Han hade också, tyckte han själv, en förälskelse att glädjas åt. Hon hade en jonkares stressade gångstil och uppdragna axlar, men knarkade nog mindre än han gjorde. Det sades att hon hade en fläckig hyenas penislika klitoris, och att hon kunde sodomera langare - det var Forskningsrösten som sade så. Han visste inte ännu hur han skulle närma sig henne, men han arbetade med en metod som verkade lovande. Den var dock än så länge hemlig. Allt annat kunde han berätta.
”Vad hände den artonde januari?” Mannen som frågade var sträng.
”Jag hade svårt att äta. Skyddet För Att Tala förde detta onda med sig. Jag låtsades vackla för att tillkalla hjälp. Ingen hade väl brytt sig, men jag hade tur och skadade mig på en trasig flaska. På sjukhuset försökte jag ta spädbarn att fostra som mina egna, så jag slängdes ut efter att man droppat i mig lite vätskeersättning.”
”Det var den sjuttonde, enligt de uppgifter vi fått från Södersjukhuset. Vad hände dagen därpå?”
”Jag var hos frisören.”
”Det har jag svårt att tro.”
”Ja, jag skämtade bara.”
”Det har jag svårt att tro.”
”Jag...”
”Berätta bara om dagen ifråga.”
”Då måste jag först beskriva mina antagonister. Det är två män, eller ska jag säga pojkar. De är kanske 15 år, högst. Jag har lite svårt att bestämma ålder. Men kanske snarare 13–14. Men själva anser de att de är män. Och inte bara män, utan gangstrar.
Den ene är liten, och den andre är stor. Jag kallar dem Hardy och Laurel, även om de förmodligen heter kanske till exempel Tetkhar och Ali. Vad vet jag.
Den store, Hardy, är så tjock att han nästan ramlar baklänges. Så ser det i alla fall ut när han skrider fram. Det är svårt att avgöra om han försöker föra sig med swag, eller om han bara helt naturligt rör sig som ett bortskämt, överviktigt barn. Troligen vill han se ner på folk, men eftersom han inte är så lång måste han luta sig lätt bakåt för att åstadkomma lämplig vinkel.
Han har mjukis- eller träningsbyxor, huvtröja och kort jacka. Allt ser naturligtvis löjligt ut på hans klotrunda kropp. Dessutom har han alla de vanliga gangsterattributen som verkar vara på modet nuförtiden. Det som förr hette bögslunga, en slags fåfäng liten handväska för män. Magväska. Dyr klocka. Hans uppenbarelse är naturligtvis oerhört löjlig, men samtidigt skrämmande. Hans oändligt oproportionerliga självsäkerhet tyder på en vetskap om att hans gränslösa våldsanvändning är den perfekta spelteoretiska strategin för att totalt dominerade den omgivande miljön. Ingen vet hur de ska hantera ett gränslöst, våldsamt, självsäkert barn. Hans uppsyn berättar att han lärt sig detta.
Den lille, Laurel, ser ut som någon slags Asterix-karaktär. Han har ett overkligt karaktäristiskt utseende. Enormt underbett. Barnansikte och barnkropp, men på samma sätt som Hardy ett gränslöst självförtroende som bara den kan uppvisa som hittat fusket i samhällets tevespel. Han går med krökt rygg och darrande fingrar som om han ständigt smidde planer – vilket det också verkar sannolikt att han faktiskt gör. Jag har egentligen ingen aning om hur Hardy och Laurels interna dynamik eller rollfördelning ser ut, men ska jag följa klichébilden är Laurel hjärnan.”
”Åh din pattern-matching motherfucker.”
”Må så vara. De droger de sålde var i alla fall… Helt-översjukt-jävla-potenta, är väl ordet. Alla visste det, och handlade av dem trots att de var farliga. Folks som försökte blåsa dem hittades halshuggna under presenningar i Stockholms parker. De höll till nere vid Tegelhuset, bakom Söderhallarna, där rälsen löper in i en underjordisk tunnel. Där hängde kroppar med påsar över huvudet.”
”Det verkar osannolikt att detta är sant. Jag har aldrig sett eller hört några rapporter om sådana hängande kroppar.”
”De upprättade i alla fall ett skräckvälde där nere, nedanför Mariagårdstäppan. Och ibland tvingade de sina undersåtar att tåga längs Södermalmsallén, i parader med flaggor och fanfarer. Men eftersom poliserna bara kunde se deras skuggor kom de undan med allt. De var fucking supergangsters.”
”En enda gång har jag hört talas om en polis – en cykelpolis, tror jag hon var – som skulle gå och kissa men inte hittade något lämpligt hörn. Hon klättrade in på den ödetomt som omger det stora ödehuset på Björngårdsgatan 23, nära Tegelhuset och Mariagårdstäppan. När hon hukade utanför de trasiga rutorna hörde hon plötsligt som ett sorl av röster. Ett blekt sken lyste ut genom fönstren, som om huset var bebott, och när hon kissat klart och tittade in i huset såg hon skuggestalter hasa sig fram genom salarna därinne. Samma vecka sköt hon två män ute i Tensta. Hennes psyke hade destabiliserats av upplevelsen, och hon kunde inte längre kontrollera sina impulser. En av männen hon sköt var en centralfigur i ett av de kriminella nätverken där ute, och som svar regnade det stenar över blåljuspersonalen i flera veckor. Hela Tensta centrum slogs för övrigt i spillror av ungdomsgäng. Det hela var mycket beklagligt.”
”Hardy och Laurel kunde skrämma en häst. De var iskalla. Men de var barn, så myndigheterna kunde inget göra. Det är olagligt att slå eller fängsla barn. Min flickvän var den enda som kunde agera fritt. Hennes änglar var mycket tillåtande.”
”När tumultet äntligen la sig ute i Tensta hade en marockansk familj tagit makten. Problemet är att Tensta företrädelsevis bebos av somalier, så marockanernas övertagande ledde till missnöjesyttringar. Förvaltningen kunde inget göra. De var bakbundna av korruptionsanklagelser sedan den ansvarige för torghandeln hade häktats för mutbrott. Det fanns även tecken på att kurdiska mansföreningar hade kunnat tillskansa sig stadsdelens öppna förskolor på ett fullkomligt otillbörligt sätt. Istället för barnjoller låg nu cigarettrök över lekplatserna. Skitta baracker visserligen, de där öppna förskolorna, men ändå.”
”Min flickvän rörde sig med ens tranas grace. Taktfast tapp-tapp-tapp med käppen längs träbryggan. Kimono i täta veck döljer hemligheter. Skuggans siluett ljudlös bakom pappersskärmar. Körsbärsträden blomma.”
”Marockanerna var dessutom galna. De gick runt som i blodtörst på nationaldagen och misshandlade alla män som inte svor sig till deras gud, Allah. Särskilt retade detta grekerna, som länge hade ansett sig själva för mer än de senare anlända invandrargrupperna. Grekerna var stolta, även om de inte var lika blodtörstiga. De samlade sig till motangrepp. Somalierna blev deras naturliga bundsförvanter – rivaliteten dem sinsemellan fick tillfälligtvis vila. Fiendens fiende är din vän.”
”Morgonstjärnan stiger, vinden tilltar. Hon vandrar ner längs rälsen, under bron vid Tegelhuset. Den lille och den fete stannar upp och pausar sina gester. Dagen ligger över scenen som en silverhinna. Hennes klitoris pulserar taktfast. Tapp-tapp-tapp.”
”Marockanerna höll till på ett café i Hjulsta, där de rökte hasch och talade affärer. Grekerna kom dit med förevändningen att mäkla fred. Somalierna låg redo med bössor i en gammal skåpbil utanför. Det skulle bli en slaktplats. Skeletten omsättes till kvastskaft.”
”Den lille glider framåt i en dödens pose. Den store gräver sina tunga hälar neder. Klitorisen skriker, och hon rör sig som i skridskodans. Den lille faller, utan armar, utan ögon. Gamar dreglar ned i schaktet från sin utsiktsplats på Tegelhusets tak. Droppars ljud mot kall presenning: Tapp-tapp-tapp.”
”Men, vad lär oss Fursten? Marockanerna var inte dumma. Man härskar genom splittring. Grekerna var gamla, fega, trötta. Deras tid var över nu. Bakhållet slog igen, men inte så som Ares och Athena hade önskat.”
”Den store lät sig icke lockas in mot bladet. Han kunde bida tid. Hon avancerade med samma grace som för att hälsa på en äldre släkting. Hans bukfett svalde bladet med ett leende. Han höjde fingrarna som en revolver och lät blyet tala.”
”Somalierna brassade på som koleldare bortifrån bilarna. Marockanerna besköt från caféets entré samt ifrån taket. De gamla grekerna var snart historia. En klassisk era över. Marmorkolonnerna välter och vittrar. Har du sett en herdes smala handleder hantera ett avsågat hagelgevär? Har du sett en grekisk man tappa sitt radband när han dör på gången utanför Café Hjulsta? Har du sett marockanska ögon glittra då när planer går i lås?”
”Den store skrattar segervisst, men även klitorisen ler förslaget. Han tror att hon är avväpnad och värnlös. Men kimonon! Tygets fall döljer en slaglåsrevolver med ett enda skott. Klitorisen hamrar på den stores runda buk så att fettet tvingas undan – Fist of the Northern Star! – och så pang! Den enda kulan koncentrerar sig på vävnaden i bukens centrum. Den perforerar underhuden, körtlarna och gallan – slemmet, tarmarna och märgen. Den stores segervissa leende som stelnar onaturligt. Tänder skallra – tapp-tapp-tapp.”
”Marockanernas välde blir dock inte långvarigt. Stadsdelsförvaltningen anställer en före detta säpoagent som rensar ut de ruttna äpplena på nolltid. Det hänger kroppar från gångbron som leder över koloniområdet mellan Stadsdelsförvaltningen och Hjulsta centrum. Man samlar krafterna och gör processen kort med marockanerna. Deras fotfolk förvisas från Stadsdelsförvaltningens domäner, tack vare rådigt ingripande från gränspolisen. Somalierna tvår sina händer och fortsätter med verksamheten. De har vunnit, utan strid. Öknens folk är visa och kan styra efter stjärnorna. Xeer stipulerar: 50 kameler är mag för en mördad kvinna, 100 för en man. Så skipas rättvisa.”
”Schaktets grova väggar susar uppåt när gamarna sänker sig över festmåltiden. En enda ensam betraktare applåderar dådet. Klapp-klapp-klapp. (Med eko: Klappklapp-klappklapp-klappklapp.)”
”Var det du? Som lät applåder regna neder över slaktplats?”
”Jag var det enda vittnet. Med Skydd För Att Tala kunde jag inget säga. Och så gick vi skilda vägar än en gång, min förälskelse och jag. Men kärleken ska segra.”
Det sjuka var att han var forskare. Ingen kunde tro det.
”Jag hade svårt att äta. Skyddet För Att Tala förde detta onda med sig. Jag låtsades vackla för att tillkalla hjälp. Ingen hade väl brytt sig, men jag hade tur och skadade mig på en trasig flaska. På sjukhuset försökte jag ta spädbarn att fostra som mina egna, så jag slängdes ut efter att man droppat i mig lite vätskeersättning.”
”Det var den sjuttonde, enligt de uppgifter vi fått från Södersjukhuset. Vad hände dagen därpå?”
”Jag var hos frisören.”
”Det har jag svårt att tro.”
”Ja, jag skämtade bara.”
”Det har jag svårt att tro.”
”Jag...”
”Berätta bara om dagen ifråga.”
”Då måste jag först beskriva mina antagonister. Det är två män, eller ska jag säga pojkar. De är kanske 15 år, högst. Jag har lite svårt att bestämma ålder. Men kanske snarare 13–14. Men själva anser de att de är män. Och inte bara män, utan gangstrar.
Den ene är liten, och den andre är stor. Jag kallar dem Hardy och Laurel, även om de förmodligen heter kanske till exempel Tetkhar och Ali. Vad vet jag.
Den store, Hardy, är så tjock att han nästan ramlar baklänges. Så ser det i alla fall ut när han skrider fram. Det är svårt att avgöra om han försöker föra sig med swag, eller om han bara helt naturligt rör sig som ett bortskämt, överviktigt barn. Troligen vill han se ner på folk, men eftersom han inte är så lång måste han luta sig lätt bakåt för att åstadkomma lämplig vinkel.
Han har mjukis- eller träningsbyxor, huvtröja och kort jacka. Allt ser naturligtvis löjligt ut på hans klotrunda kropp. Dessutom har han alla de vanliga gangsterattributen som verkar vara på modet nuförtiden. Det som förr hette bögslunga, en slags fåfäng liten handväska för män. Magväska. Dyr klocka. Hans uppenbarelse är naturligtvis oerhört löjlig, men samtidigt skrämmande. Hans oändligt oproportionerliga självsäkerhet tyder på en vetskap om att hans gränslösa våldsanvändning är den perfekta spelteoretiska strategin för att totalt dominerade den omgivande miljön. Ingen vet hur de ska hantera ett gränslöst, våldsamt, självsäkert barn. Hans uppsyn berättar att han lärt sig detta.
Den lille, Laurel, ser ut som någon slags Asterix-karaktär. Han har ett overkligt karaktäristiskt utseende. Enormt underbett. Barnansikte och barnkropp, men på samma sätt som Hardy ett gränslöst självförtroende som bara den kan uppvisa som hittat fusket i samhällets tevespel. Han går med krökt rygg och darrande fingrar som om han ständigt smidde planer – vilket det också verkar sannolikt att han faktiskt gör. Jag har egentligen ingen aning om hur Hardy och Laurels interna dynamik eller rollfördelning ser ut, men ska jag följa klichébilden är Laurel hjärnan.”
”Åh din pattern-matching motherfucker.”
”Må så vara. De droger de sålde var i alla fall… Helt-översjukt-jävla-potenta, är väl ordet. Alla visste det, och handlade av dem trots att de var farliga. Folks som försökte blåsa dem hittades halshuggna under presenningar i Stockholms parker. De höll till nere vid Tegelhuset, bakom Söderhallarna, där rälsen löper in i en underjordisk tunnel. Där hängde kroppar med påsar över huvudet.”
”Det verkar osannolikt att detta är sant. Jag har aldrig sett eller hört några rapporter om sådana hängande kroppar.”
”De upprättade i alla fall ett skräckvälde där nere, nedanför Mariagårdstäppan. Och ibland tvingade de sina undersåtar att tåga längs Södermalmsallén, i parader med flaggor och fanfarer. Men eftersom poliserna bara kunde se deras skuggor kom de undan med allt. De var fucking supergangsters.”
”En enda gång har jag hört talas om en polis – en cykelpolis, tror jag hon var – som skulle gå och kissa men inte hittade något lämpligt hörn. Hon klättrade in på den ödetomt som omger det stora ödehuset på Björngårdsgatan 23, nära Tegelhuset och Mariagårdstäppan. När hon hukade utanför de trasiga rutorna hörde hon plötsligt som ett sorl av röster. Ett blekt sken lyste ut genom fönstren, som om huset var bebott, och när hon kissat klart och tittade in i huset såg hon skuggestalter hasa sig fram genom salarna därinne. Samma vecka sköt hon två män ute i Tensta. Hennes psyke hade destabiliserats av upplevelsen, och hon kunde inte längre kontrollera sina impulser. En av männen hon sköt var en centralfigur i ett av de kriminella nätverken där ute, och som svar regnade det stenar över blåljuspersonalen i flera veckor. Hela Tensta centrum slogs för övrigt i spillror av ungdomsgäng. Det hela var mycket beklagligt.”
”Hardy och Laurel kunde skrämma en häst. De var iskalla. Men de var barn, så myndigheterna kunde inget göra. Det är olagligt att slå eller fängsla barn. Min flickvän var den enda som kunde agera fritt. Hennes änglar var mycket tillåtande.”
”När tumultet äntligen la sig ute i Tensta hade en marockansk familj tagit makten. Problemet är att Tensta företrädelsevis bebos av somalier, så marockanernas övertagande ledde till missnöjesyttringar. Förvaltningen kunde inget göra. De var bakbundna av korruptionsanklagelser sedan den ansvarige för torghandeln hade häktats för mutbrott. Det fanns även tecken på att kurdiska mansföreningar hade kunnat tillskansa sig stadsdelens öppna förskolor på ett fullkomligt otillbörligt sätt. Istället för barnjoller låg nu cigarettrök över lekplatserna. Skitta baracker visserligen, de där öppna förskolorna, men ändå.”
”Min flickvän rörde sig med ens tranas grace. Taktfast tapp-tapp-tapp med käppen längs träbryggan. Kimono i täta veck döljer hemligheter. Skuggans siluett ljudlös bakom pappersskärmar. Körsbärsträden blomma.”
”Marockanerna var dessutom galna. De gick runt som i blodtörst på nationaldagen och misshandlade alla män som inte svor sig till deras gud, Allah. Särskilt retade detta grekerna, som länge hade ansett sig själva för mer än de senare anlända invandrargrupperna. Grekerna var stolta, även om de inte var lika blodtörstiga. De samlade sig till motangrepp. Somalierna blev deras naturliga bundsförvanter – rivaliteten dem sinsemellan fick tillfälligtvis vila. Fiendens fiende är din vän.”
”Morgonstjärnan stiger, vinden tilltar. Hon vandrar ner längs rälsen, under bron vid Tegelhuset. Den lille och den fete stannar upp och pausar sina gester. Dagen ligger över scenen som en silverhinna. Hennes klitoris pulserar taktfast. Tapp-tapp-tapp.”
”Marockanerna höll till på ett café i Hjulsta, där de rökte hasch och talade affärer. Grekerna kom dit med förevändningen att mäkla fred. Somalierna låg redo med bössor i en gammal skåpbil utanför. Det skulle bli en slaktplats. Skeletten omsättes till kvastskaft.”
”Den lille glider framåt i en dödens pose. Den store gräver sina tunga hälar neder. Klitorisen skriker, och hon rör sig som i skridskodans. Den lille faller, utan armar, utan ögon. Gamar dreglar ned i schaktet från sin utsiktsplats på Tegelhusets tak. Droppars ljud mot kall presenning: Tapp-tapp-tapp.”
”Men, vad lär oss Fursten? Marockanerna var inte dumma. Man härskar genom splittring. Grekerna var gamla, fega, trötta. Deras tid var över nu. Bakhållet slog igen, men inte så som Ares och Athena hade önskat.”
”Den store lät sig icke lockas in mot bladet. Han kunde bida tid. Hon avancerade med samma grace som för att hälsa på en äldre släkting. Hans bukfett svalde bladet med ett leende. Han höjde fingrarna som en revolver och lät blyet tala.”
”Somalierna brassade på som koleldare bortifrån bilarna. Marockanerna besköt från caféets entré samt ifrån taket. De gamla grekerna var snart historia. En klassisk era över. Marmorkolonnerna välter och vittrar. Har du sett en herdes smala handleder hantera ett avsågat hagelgevär? Har du sett en grekisk man tappa sitt radband när han dör på gången utanför Café Hjulsta? Har du sett marockanska ögon glittra då när planer går i lås?”
”Den store skrattar segervisst, men även klitorisen ler förslaget. Han tror att hon är avväpnad och värnlös. Men kimonon! Tygets fall döljer en slaglåsrevolver med ett enda skott. Klitorisen hamrar på den stores runda buk så att fettet tvingas undan – Fist of the Northern Star! – och så pang! Den enda kulan koncentrerar sig på vävnaden i bukens centrum. Den perforerar underhuden, körtlarna och gallan – slemmet, tarmarna och märgen. Den stores segervissa leende som stelnar onaturligt. Tänder skallra – tapp-tapp-tapp.”
”Marockanernas välde blir dock inte långvarigt. Stadsdelsförvaltningen anställer en före detta säpoagent som rensar ut de ruttna äpplena på nolltid. Det hänger kroppar från gångbron som leder över koloniområdet mellan Stadsdelsförvaltningen och Hjulsta centrum. Man samlar krafterna och gör processen kort med marockanerna. Deras fotfolk förvisas från Stadsdelsförvaltningens domäner, tack vare rådigt ingripande från gränspolisen. Somalierna tvår sina händer och fortsätter med verksamheten. De har vunnit, utan strid. Öknens folk är visa och kan styra efter stjärnorna. Xeer stipulerar: 50 kameler är mag för en mördad kvinna, 100 för en man. Så skipas rättvisa.”
”Schaktets grova väggar susar uppåt när gamarna sänker sig över festmåltiden. En enda ensam betraktare applåderar dådet. Klapp-klapp-klapp. (Med eko: Klappklapp-klappklapp-klappklapp.)”
”Var det du? Som lät applåder regna neder över slaktplats?”
”Jag var det enda vittnet. Med Skydd För Att Tala kunde jag inget säga. Och så gick vi skilda vägar än en gång, min förälskelse och jag. Men kärleken ska segra.”
Det sjuka var att han var forskare. Ingen kunde tro det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar