliga förebilder i stor utsträckning, vilket torde leda till en lägre motståndskraft för fientliga memes. Vilket kan leda till en annan typ av utfall än för svarta kvinnor, som i större utsträckning har sina mödrar, och som givetvis dessutom har a) en annan biologi vilket gör dem mindre inklinerade mot utåtriktat antisocialt beteende, samt b) i grunden har ett annat norm-paket (det allmän-kvinnliga) som generellt sett är mindre negativt/antisocialt/destruktivt än det allmän-manliga generellt sett är.
Okej, så tänk om svarta män i USA, och deras sämre än förväntade livsutfall, också förklaras av dåliga normer som leder till än större sannolikhet för negativa beteenden? Dvs., skita i skolan, skita i jobbet, begår brott, sälja droger, etcetera, som spelar nämna rasistisk-strukturella mekanismer (mass incarceration mm.) rakt i händerna.
Okej, så: Är det i så fall också en form av strukturell rasism? Normer är givetvis strukturer - men är svarta män då utsatta för denna struktur, som de själva är bärare och reproducerare av?
Med en mekanistisk-deterministisk världsåskådning är ansvar bara meningsfullt att fördela om det leder till goda utfall. Mekanism-determinister är således gärna konsekventialister. Det är inte lönt att straffa yxor som har råkat hugga någon. Men, givetvis har svarta män i USA - även om de är lägre utbildade, och har lägre snitt IQ, än t.ex. asiatiska kvinnor i USA - en kognitiv kapacitet som gör ansvarsutkrävande i någon mening meningsfullt. Dvs., en "ta dig i kragen"-mentatlitet kan eventuellt tänkas ha vissa positiva effekter (på marginalen, förmodligen).
Så kanske det är, eller kanske inte. Variabelmängden är överväldigande och bilden suddig. Jag vet inget om något. Tvingas blott diskutera konklusioner utifrån falska propositioner. Själva sakfrågan lämnar jag således helst därhän i det här fallet.
Det jag vill komma till är bara:
Man kan aldrig förändra sitt liv, säger enboxaren.
Man kan aldrig förändra sitt liv, säger tvåboxaren.
Ändå boxar de olika.
***
[Uppdatering långt senare: Jag noterar att Kanye West enboxar, men att den afroamerikanska åsiktsnomenklaturen tvåboxar. Källa: DN.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar