Men om det är du som är Judas?
Jesus kanske är en jävla idiot? And that money, son. 30 silverpengz. Du har ju barn att mata; dyra skinnskor att få skräddade. Konsumism att idka, och ekorrhjul att hålla snurrandes. Det gör man inte på pur passion för Kulten. Jagad och romare och överstepräster. Lite motvind dära.
Dessutom; på vilka grunder fördelar vi ens ansvar? I ett deterministiskt-mekanistiskt universum, menar jag. Judas var förutbestämd att förråda Jesus. Men, Bibelfrågan går helt Newcomb's problem (också här och här) på det perspektivet:
"Judas förrådde Jesus genom att överlämna honom till Stora rådet, men han blev inte utvald till förrädare. Det var inte Gud som bestämde att han skulle förråda Jesus, utan det var Judas eget fullkomligt fria val.
Att det var känt på förhand (av Gud och av den/de profeter han uppenbarat det för) att han skulle förråda Jesus berodde på att han skulle göra det.
Vi måste komma ihåg att det inte är profetian som bestämmer händelsen, utan tvärtom. Det är den framtida händelsen som bestämmer profetian. Det gäller alla profetior. Det är inte den som uttalar profetian som bestämmer vad som ska ske i framtiden, utan profeten bara ser eller får veta på annat sätt vad som kommer att hända.
Man skulle kunna jämföra det med att vi står på ett berg och tittar långt fram längs den väg vi ska åka och på förhand ser vad vi ska passera eller möta. Det innebär inte att det är vi som beslutar eller avgör hur det ska se ut längs den väg vi kommer att åka, utan bara att vi får en mer eller mindre detaljerad skymt av det innan vi kommer dit.
På samma sätt var det den framtida handlingen, som Judas utförde helt av egen fri vilja, som Gud såg och uppenbarade för profeten.
Själv visste Jesus, åtminstone när den sista påsken närmade sig, att hans verksamhet snart var över. Han visste att någon skulle förråda honom och överlämna honom till motståndarna. Och när de satt där och åt den sista kvällsmåltiden tillsammans innan förräderiet och gripandet i Getsemane visste han troligen även vem som skulle svika honom. Men varken Jesus eller Gud hade bestämt att det skulle ske, när det skulle ske, hur det skulle ske eller vem som skulle göra det.
Det beslutet var helt och hållet Judas eget." (Antropofagis fetstil.)
***
Vi får här anledning tillbaka på gammal Filosoficirkel-korrespondens, tror jag. Inte helt stringent kopplat till huruvida the predictor bestämmer framtiden, men ändå relaterat. Det långa citatet i början kommer från Scott Aaronsons artikel om free bits. Antropofagi:
"Lite långt upplägg men det får ni tolerera.'2.12 The Libet Experiments
Haven’t neuroscience experiments already proved that our choices aren’t nearly as unpredictable as we imagine? Seconds before a subject is conscious of making a decision, EEG recordings can already detect the neural buildup to that decision. Given that empirical fact, isn’t any attempt to ground freedom in unpredictability doomed from the start?
It’s important to understand what experiments have and haven’t shown, since the details tend to get lost in popularization. The celebrated experiments by Libet (see [55]) from the 1970s used EEGs to detect a “readiness potential” building up in a subject’s brain up to a second and a half before the subject made the “freely-willed decision” to flick her finger. The implications of this finding for free will were avidly discussed—especially since the subject might not have been conscious of any intention to flick her finger until (say) half a second before the act. So, did the prior appearance of the readiness potential prove that what we perceive as “conscious intentions” are just window-dressing, which our brains add after the fact?
As Libet acknowledged, an important gap in his experiment was that it had inadequate “con- trol.” That is, how often did the readiness potential form, without the subject flicking her finger (which might indicate a decision that was “vetoed at the last instant”)? Because of this gap, it was unclear to what extent the signal Libet found could actually be used for prediction.
More recent experiments—see especially Soon et al. [82]—have tried to close this gap, by using fMRI scans to predict which of two buttons a person would press. Soon et al. [82] report that they were able to do so four or more seconds in advance, with success probability significantly better than chance (around 60%). The question is, how much should we read into these findings?
My own view is that the quantitative aspects are crucial when discussing these experiments. For compare a (hypothetical) ability to predict human decisions a full minute in advance, to an ability to predict the same decisions 0.1 seconds in advance, in terms of the intuitive “threat” to free will. The two cases seem utterly different! A minute seems like clearly enough time for a deliberate choice, while 0.1 seconds seems like clearly not enough time; on the latter scale, we are only talking about physiological reflexes. (For intermediate scales like 1 second, intuition—or at least my intuition—is more conflicted.)
Similarly, compare a hypothetical ability to predict human decisions with 99% accuracy, against an ability to predict them with 51% accuracy. I expect that only the former, and not the latter, would strike anyone as threatening or even uncanny. For it’s obvious that human decisions are somewhat predictable: if they weren’t, there would be nothing for advertisers, salespeople, seducers, or demagogues to exploit! Indeed, with zero predictability, we couldn’t even talk about personality or character as having any stability over time. So better-than-chance predictability is just too low a bar for clearing it to have any relevance to the free-will debate. One wants to know: how much better than chance? Is the accuracy better than what my grandmother, or an experienced cold-reader, could achieve?
Even within the limited domain of button-pressing, years ago I wrote a program that invited the user to press the ‘G’ or ‘H’ keys in any sequence—‘GGGHGHHHHGHG’—and that tried to predict which key the user would press next. The program used only the crudest pattern-matching—“in the past, was the subsequence GGGH more likely to be followed by G or H?” Yet humans are so poor at generating “random” digits that the program regularly achieved prediction accuracies of around 70%—no fMRI scans needed!
In summary, I believe neuroscience might someday advance to the point where it completely rewrites the terms of the free-will debate, by showing that the human brain is “physically predictable by outside observers” in the same sense as a digital computer. But it seems nowhere close to that point today. Brain-imaging experiments have succeeded in demonstrating predictability with better-than-chance accuracy, in limited contexts and over short durations. Such experiments are deeply valuable and worth trying to push as far as possible.
On the other hand, the mere fact of limited predictability is something that humans already knew, millennia before brain-imaging technologies became available! And to whatever extent the intuition for free-will-as-unpredictability survived that earlier folk-knowledge, it seems like it mostly also survives the recent fMRI experiments, whose predictive successes haven’t been obviously more impressive.'
Jag tycker väl att Scotts artikel avhandlar saken till största del. En fråga är väl huruvida fri vilja förstörs av förmåga att förutsäga agentens handlande. (Jämför Newcomb's problem.) Men i den mån vi tänker oss fri vilja är det väl endast som ännu en länk i den deterministisk-reduktionistiska världen. Så lite fri vilja istället för lite muskelfibrer eller kugghjul eller tyngdkraft. En kognitiv liten process som upplevs som olik allt annat på grund av att den känns så från insidan. Hej lilla jagupplevelse!
Men det jag tycker är lite mer intressant är passusen: 'Indeed, with zero predictability, we couldn’t even talk about personality or character as having any stability over time.'
Så låt oss lämna fri vilja därhän och prata om 'fri vilja' inom citationstecken.Cirkeldeltagare M:
Är själva konceptet inkompatibelt med själva jagupplevelsen? Jagupplevelsen ska ju traditionellt sett vara stabil över tid. Ett gäng gamla greker eller dylika har väl frågar sig vad som är kvar av Mig om alla celler byts ut. Är det samma skepp om man byter ut alla delarna etc.
Men, stabilt-över-tid är för jaguppöevelsens del väl till rätt stor del att man tenderar att fatta liknande beslut i liknande situationer?
Så what im getting at är att 'fri vilja' är en central del av jagupplevelsen, men samtidigt är jagkontinuiteten en strävan mot förutsägbarhet vilket vi kan uppfatta som en erosion av 'fri vilja'.
Kan förtydliga: demens, alzheimers etc. är ju avsteg från förutsägbarhet och således avsteg från jagkontinuitet - och sannolikt, tror vi, från en mer över tid sammanhållen jagupplevelse. Så en minskad förutsägbarhet leder kanske till mer 'fri vilja', men utan Jag har vi väl lite svårt att situera denna vilja."
"Traditioner åsido, så har i alla fall jag personligen inga problem med att föreställa mig en jag-upplevelse trots 0% förutsägbarhet utifrån. Jag har inte heller några problem att föreställa mig en känsla av fri vilja, trots 100% förutsägbarhet.
Ifall man tror att vad som helst i princip är 100% förutsägbart så borde det i 0%-fallet bara handla om att vi ännu inte hittat vad vi ska mäta. Om oförutsägbarheten skulle bero på en mätpunkt som av någon mystisk anledning är fysiskt oåtkomlig (typ en sjuk kvant-tärning med sidor = antal val, som ligger i konstant rullning inuti hjärnan), så kommer beteendet per definition att vara oförutsägbart, men det är inget som motsäger att det fortfarande kan finnas en 'storytelling'-funktion i lagret mellan tärningen och upplevelsen i sig. Och det borde gälla oavsett hur 'biased' tärningen är."Antropofagi:
"Förutsägbarheten har jag inga problem med heller. Dock med oförutsägbarheten. Men okej, kanske inte så mycket i jagupplevelsen, som i du-upplevelsen. Jag håller med Scott om att viss förutsägbarhet är en konstituerande egenskap i en Personlighet eller Karaktär.
Men sure, plockar man bort att jag inte stör mig på förutsägbarheten så finns det inte några incongruencies kvar. Fråga således löst. Ack."M:
"Precis! Du-upplevelsen. '...with zero predictability, we couldn’t even talk about personality or character as having any stability over time...'
Personlighet och karaktär är begrepp som vi definierar utifrån ett utifrån-perspektiv, medan jag-upplevelse är definierat ur ett inifrån-perspektiv.
Jag håller med om att man lite slarvigt kan se slumpen som den ultimata fria viljan. Indeed, kan man t.ex. hävda att kvantpartiklar enligt någon modell har fri vilja utan någon som helst jag-upplevelse. Jag-upplevelse kan alltså inte vara nödvändigt för fri vilja (i den mån den existerar).
Anledningen till att vi är så sugna på att förutsäga en persons val innan vederbörande blir medveten om det, är just att personen HÄVDAR att den har en jag-upplevelse och att den fria viljan på något mystiskt sätt härstammar från den här jag-upplevelsen. Så det är ett test av den fria viljan hos varelser som hävdar att de har 1) en upplevelse, 2) en fri vilja och 3) att de båda är oskiljaktiga. Det är inte ett test av fri vilja i allmänhet, och i synnerhet inte ett test av jag-upplevelse.
Är 'fri vilja' (eller känsla av fri vilja, som jag antar att du menar med citationstecknen) nödvändigt för en jag-upplevelse? Det tror inte jag. Exempelvis tror jag mig ha hört en hel del anekdoter om psyk-sjuka människor som upplever att deras tankar är 100% kontrollerade, eller helt enkelt någon annans tankar.
Är förutsägbarhet nödvändigt för en jag-upplevelse? Hur ska vi kunna veta någonting om vad som är nödvändigt för den, när vi inte har någon aning om när/var/hur den skapas?
Jag är ledsen, men för mig blir det här samma gamla vägs ände som vanligt..."Antropofagi:
"Jag tycker verkligen att vi tenderar att förknippa känsla-av-fri-vilja med jagupplevelse, till och med så att jag skulle kunna påstå att de är starkt överlappande, men så kanske ej är fallet. (Jag vill inte spoila den för er som inte har läst, men Ted Chiangs Story of your life är en intressant tagning på denna frågeställning.) Patologiska avvikelser är helt klart intressant, men kanske ändå understryker att vi i normala fall förknippar jagupplevelse med fri vilja-känsla."M:
"Det finns för övrigt många saker vi förknippar med jagupplevelse. T.ex. viljan att överleva, som du själv påpekar. Gör det överlevnadsviljan nödvändig för att uppleva något? Uppenbarligen inte, med tanke på alla självmord.
Personligen upplever jag att anledningen till att jag inte vill dö är för att bevara min upplevelse, men självmords-raten i världen tyder på att det här är ännu ett falsarium, likt den fria viljan, som i själva verket inte alls har att göra med upplevelsen. Somliga omedvetna zombie-bottar vill överleva, somliga medvetna människor vill dö."
***
Oavsett om Guds möjlighet att förutsäga Judas förräderi är kompatibelt med Judas fria vilja att förråda eller icke förråda, så måste vi återvända till frågan: På vilka grunder fördelar vi ens ansvar?
Steve Pinker driver en i min mening ypperlig linje i The Blank Slate, som jag tidigare inte recenserat här på bloggen. Jag skriver:
"Brott och straff - gott och äckligt blod. Civilisationens företräde är att blodtörst inte förväxlas med hämndbegär - vi försöker träffa så rätt som möjligt i våra avskräckande åtgärder. Pinker formulerar det som att civilisationens kännetecken är att inte tråla onödigt brett - träffsäkerheten är viktig i avskräckande syftet. Personer och andra varelser eller ting, som inte kan antas avskräckas, behöver vi heller inte straffa - därav straffmyndighet, prövning av psykiska tillstånd, etcetera."Så: Ansvar fördelas när det gör nytta. Lite som att vi kallar SD rasister när det gör nytta.
Socialt stigma är en slags inofficiell rättslig åtgärd. Hederskulturen har en rational. (Se även Friedman.)
När vi observerar att människor reliably straffas om de bryter mot t.ex. en lag eller t.ex. ett hederskodex - ja, då aktar vi oss för att bryta mot lagen eller hederskodexet.
Detta är faktiskt hela grejen med lagen - och hela grejen med normer och social kontroll.
Exempel: Vissa av de dåliga feministerna, dvs. de som inte läst sin Singer, säger - felaktigt! - att vi lever i en våldtäktskultur. I själva verket finns det uppenbara evolutionära ultimativa orsaker för att våldta - anlag för att våldta kan tänkas finnas i populationen.
Men, eftersom vi - i motsats till vad som alltså ibland påstås - lever i en antivåldtäktskultur, så våldtar människor i allmänhet inte så mycket.
Antropofagi har tidigare skrivit om huruvida det är vanligt med sexualbrott. Med risk att gå rasist-sexisterna ärende kan jag notera att Brå, i sin senaste rapportering i frågan, pekar på en överrisk på 5 jämfört med 1, för utrikesfödda personer att vara misstänkta för våldtäkt eller försök till våldtäkt. Det är den högsta överrisken, även om utrikesfödda är överrepresenterade inom de flesta brottskategorier i Brås sammanställning från 2005. (Kolla in den här sammanställningen, som länkar Brå-rapporten ifråga.)
 |
| Notera alltså att överrisken för att vara misstänkt för våldtäkt/försök till våldtäkt är högre än överrisken för att vara misstänkt för något annat brott. |
"Medan BRÅs rapport om utlänningars brottslighet studerar bakgrunden för personer misstänkta för brott, ser denna undersökning enbart till personer dömda för sexualbrott av Sveriges domstolar."Författaren av rapporten redovisar med all önskvärd tydlighet sitt pro-SD-bias, vilket väl får antas signalera viss ärlighet och/eller försiktighet:
"Syftet är att ge en helhetsbild av härkomsten för dömda sexualbrottslingar i Sverige under 2012–2017 för att visa skillnader mellan landsgrupper, visa trender över tid samt bekräfta om det många spontant tror om utlänningar och sexualbrottslighet verkligen stämmer. Jag som genomfört undersökningen har ett Sverigedemokratiskt synsätt och gör inte anspråk på att vara opartisk, däremot gör jag anspråk på att källdatan stämmer överens med verkligheten och är statistiskt säkerställd."Antropofagi har ingen möjlighet, och inget intresse av, att på något sätt gå i god för sammanställningen - så vitt jag kan bedöma verkar den emellertid inte uppenbart påhittad. Exempel på slutsatser som dras utifrån de kartlagda domarna är:
"Män med utomeuropeisk härkomst begår 84% av grova våldtäkter; svenskar kommer först på fjärde plats i antal dömda individer för det brottet, efter afghaner, irakier och somalier."
"Svenska män med två inrikes födda föräldrar har begått 4,4% av överfallsvåldtäkter de senaste fem åren."
"Svenska män med två inrikes födda föräldrar har begått 6,7% av gruppvåldtäkter de senaste fem åren."I den mån det finns våldtäktskultur i Sverige, verkar den i alla fall inte företrädesvis omfatta svenskfödda män med svenskfödda föräldrar. Ska en tro ifrågavarande sammanställning, givetvis. Landets mest berömda kriminolog verkar inte ha alltför mycket att sätta emot den slutsatsen, ska en tro Nyheter Idag. (Fan asså, jag är ju inte 90-talist så jag är mer eller mindre internet-analfabet. Är Nyheter Idag en sån där rassig avpixlat-sida eller? Fan ingen aning.)
(Lite mer random-bakgrund från Antropofagi: Halkar vidare; kyskhet etc.; djursex; fanboy; sparkar in öppna dörrar; naturligt vs. ickenaturligt; korsbränna Alexander Bard.)
(Parentes: När jag letar sexualbrotts-relaterade Antropofagi-inlägg stöter jag på detta om Heberlein och våldtäkt. Jag måste uppdatera åsikt härvidlag. Jag skriver att:
"Du argumenterade starkt och modigt för att våldtäkt är misshandel plus stigma. Du framstod som något rabiat i den TV-sända debattpanelen, och sattes väl lite på plats av brottsoffer-tjommen som menade att han träffade många utsatta vars upplevelser han ansåg att du icke ska förringa. Att då våga lyfta blicken och satsa på den antimoralistiska hästen är en bravur och en bedrift."Läsningen av Pinker har fått mig att anse att det finns goda skäl att förstå våldtäkt som ett grövre och värre brott än andra typer av våldsbrott, som på ytan kan uppfattas stå i paritet. Upplevelsen av att fråntas rätten att bestämma över sin reproduktion kan evolutionärt sett antas vara väldigt jobbig. En människo-kvinna investerar väldigt mycket i att bära, föda och uppfostra en avkomma. Att då inte fritt få välja gener bland hannarna, det ska kosta på psykologiskt på samma sätt som att det ska göra ont att bränna sig på en spisplatta. Eller, som vanligt vänder jag på evolutionsargumentet... Snarare är det så att jag kan förstå att anlaget för att tycka att våldtäkt är väldigt jobbigt, kan tänkas dominera nuläges-populationen. Frågan är säkert lite mer komplicerad; det är en dåligt bevarad offentlig hemlighet att många kvinnor har våldtäktsfantasier, och att det kan finnas något attraktivt i dominanta och "sexuellt kapabla" män. Men, det jag menar är att det är rimligt att det känns väldigt hemskt att tappa kontrollen över sin reproduktion, och att våldtäkt således är någonting mer än "misshandel plus stigma." Som vanligt har jag trott att vi pratar om normer ("stigma"), när vi förmodligen pratar om human nature. Tack igen Pinker, för att du skrev din fina bok!)
***
Tjohej vilka mäktiga sidospår!
Min poäng är bara: Det verkar som att normer och socialt stigma kan göra rätt mycket - viktigt! - jobb för utfall och effekt. Vi har ingen våldtäktskultur i Sverige - och svenskar verkar inte våldta särskilt mycket, ärligt talat.
(För #metoo-relaterade spörsmål, se etiketten #metoo samt framförallt inläggen #metoo och min röv, Fri sociologi anno 2017, Ahlström har fel om Bergman och Relationsskeppet.)
På vilka grunder fördelar vi ens ansvar? På grunderna: Kan det påverka beteenden i önskvärd riktning.
Våldtäkt må vara en sak. Lite mer av en ödesfråga är Mänsklighetens Snart Förestående Utplåning.
Om vi ska sluta förbränna fossila bränslen på ett sätt som ökar jordens medeltemperatur på ett sätt som i sin tur sätter igång irreversibla processer såsom permafrostens tinande, havsbottnarnas lössläppande av metangas, och polarisarnas förintelse - då måste vi komma på hur vi ska lösa samordningproblemet som är Internationell Politik.
Men, i Sverige då. Tja, ett sätt är att skambelägga alla individer som inte hela tiden fattar exakt rätt beslut i varje given fråga. Dvs. alla som någon gång kör bil, köper tropisk frukt, eller fiser. (Antropofagi har tidigare kallat "konsumentmakt" för "borgarnas Higgspartikel".)
Sam Harris har en poäng när han menar att de flesta människor är mer eller mindre goda, eller i alla fall neutrala, och bara agerar i enlighet med befintliga incitamentstrukturer. Ska vi skapa påverkan mer än på den minsta marginalens marginal, så ska det således till att vi skapar goda incitamentstrukturer. Det är på så sätt vi kan få många människor att agera gemensamt.
På internationellt nivå finns gå pålitliga mekanismer för att göra detta. På nationell nivå finns sådana mekanismer, men de är dessvärre demokratins gisslan. Begränsade mandatperioder och politiker som optimerar för kortsiktigt röstfiske gör att vissa suboptimala ekvilibrium är svåra att flytta.
(Inte minst skulle det göra stor skillnad om vi subventionerade fossilfria bilar, fick LKAB att sluta elda masugnarna med kol, samt byggde feta jävla shinkansen-tåg över hela värden och la ner flygtrafiken.)
Ett annat sätt att påverka beteende är just stigma och sociala konventioner. Norm-lösningen!
Ska vi skämmas jättemycket för vår tropiska frukt-konsumtion? Jag är ledsen, men det verkar inte vara en framkomlig väg givet att vi lever i vad som förhoppningsvis är en tillväxtekonomi. Visst, den evigt ökande köttkonsumtionstrenden verkar ha vänt, men det finns lite för många pusselbitar i den här ekonomin för att varje given privatperson ska kunna ha perfekt kunskap och >>> Fri Vilja <<< nog för att alltid välja rätt.
Nä, vad gäller klimatfrågan kommer vi nog inte så långt medelst det verktyg för ansvarsfördelning som vi kallar Skam. Ansvar fördelat på individen gör inte så mycket nytta i klimatfrågan. I alla fall inte här och nu, på (tillräckligt) kort sikt, och inte i strid med alla andra drivkrafter som florerar i vår sköra existens.
***
Vi börjar kanske närma oss ett svar på frågan: Vad om det är DU som är Judas?
Det verkar vettigt att du då ska behöva skämmas. Det vekar bra att fördela ansvar på individer, för att avskräcka dig från att handla fel. Skulle du ändå handla fel, verkar det bra att straffa dig, för att göra dig till ett avskräckande exempel.
Judas hängde sig när skammen blev för stor. En effektiv modell, den där sociala skammen. Eller den internaliserade varianten: Skulden. Judas skuldkänslor över det egna sveket.
***
Men, det är inte du som är Judas. Så håll ditt huvud högt och lyss till skånsk rapp tills öronen blöder.
Nah mister, I don’t work for slave wages
I don’t want my playstation to trade places with a pacemaker
I just relaxed real cool, sat back looked pass the rules
You and your pack of fools ruined my afternoon
I swear these motherfuckers got a hold of me, bloodsuckers controllin’ me
Won’t let go of me, and they throwin’ me to the wall, but I fall on my own two feet
Could it be cus I’m rollin’ trees and my block smells like potpourri
With my eyes shot red like the Cyclops in the Odyssey when I go to sleep
It is cus I don’t hold the grease? Fuck that man I flow on beats
Fuck the man patrollin’ streets, cuffin’ hands and holdin heat
I’d rather earn a dollar with a dirty collar
workin’ the early hours for something worth the bother!
Alltid litta Chords i lurarna när Judas ligger på lur och ljuger.
Ensam skåning i Sveriges äckliga huvudstad, Stockholm. (Arlanda!?!?!? Ni måste skämta...)
Så ett litet bilbiskt frö av tvivel. Judas Iskariot:
"Namnet Judas var ett relativt vanligt judiskt namn, medan tillnamnet Iskariot kan betyda 'mannen från Kerioth' (en stad i södra Judeen), eller 'den falske'. Namnet Judas har blivit en synonym för 'svikare' eller 'förrädare'."MANNEN FRÅN KEIROTH!? FRÅN SÖDRA JUDEEN!?!?
Eller mannen från Södra Sverige?
Från Arbetarstaden Lund?
...
Men nä. Fuck the man patrollin streets, cuffin hands and holdin heat.
I don't work for slave wages.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar