Nick Bostrom frågar sig, i The Vulnerable World Hypothesis, om det finns "a black ball in the urn of possible inventions":
"One way of looking at human creativity is as a process of pulling balls out of a giant urn. The balls represent possible ideas, discoveries, technological inventions. Over the course of history, we have extracted a great many balls—mostly white (beneficial) but also various shades of grey (moderately harmful ones and mixed blessings). The cumulative effect on the human condition has so far been overwhelmingly positive, and may be much better still in the future. The global population has grown about three orders of magnitude over the last ten thousand years, and in the last two centuries per capita income, standards of living, and life expectancy have also risen.
What we haven’t extracted, so far, is a black ball: a technology that invariably or by default destroys the civilization that invents it. The reason is not that we have been particularly careful or wise in our technology policy. We have just been lucky."
***
Pilens hastighet: Trehundra kilometer per timme. Lika snabb som en tanke, vad det här avståndet anbelangar.
Sa jag det? Att strängen sjunger? Falskt, men den sjunger.
Just nu: Blå timme. En färg som inte fanns när Illiaden skrevs.
Deras inre liv är deras. Kan adrenalin, dopamin, oxytycin rusa i deras kroppar?
Jag vet ingenting om hur de tolkar ljusets reflektioner. De tycks se bättre i mörkret än vad jag gör. Kanske förlitar de sig på andra sinnen än synen.
Är deras timme samma blå nyans som min; den allra vackraste? Frågan kan givetvis även ställas om de levande. Inte bara om sömngångarna som jag kallar dem, på grund av deras katatoniska rörelsemönster och - vad det verkar - brist på medvetande.
Man är på insidan utav sig själv och ingen annan. Viktigt att slå fast innan man dömer. Det objektiva rekvisitet + det subjektiva.
Ett kul exempel, på tal om. Såhär: En man arbetar på ett bårhus. Han kopulerar med ett lik, men det visar sig vara skendött. Han kan då inte dömas för griftefridsbrott, eftersom det objektiva rekvisitet inte förelåg. Brott mot grifte│frid s. ∙ gravfrid kräver givetvis en grift s. - en -er ∙ (äld.) grav, det vill säga en kvarleva.
Dock kan han inte heller dömas för våldtäkt, eftersom det subjektiva rekvisitet inte heller förelåg. Han hade ju aldrig avsikten att ”genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvinga en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling” etcetera enligt Brottsbalken 6 kap. 1 §.
Eller hur är det ett kul? Exempel, menar jag.
Falsk, dock. Men det sjunger.
Jag avfyrar på utandning. Röken genom näsan, armborstpilen genom aftonljuset. Och genom skallbenet, hjärnhinnorna, storhjärnan, lillhjärnan, hjärnstammen.
När cigarettens glöd pulserar brinner världen. Nikotinet driver hjärtat i ett annat, högre tempo. Det är ingen brådska med att ladda. Jag nynnar på en känd Cornelis-låt som jag kan utantill. Falskt, men jag sjunger. Sången attraherar flera mål.
Armborstet nynnar. Aftonljuset, skallbenet, storhjärnan, med mera. Fucking Zlatan med armborstet. Fucking, eh, fucking Shiva, fr. f.ing Rudra; m. pil│båge. F.ing. Śarva, Båg│skytt(en), fr. sanskr. śarv, ”att skada”; ”att döda” t.ex. ett barn; f.ing Dagerman, fr. dager s. –n dagrar ∙ dagsljus; belysning; ljuseffekt; samt fr. 1man [man’] s. –nen; pl. män, best. pl. männen ∙ vara m. för, vara man för sin, för sin drift?
För mig har kopulationen visat sig vara den överlägsna metoden för att upprätthålla ett visst mått av känslomässig balans. Jag nämnde adrenalin, dopamin, oxytycin, men vill tillägga: Noradrenalin och seratonin. Fantastiska mediciner. I teorin kan samlag även bjuda värme, njutning, tidsfördriv och friskvård.
Grejen är dock att mitt aktiva sexliv har medfört en bisarr ritual. Tydligen dras sömngångarna till lukten av sex. Kan vara fermonerna som utsöndras som drar dem till sig. Hur som helst så blir det svårt att somna efteråt, med sömngångare som prasslar utanför. Därför tar jag med mig armborstet när jag ska röka på balkongen. Sjunger lite för att locka dem ur snåren.
Jag och Noam hämtar pilarna i dagsljus och strör osläckt kalk på liken. Det är orimligt att släpa väg eller begrava dem. När det regnar reagerar kalciumoxid och vatten, och blir kalciumhydroxid. Den kemiska reaktionen bränner bort köttet och dödar fluglarverna. Till björktrastars förtret, förmodar jag.
Men ginkobladet är ett ginkoblad och inget annat. Min talisman. Det skulle ge mig tur i affärer. Någonstans kan jag tycka att det inte fungerade så bra.
Men det behagar icke. I apokalypsens efterdyning lever vi av det överflöd som den kapitalistiska produktionsapparatens senaste – och sista – batch utgör. Varenda flaska mineralvatten som fyllts och korkats igen, men inte hunnit drickas; varenda burk med bönor som har hunnit konserveras, men ej ätas; varje tablett paracetamol som hunnit plastas, men som inte har tryckts ut ur kartan; varenda bil som hunnit tankas, men ej köras.
Så vi är plundrare; asätare snarare än jägare. Dessutom är vi, efter bästa förmåga, jordbrukare. Vi ser fram emot juniskörden av rädisor, salladslök, sparris, sockerärtor, rabarber, nypotatis, kålrabbi, morot, tomat, zuccini. Broccoli, blomkål, salladskål. Gräslök, dill, persilja, koriander, vitlök, ruccola, spenat. Samt den kommande juliskörden av majrova, vitbeta, mangold, kronärtskocka, blekselleri. Rabbla grönsaker och skjuta sömngångare; vem hade väl trott?
Vi fäller ett och annat rådjur. Vi samla fläder, nässlor, blåbär, svamp och slånbär uti skogen; äpplen och päron i villaträdgårdarna. Men basfödan är plundrade konserver. När frukt och grönt inte förslår kan vitamintabletter hålla skörbjuggen stången. Vi drömmer om att ordna höns, för att få färska ägg. Odlingslådorna har vi snickrat ihop uppe på taket på ett fyra våningars lamellhus. Taket lutar något men är nära vår bostad, och vi tror på konstruktionen.
Vi rör oss överhuvudtaget ofta över taken, om vi kan. När vi ger oss ut i Söderort för plundring, eller reservatet för att jaga, använder vi mountainbikes. Det är ett ypperligt färdmedel för att fly undan sömngångare i oförutsägbar terräng. Vi har armborst för att kunna döda tyst på avstånd; spikpistol och yxa är för närstrid; Glock 17-pistoler, försvarets standard, om det kniper riktigt. Svåra situationer de förvärras dock av skjutande: Ljudet drar i regel till sig alla sömngångare inom ett par kilometers radie. Och det betyder ofta flera hundra.
Glättigt värre, vittnesmålet. Men det sjunger.
Vi har inte sett nån annan överlevare på länge. Det känns tryggt i ljuset av historiska data. Samtidigt så känns det som att fram│tid s. fr. fram adv.; samt fr. tid s. -en -er förlorat innebörd. Det i sig kan säkert delförklara dröjandet vid då│tid s. -en fr. 1 då adv. 2 då konj. ∙ ”då avsåg jag förklara min kärlek till R.”; ”det var då som jag insåg att R. aldrig skulle älska mig”; ”då slog jag en skruvmejsel i lungsäcken på R.”; samt fr. tid s. -en -er.
När jag slutar nynna på Cornelis – ”fåglar som är döda har ingen grav” – slås jag av hur tyst försommarkvällen är, som om en pinsam tystnad följt min planlösa introspektion.
Koltrasten tar ton först om några timmar. Jag och månen är nästan fulla. Lite konjak inverkar inte menligt på mitt armborstskytte. Under tiden det tar att röka en cigarett hinner måntallriken rulla hela vägen över takåsarna på andra sidan gården.
Det konstiga med verkligheten är att det helt saknas filmmusik. När levande döda plötsligt överrumplar en, då kunde man förvänta sig någon form av dramatisk ljudkuliss. Istället är det samma stilla prassel i lövverket som alla andra dagar.
Inga ödesmättade stråkar. De egna panikslagna andetagen på sin höjd. Sömngångarna låter inte. Det är någonting oerhört skräckinjagande i deras brist på uttryck och signaler.
När ett kannibaliskt monstrum målmedvetet strävar mot dig, med malande käkar och torrt prasslande gomsegel, då hade diaboliska vrål känts som ett passande läte. Istället hörs som mest ett väsande ljud – som av en trasslande blåsbälg – ifrån lungsäckarna; knäppande ljud från stelnade leder och senor; samt ibland det smattrande trumpetandet av väderspänningar. En anspråkslös och lågmäld symfoni av kroppsdysfunktioner.
Snälla mamma, titta inte på mig sådär. Ha inte mjölkvita ögon, död mimik och blod över hela bröstet. Ha inte en fritt hängande tunga, likt en makaber slips av svampigt kött. Snälla mamma, kom inte mot mig med utsträckta armar och ett gurglande läte.
Snälla, gör så att fontäner av blod inte står som en flyktig krage kring din sönderslitna hals för varje hasande steg du tar.
Jag minns inte om jag tänkte exakt så. Jag minns att jag nyligen hade slutat röka, men inte om jag tänkte exakt så. Jag minns att växelkursen DKK mot SEK var gynnsam, som vanligt under sommarmånaderna, men jag minns inte om jag tänkte exakt så. Exakt ”snälla mamma”.
Nämnde jag att det saknades filmmusik?
Den demografiska transitionsmodellen utgår ifrån att alla samhällen initialt befinner sig i ett stadie av hög mortalitet och likaledes hög fertilitet. Populationen är då stabil, eftersom födseltalen och dödstalen båda är höga. När samhällen utvecklas faller mortaliteten eftersom fler människor får tillgång till bättre och säkrare föda, sjukvård, hygien, etcetera. Under en begränsad period är fertiliteten ändock fortsatt hög, varför den totala populationen ökar; fler föds än dör. Efter en viss tidsrymd sjunker emellertid även fertiliteten, varför befolkningsökningen avstannar. Populationen stabiliseras sålunda återigen, på en högre absolut nivå. Att fertiliteten tenderar att minska anses höra ihop med ändrade familjestrukturer, ökad utbildningsnivå, kvinnors stärkta samhälleliga ställning, samt rent konkret tillgången till preventivmedel och andra verktyg för familjeplanering.
Vissa samhällen fastnar dock i vad man kallar den demografiska transitionsfällan. Om dödstalen sjunker utan att födslotalen sjunker, så inträffar en explosionsartad befolkningsökning som Ehrlich, och för den delen Noam själv, skulle kalla för en ”demografisk bomb”. En sådan situation kan uppstå om medicin och annat bistånd tillförs som externa faktorer, utan en korresponderande ekonomisk och social utveckling.
Människan som biologiskt massförstörelsevapen, kallar Noam det. Underförstått är att den oönskade befolkningsexplosionen sker i fattiga länder i Afrika, där människor har mer melanin i huden. ”Homo sapiens trängde ut neanderthalare och homo erectus en gång för länge sedan, när de vandrade ut ur Afrika. Samma sak kan hända igen.”
Kan han se sig omkring? Det finns ingen kvar. Det är bara vi. Ensamma i en närförort till Stockholm.
Tror han, innerst inne, att katastrofen är av lokal karaktär? Att det någonstans finns överlevande samhällen?
Mänskligheten är som weddelsälen. Denna säl lever i världens sydligaste hav, gömd under Antarktis packisbälte. Under isen är den trygg för rovdjur såsom den fyra meter långa leopardsälen, en rovsäl som gärna festar på exempelvis pingvinen. Weddellsälen kan också använda isen som skydd från späckhuggare, genom att den simmar strax under isytan.
Problemet med att leva under isen är andningen. För att klara detta anlägger weddellsälen en vak, som den sedan kontinuerligt måste hålla öppen för att inte dö. Dess metod är att helt enkelt gnaga på iskanterna, och så kan sälen skapa sig ett fredat paradis där inga faror lurar.
Förutom det att tänderna slits ner och den svälter ihjäl. Vilket inträffar för nästan alla sälar av arten weddell; så få dör en våldsam död att flertalet når åldern då tänderna inte längre duger för att tillgodogöra sig föda. Weddellsälen har inte velat acceptera de naturgivna omständigheterna. Istället har den skapat sig egna.
Allting äter allting på ett vidrigt vis.
Noam menar att det är i sin ordning. Jag har visserligen inte förklarat de bakomliggande premisserna för honom. Det tjänar inget till att leta syndabockar. Världen är ju redan stadd i upplösningstillstånd.
Rudra, Bågskytten, en föregångsgestalt till Shiva inom vedisk tradition. Likt Rudra är just bågen eller armborstet mitt kännetecken. Det tror jag nog att Noam skulle vara böjd att hålla med om, om han visste. Bågskytten, på sanskrit Śarva, härleds ifrån sanskritroten śarv, ”att döda”.
Ett kul exempel, på tal om. Såhär: En man arbetar på ett bårhus. Han kopulerar med ett lik, men det visar sig vara skendött. Han kan då inte dömas för griftefridsbrott, eftersom det objektiva rekvisitet inte förelåg. Brott mot grifte│frid s. ∙ gravfrid kräver givetvis en grift s. - en -er ∙ (äld.) grav, det vill säga en kvarleva.
Dock kan han inte heller dömas för våldtäkt, eftersom det subjektiva rekvisitet inte heller förelåg. Han hade ju aldrig avsikten att ”genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvinga en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling” etcetera enligt Brottsbalken 6 kap. 1 §.
Eller hur är det ett kul? Exempel, menar jag.
Falsk, dock. Men det sjunger.
Jag avfyrar på utandning. Röken genom näsan, armborstpilen genom aftonljuset. Och genom skallbenet, hjärnhinnorna, storhjärnan, lillhjärnan, hjärnstammen.
När cigarettens glöd pulserar brinner världen. Nikotinet driver hjärtat i ett annat, högre tempo. Det är ingen brådska med att ladda. Jag nynnar på en känd Cornelis-låt som jag kan utantill. Falskt, men jag sjunger. Sången attraherar flera mål.
Armborstet nynnar. Aftonljuset, skallbenet, storhjärnan, med mera. Fucking Zlatan med armborstet. Fucking, eh, fucking Shiva, fr. f.ing Rudra; m. pil│båge. F.ing. Śarva, Båg│skytt(en), fr. sanskr. śarv, ”att skada”; ”att döda” t.ex. ett barn; f.ing Dagerman, fr. dager s. –n dagrar ∙ dagsljus; belysning; ljuseffekt; samt fr. 1man [man’] s. –nen; pl. män, best. pl. männen ∙ vara m. för, vara man för sin, för sin drift?
För mig har kopulationen visat sig vara den överlägsna metoden för att upprätthålla ett visst mått av känslomässig balans. Jag nämnde adrenalin, dopamin, oxytycin, men vill tillägga: Noradrenalin och seratonin. Fantastiska mediciner. I teorin kan samlag även bjuda värme, njutning, tidsfördriv och friskvård.
Grejen är dock att mitt aktiva sexliv har medfört en bisarr ritual. Tydligen dras sömngångarna till lukten av sex. Kan vara fermonerna som utsöndras som drar dem till sig. Hur som helst så blir det svårt att somna efteråt, med sömngångare som prasslar utanför. Därför tar jag med mig armborstet när jag ska röka på balkongen. Sjunger lite för att locka dem ur snåren.
Jag och Noam hämtar pilarna i dagsljus och strör osläckt kalk på liken. Det är orimligt att släpa väg eller begrava dem. När det regnar reagerar kalciumoxid och vatten, och blir kalciumhydroxid. Den kemiska reaktionen bränner bort köttet och dödar fluglarverna. Till björktrastars förtret, förmodar jag.
När konjaken reagerar med min hjärna uppstår en kemisk reaktion i synapserna. Den bränner bort vissa kryllande faktum. Man slipper stanken och man slipper ångern. Men till sanningens förtret, förmodar jag.
Sanningen. Den goda. Den som ständigt växer, i takt med vår hunger.
Resan mot mera sanning har hittills förlupit utan tillbud. Medelst induktion kan vi härleda att resan mot mera sanning alltid kommer att förlöpa utan tillbud.
Tänk dig en urna med bollar. Vi plockar bollar ur urnan. En vit boll: Elden. En vit boll: Hjulet. En vit boll: Elektriciteten. En vit boll: Penicillinet.
Alla bollar som vi plockat upp har hittills varit vita. Medelst induktion kan vi härleda: Vad?
***
Jag ser ett japanskt träsnitt snarare än en stockholmsk närförort. Femtiotalsarkitekturen, de handblåsta fönstren, körsbärsträden, tallars siluetter. Den närliggande Skogskyrkogården = de mossbelupna gravarna i Koyasan; rådjuren på cykelvägarna = de frigående hjortarna i Nara; örnarna, så värdigt svävandes = de bruna gladorna som cirklar över öde badstränder i off season Takeno.
Men ginkobladet är ett ginkoblad och inget annat. Min talisman. Det skulle ge mig tur i affärer. Någonstans kan jag tycka att det inte fungerade så bra.
Bagarmossen, ett resultat av folkhemsbygget, är beläget direkt i anslutning till Nackareservatet, ett drygt åttahundra hektar stort naturområde som rymmer varierad växtlighet och fem sjöar. Dessutom rådjur, älg, hjort, bäver, svamp, bär, och ett rikt fiskbestånd. Här finns all möjlighet att återgå till det ursprungliga jägar-samlar-tillståndet, om det behagar.
Men det behagar icke. I apokalypsens efterdyning lever vi av det överflöd som den kapitalistiska produktionsapparatens senaste – och sista – batch utgör. Varenda flaska mineralvatten som fyllts och korkats igen, men inte hunnit drickas; varenda burk med bönor som har hunnit konserveras, men ej ätas; varje tablett paracetamol som hunnit plastas, men som inte har tryckts ut ur kartan; varenda bil som hunnit tankas, men ej köras.
Så vi är plundrare; asätare snarare än jägare. Dessutom är vi, efter bästa förmåga, jordbrukare. Vi ser fram emot juniskörden av rädisor, salladslök, sparris, sockerärtor, rabarber, nypotatis, kålrabbi, morot, tomat, zuccini. Broccoli, blomkål, salladskål. Gräslök, dill, persilja, koriander, vitlök, ruccola, spenat. Samt den kommande juliskörden av majrova, vitbeta, mangold, kronärtskocka, blekselleri. Rabbla grönsaker och skjuta sömngångare; vem hade väl trott?
Vi fäller ett och annat rådjur. Vi samla fläder, nässlor, blåbär, svamp och slånbär uti skogen; äpplen och päron i villaträdgårdarna. Men basfödan är plundrade konserver. När frukt och grönt inte förslår kan vitamintabletter hålla skörbjuggen stången. Vi drömmer om att ordna höns, för att få färska ägg. Odlingslådorna har vi snickrat ihop uppe på taket på ett fyra våningars lamellhus. Taket lutar något men är nära vår bostad, och vi tror på konstruktionen.
Vi rör oss överhuvudtaget ofta över taken, om vi kan. När vi ger oss ut i Söderort för plundring, eller reservatet för att jaga, använder vi mountainbikes. Det är ett ypperligt färdmedel för att fly undan sömngångare i oförutsägbar terräng. Vi har armborst för att kunna döda tyst på avstånd; spikpistol och yxa är för närstrid; Glock 17-pistoler, försvarets standard, om det kniper riktigt. Svåra situationer de förvärras dock av skjutande: Ljudet drar i regel till sig alla sömngångare inom ett par kilometers radie. Och det betyder ofta flera hundra.
Glättigt värre, vittnesmålet. Men det sjunger.
Vi har inte sett nån annan överlevare på länge. Det känns tryggt i ljuset av historiska data. Samtidigt så känns det som att fram│tid s. fr. fram adv.; samt fr. tid s. -en -er förlorat innebörd. Det i sig kan säkert delförklara dröjandet vid då│tid s. -en fr. 1 då adv. 2 då konj. ∙ ”då avsåg jag förklara min kärlek till R.”; ”det var då som jag insåg att R. aldrig skulle älska mig”; ”då slog jag en skruvmejsel i lungsäcken på R.”; samt fr. tid s. -en -er.
Karmans aritmetik är komplex. Fucking samsara.
***
Jag och Noam och Rebecka, förenade i ett nödtvunget självhushåll vid civilisationens rand.
Båda mina rumskamraters namn har hebreiskt ursprung. "Noam" betyder ursprungligen "behaglighet", vilket blir komiskt i sammanhanget; han är en kryptorasistisk kommunist med förkärlek för obskyra demografiska resonemang, vilket är allt annat än behagligt.
"Rebecka" betyder ursprungligen "bunden", "att knyta", eller "fängslande". Hon är min älskarinna här i tidens slut.
Jag själv heter, kan vi säga, Johannes. Jag är nämligen den apostel som ger oss Uppenbarelseboken: Johannes uppenbarelse. I Bibeln Upp, känd för rader enligt klassisk Tre små grisarna-formel:
"Och de sju änglarna med de sju basunerna gjorde sig redo att blåsa i dem.
Den förste blåste i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp.
Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under.
Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna [...]"Man vill gärna veta vad de återstående änglarna ska göra. Det är det som är det trista med världarnas undergång. Man får generellt sett inte veta hur det slutar.
***
När jag slutar nynna på Cornelis – ”fåglar som är döda har ingen grav” – slås jag av hur tyst försommarkvällen är, som om en pinsam tystnad följt min planlösa introspektion.
Koltrasten tar ton först om några timmar. Jag och månen är nästan fulla. Lite konjak inverkar inte menligt på mitt armborstskytte. Under tiden det tar att röka en cigarett hinner måntallriken rulla hela vägen över takåsarna på andra sidan gården.
Det konstiga med verkligheten är att det helt saknas filmmusik. När levande döda plötsligt överrumplar en, då kunde man förvänta sig någon form av dramatisk ljudkuliss. Istället är det samma stilla prassel i lövverket som alla andra dagar.
Inga ödesmättade stråkar. De egna panikslagna andetagen på sin höjd. Sömngångarna låter inte. Det är någonting oerhört skräckinjagande i deras brist på uttryck och signaler.
När ett kannibaliskt monstrum målmedvetet strävar mot dig, med malande käkar och torrt prasslande gomsegel, då hade diaboliska vrål känts som ett passande läte. Istället hörs som mest ett väsande ljud – som av en trasslande blåsbälg – ifrån lungsäckarna; knäppande ljud från stelnade leder och senor; samt ibland det smattrande trumpetandet av väderspänningar. En anspråkslös och lågmäld symfoni av kroppsdysfunktioner.
Jag uppskattar den svala nattluften mot huden. Det är trots
allt en sensation, och alla sensationer behövs för att en känsla av verklighet
ska infinna sig när man står på en balkong i Bagarmossen och skjuter sömngångare
med armborst. Paradoxalt nog så låter jag ändå konjaken rinna ner i ett raskt
tempo, vilket väl egentligen arbetar i motsatt riktning, emot den sensoriska mottagligheten.
***
Det började med att jag slumrade till. Och att jag vaknade och insåg detta. Solen sken fortfarande in genom altandörrarna, men skuggorna hade förflyttat sig i rummet. Tid hade förflutit. Jag kände mig lite stel i nacken. Sträckte på mig och steg upp. Jag gick ut i köket, rotade planlöst i kylen. Såg i periferiseendet hur någonting som såg ut som min mamma dök upp. Men; utan underkäke?
Snälla mamma, titta inte på mig sådär. Ha inte mjölkvita ögon, död mimik och blod över hela bröstet. Ha inte en fritt hängande tunga, likt en makaber slips av svampigt kött. Snälla mamma, kom inte mot mig med utsträckta armar och ett gurglande läte.
Snälla, gör så att fontäner av blod inte står som en flyktig krage kring din sönderslitna hals för varje hasande steg du tar.
Jag minns inte om jag tänkte exakt så. Jag minns att jag nyligen hade slutat röka, men inte om jag tänkte exakt så. Jag minns att växelkursen DKK mot SEK var gynnsam, som vanligt under sommarmånaderna, men jag minns inte om jag tänkte exakt så. Exakt ”snälla mamma”.
Nämnde jag att det saknades filmmusik?
Jag och Rebecka överlevde tillsammans, ett tag. Jag med ett fälgkors som vapen, och hon med en en rysktillverkad Tokarev m/33:a i en Stadium-gympapåse på ryggen.
Vi träffade Noam först senare. Efter överlevandet, kan man säga, ur Rebeckas perspektiv.
Fälgkors och skruvmejsel kommer man långt med. Särskilt om någon sover.
Dags att gå in. Månen har gått ner och timmen är inte längre blå. Jag tar med mig konjaksflaskan till min favoritfåtölj i vardagsrummet. Noam snarkar från ett annat rum.
***
Förfallet går så oerhört snabbt. Mitt personliga, visst, men
även de fysiska omgivningarna. När en försommars värmebölja efterföljs av ett
kraftigt regn, då tar tillväxten fart. Skogsområdena här ute kan likna tropisk
regnskog, med nedhängande hägg som blockerar stigarna, ormbunkar som exploderar
i kärrmarken mellan alarna, och manshögt gräs som vältrar sig över cykelvägar
och trottoarer. Klimatet närmast saliverar.
”Se på Japan”, kan Noam säga, ”se på hur Kina och Korea rest sig ur fattigdom på en generation!” Och så kan han tillägga: ”Se på Somalia, Sudan, Centralafrikanska Republiken.” Med en menande blick. Man skulle kunna tro att en slentrianvänstermänniska som tagit sitt namn från Noam Chomsky skulle kunna anlägga ett postkolonialt perspektiv. Det tycker Noam också, och det tycker han också att han gör. Han ser inte sina rasbiologiska utläggningar som rasism, utan som en utopisk potential: Att renodla den fogliga homo erectus-gen som skapar så ypperliga kollektivister. Det är en förvirrat rasistisk socialists version av transhumanismen.
Etik och moral, som sagt, är kluriga grejer. Normsystem som annars tycks självklara kan vältras över ända, av populistiska politiker, förändrade debattklimat, eller omvälvande livsomställningar. Jag accepterar Noams pseudorasistiska utläggningar, eftersom omständigheterna ser ut som de gör. I utbyte undviker han att kommentera mina livsval.
När samhället blåsts bort som en hög torra löv, vilken social kontroll utövas då på den enskilde? Svaret är ”ingen”. Ett normvakuum uppstår, som snabbt fylls av principer härledda från viljan att till varje pris överleva.
Gårdagen blev blöt i Bagis, jag erkänner. Konjaken steg mig åt huvudet. Desto värre då att Noam hela dagen idag har tjatat om den demografiska transitionsmodellen. Det är som att han tvångsmässigt måste fylla upp den pinsamma tystnad som kan uppstå när vi umgås alla tre, han och jag och Rebecka. Underliggande – som alltid i hans monologer på temat demografi – en malthusiansk rasism.
”Se på Japan”, kan Noam säga, ”se på hur Kina och Korea rest sig ur fattigdom på en generation!” Och så kan han tillägga: ”Se på Somalia, Sudan, Centralafrikanska Republiken.” Med en menande blick. Man skulle kunna tro att en slentrianvänstermänniska som tagit sitt namn från Noam Chomsky skulle kunna anlägga ett postkolonialt perspektiv. Det tycker Noam också, och det tycker han också att han gör. Han ser inte sina rasbiologiska utläggningar som rasism, utan som en utopisk potential: Att renodla den fogliga homo erectus-gen som skapar så ypperliga kollektivister. Det är en förvirrat rasistisk socialists version av transhumanismen.
Etik och moral, som sagt, är kluriga grejer. Normsystem som annars tycks självklara kan vältras över ända, av populistiska politiker, förändrade debattklimat, eller omvälvande livsomställningar. Jag accepterar Noams pseudorasistiska utläggningar, eftersom omständigheterna ser ut som de gör. I utbyte undviker han att kommentera mina livsval.
När samhället blåsts bort som en hög torra löv, vilken social kontroll utövas då på den enskilde? Svaret är ”ingen”. Ett normvakuum uppstår, som snabbt fylls av principer härledda från viljan att till varje pris överleva.
Gårdagen blev blöt i Bagis, jag erkänner. Konjaken steg mig åt huvudet. Desto värre då att Noam hela dagen idag har tjatat om den demografiska transitionsmodellen. Det är som att han tvångsmässigt måste fylla upp den pinsamma tystnad som kan uppstå när vi umgås alla tre, han och jag och Rebecka. Underliggande – som alltid i hans monologer på temat demografi – en malthusiansk rasism.
Noam, din jävla vänsterbabian. Det är ”borgerlighetens nationalistiska credo” hit, och ”den intellektuella traditionens underdånighet gentemot makten” dit. Hur fan kan du låta xenofobin löpa parallellt med sådana Foucault-sjuka tankar utan att någonting krockar inom dig?
Den demografiska transitionsmodellen utgår ifrån att alla samhällen initialt befinner sig i ett stadie av hög mortalitet och likaledes hög fertilitet. Populationen är då stabil, eftersom födseltalen och dödstalen båda är höga. När samhällen utvecklas faller mortaliteten eftersom fler människor får tillgång till bättre och säkrare föda, sjukvård, hygien, etcetera. Under en begränsad period är fertiliteten ändock fortsatt hög, varför den totala populationen ökar; fler föds än dör. Efter en viss tidsrymd sjunker emellertid även fertiliteten, varför befolkningsökningen avstannar. Populationen stabiliseras sålunda återigen, på en högre absolut nivå. Att fertiliteten tenderar att minska anses höra ihop med ändrade familjestrukturer, ökad utbildningsnivå, kvinnors stärkta samhälleliga ställning, samt rent konkret tillgången till preventivmedel och andra verktyg för familjeplanering.
Vissa samhällen fastnar dock i vad man kallar den demografiska transitionsfällan. Om dödstalen sjunker utan att födslotalen sjunker, så inträffar en explosionsartad befolkningsökning som Ehrlich, och för den delen Noam själv, skulle kalla för en ”demografisk bomb”. En sådan situation kan uppstå om medicin och annat bistånd tillförs som externa faktorer, utan en korresponderande ekonomisk och social utveckling.
Människan som biologiskt massförstörelsevapen, kallar Noam det. Underförstått är att den oönskade befolkningsexplosionen sker i fattiga länder i Afrika, där människor har mer melanin i huden. ”Homo sapiens trängde ut neanderthalare och homo erectus en gång för länge sedan, när de vandrade ut ur Afrika. Samma sak kan hända igen.”
Kan han se sig omkring? Det finns ingen kvar. Det är bara vi. Ensamma i en närförort till Stockholm.
Tror han, innerst inne, att katastrofen är av lokal karaktär? Att det någonstans finns överlevande samhällen?
Transplantationsforskning is a bitch. Testa grejer på grisar
i all ära, men för att nå resultat tvangs jag sedermera arbeta med mänskliga testobjekt.
En av flera anledningen till att det oftast råder organbrist är att döda människors organ är dåliga på att överleva. Vi försökte lösa problemet genom att göra döda människor lite mindre döda.
Vit boll: Integrera en kalvhjärtklaff i ett mänskligt hjärta.
Vit boll: Rekonditionera förstörda lungor för transplantation.
Vit boll: Effektiva kyltransportsystem för avskilda mänskliga organ.
Nästa boll. Och nästa. Och nästa.
***
Mänskligheten är som weddelsälen. Denna säl lever i världens sydligaste hav, gömd under Antarktis packisbälte. Under isen är den trygg för rovdjur såsom den fyra meter långa leopardsälen, en rovsäl som gärna festar på exempelvis pingvinen. Weddellsälen kan också använda isen som skydd från späckhuggare, genom att den simmar strax under isytan.
Problemet med att leva under isen är andningen. För att klara detta anlägger weddellsälen en vak, som den sedan kontinuerligt måste hålla öppen för att inte dö. Dess metod är att helt enkelt gnaga på iskanterna, och så kan sälen skapa sig ett fredat paradis där inga faror lurar.
Förutom det att tänderna slits ner och den svälter ihjäl. Vilket inträffar för nästan alla sälar av arten weddell; så få dör en våldsam död att flertalet når åldern då tänderna inte längre duger för att tillgodogöra sig föda. Weddellsälen har inte velat acceptera de naturgivna omständigheterna. Istället har den skapat sig egna.
Sen dör den.
***
Allting äter allting på ett vidrigt vis.
”Ginkons barr”, sa Noam, ”är kapitalismens tecken. Det bärs för att få tur, men tur i spel och pengafrågor. Som talisman betraktad gör den ingen nytta, om din prioritet är kärlek eller vänskap.”
Man måste erkänna att som kryptorasist betraktad är nog Noam ganska väl beläst på skrock och botanik. Och vår belägenhet gör det svårt att argumentera mot hans centrala tes: Allting är alltid en spurt mot avgrunden.
Man lär sig mycket av apokalypsen. En lärdom, måhända föga generaliserbar, är att en sömngångare är helt ofarlig om man avlägsnar dess käkar, tänder, händer och ögon. Berövad sin syn blir den passiv och lugn, och berövad sina naturliga vapen kan den inte skada dig. Ett beskedligt sällskap, enbart.
Allting äter allting på ett vidrigt vis.
Noam menar att det är i sin ordning. Jag har visserligen inte förklarat de bakomliggande premisserna för honom. Det tjänar inget till att leta syndabockar. Världen är ju redan stadd i upplösningstillstånd.
Jag förkunnar evangeliet; redogör för världens undergång. Men jag har också iscensatt undergången. Svart boll.
Rudra, Bågskytten, en föregångsgestalt till Shiva inom vedisk tradition. Likt Rudra är just bågen eller armborstet mitt kännetecken. Det tror jag nog att Noam skulle vara böjd att hålla med om, om han visste. Bågskytten, på sanskrit Śarva, härleds ifrån sanskritroten śarv, ”att döda”.
Att döda alla i hela världen, utom två.
Två? Räknas jag?
Jag, Noam och Rebecka. Ja, jag räknas. Döda alla utom två.
***
Tänderna är nednötta på sälen. Bågskytten har skjutit slut sitt koger.
Äppelblommen singlar ner över mig som kall vulkanaska medan jag får pannor att kollapsa inåt som papier maché. Glocken ekar över Skarpnäcksfältet, och får sömngångare från flera kilometers radie att gå mig tillmötes. Det enda snygga sättet att dö, nuförtiden.
Men jag ångrar mig och lyckas överleva även denna spurt mot avgrunden. Jag trodde att jag skulle slå i marken nu, men faller ännu. Oavbrutet.
Vandrar hem längs gator som kunde varit en barndoms, men som nu är en mardröms.
”Foucault är missförstådd”, hade Noam sagt. ”Många skulle hävda” – jag rättade i tanken till skulle ha hävdat, om de levde – ”att han såg på människan som slav under diskurs eller struktur. Eller habitus. Men det han säger är i själva verket att strukturen är subjektets språngbräda. En människas agentskap uppstår när hon går emot diskursen, när hon trotsar den. Gör motstånd. Först då finns hon som person. På så sätt ligger nog Foucault rätt nära till exempel Hannah Arendt.”
”Foucault är missförstådd”, hade Noam sagt. ”Många skulle hävda” – jag rättade i tanken till skulle ha hävdat, om de levde – ”att han såg på människan som slav under diskurs eller struktur. Eller habitus. Men det han säger är i själva verket att strukturen är subjektets språngbräda. En människas agentskap uppstår när hon går emot diskursen, när hon trotsar den. Gör motstånd. Först då finns hon som person. På så sätt ligger nog Foucault rätt nära till exempel Hannah Arendt.”
Han poäng var denna: Omständigheterna må snärja oss. Men det är vad vi gör av omständigheterna som konstituerar oss.
”Distinktionen mellan struktur och individ är således befängd. Individen existerar inte i ett vakuum. Bourdieu sa att vi skapats av vårt habitus, men det är även vi som skapar det. En individ reproducerar sin struktur, eller förändrar den med motstånd. Strukturen är helt enkelt en beskrivning av vår sammantagna konformism i relation till individualitet.”
Jag kastas dagligen mellan acceptans och dödslängtan. Är jag en individ då? Eller en konformist?
Bagarmossen i augusti är förtjusande. Dess drömska grönska, suggestiv och närmast kodeinrusig i sin luftfukt. Husens puts i mättade naturfärger; cykelvägarnas Escherianska sträckningar, som labyrinter mellan byggnader och träd.
Rebecka rör sig katatoniskt. Som om hon går i sömnen. Som om.
En skruvmejsel i lungsäcken. Om du sover är din Tokarev till föga nytta.
Jag har som sagt erfarit att en sömngångare är fullkomligt harmlös om man avlägsnar dess käkar, händer, tänder, ögon. Ett oförargligt, högst beskedligt sällskap. Jag har också erfarit att stora volymer av gas lämnar en odöd kropp när man manipulerar den eller trycker sig mot den. Detta ger upphov till kroppsläten som under andra omständigheter hade kunnat kategoriseras som komiska.
Noam har inte dristat sig till att kommentera mina livsval. Han är bara intresserad av sina teorier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar