2018 års prediktioner är uppdaterade och klara. Någon liknande ansats kommer inte att ske för 2019. Däremot kommer lite mer långsiktiga förutsägelser målas upp i föreliggande inlägg. Det gäller den svenska politiken och dess mellansiktiga utveckling.
***
Ser ni vad jag ser? Ett skägg. En möjlighet att klaga på IS-terrorister. En högersosse som groomas för att bli statsminister.
Ända sedan Mikael Damberg fick interpellationsdebatterna att spraka under tidigt 2010-tal, har Antropofagi tänkt: Den mannen kommer det att bli något av. Han är vältalig, begåvad, förnuftig. Inte en stapelvara i dessa dagar. Men ack; är det då egenskaper som opinionssnurran optimerar för?
Från slätrakat till skägg, men inte full Pagrotsky. Från näringsminister till inrikesminister, aka. "lag-och-ordning"-minister. Viktiga frågor. Framförallt synliga frågor. Frågor där man får tillfälle att visa vilken pragmatisk, ansvarstagande realist man är. Realpolitik. Gravitas. För ansvarstagande mans-gubbar i sina bästa år.
Frågor som får traction i media, som ger synlighet och en allvarstyngd aura. Ygeman trillade ur rotation. Vem är nästa kronprins till rakning? Eller tvärt om; till skäggning.
 |
| Ojdå. Hur targeta marknadssegmenten i dotcomaktiebubblan? Jag kände Jonas Birgersson när han var cool. |
 |
| Oro för Riket ger pannrynkor. Jag bitchslappar väna antirasistiska miljöpartister så att de vaknar ur sin djupa genussömn och ba' (nästan viskandes): "A hundred million terrorists in the world, and I gotta kill one with feet smaller than my sister." |
Så, jag tror att jag etablerat faktum: Damberg är nästa statsministerkandidat för (s). Som sagt, en högersosse. En näringsjävel, liksom. En entreprenöriell marketect läggs på förvärmning i sossarnas kingcubator. (Tack till Entendrepreneur.) Vad betyder då detta i det större perspektivet?
SD har ätit sig in i den parlamentariska brytpunkten. Detta är känt. Jag vill påstå att väljare icke strömma mellan blocken. Väljare strömma mellan blocken och SD. SD snor från (s) och (m) - icke (s) från (m) eller (m) från (s).
Det finns ingen majoritet längre. Inte i tvåblockspolitiken av klassiskt snitt. Vad finns det då?
Det finns en mitt. Eftersom maktpartiet Socialdemokraterna, det evigt opinionsoptimerande, vill in i denna mitt, och denna mitt i skrivande stund spänner från där (v) slutar till där (m) börjar, så måste (s) kontrollera en koalition av centerpartister, liberaler, miljöpartister och socialdemokrater. Då kan vi inte ha
Att Damberg bereds väg till statsminster(kandidat)posten betyder att sossarna vill etablera sig som det mittersta partiet. Vänstervindarna har mojnat, och Seriösa Tuffa Tag är det som gäller nu. Vänstern har målat in sig i ett poststrukturalistiskt hörn, och misslyckas socialkonstruera en planka att balansera sig därifrån på. Miljöpartiet finns typ inte längre, eller är komprometterade av islamister och annan paria. Damberg är inte menad att ta en kopp yerba mate med Ship to Gaza-kommunister. Han ska kunna basejumpa från en skybar i Macao med Annie Lööf fastbunden på ryggen, och blanda en perfekt martini i fallet. Nonchalant borsta glaskrosset av smokingaxlarna när de störtlandat igenom ett glastak till ett rosémingel på Almedalen. High five:a Svenskt näringsliv på vägen ut förbi VIP-kön. Och skända Koranen på sin fritid.
I den mån det ovanstående lämnar ett tolkningsutrymme, kan jag unna mig ett förtydligande: Damberg är Reinfeldt i den nya Alliansen, som består av (s), (c), och en rolig kuk.
Vad som talar för är att alla vill ditåt. SD, som ju är debattens perpeteuum mobile och ändock tredje största parti, vill se en amerikansk situation med ett liberalt (i bemärkelsen eng. liberal) och ett socialkonservativt block. SD-M-KD mot resten, med en marginaliserad vänsterfalang som de nygamla extremisterna.
Och, eftersom vänstern vill samma sak - måla ut alla som tar orden "Hanif Bali" i sin mun som den senaste upplagan av George W. Trump - så kommer vi förmodligen att hamna där. Både ändarna av spektrat strävar mot samma polarisering. Då kommer de springa mot vars en pol, och se: Polariseringen ett faktum. Den enda motverkande faktorn är den tredje kraften; mittenjävlarna. De rimliga, sakliga, rationella. Dambergarna.
Varför vill då (s), (c), och (l) samsas? För att det finns så mycket att enas om. Gamla dogmer kan äntligen få förpassas till sophögen. Högersossarna får ett alibi för att göra upp med LAS. Liberalerna en smitväg ut ur sina målkonflikter; medelst en fin, bred skattereform kan man få bibehållen eller ökande lönespridning i kombination med minskande ekonomisk ojämlikhet. Centern kan få human-låtsas att man inte vill stegla IS-terrorister.
***
Alla vill sänka skatten på arbete. Det optimerar ju för röster. Det stora flertalet tänker: Jippi! Den berömda pengen i plånboken! Den 24 skjuts ytterligare några minuter närmare den 25!
En konsensusdriven skattereform kan blir riktigt bra. Reinfeldtregeringen gjorde en ... rejäl impact. På gott och ont. På ont inte minst ett rörigt lappverk av godtycke, disparata avdrag, jobbskatte-, ROT och RUT. Kan man stryka alla enstaka specialintressen och sänka skatt på arbete på bred front så kan många bli glada. Liberalerna för att deras mjäkiga akademikerväljare potentiellt sett får mer payoff för sina högskolepoäng; centern för att deras (både Stureplans- och glesbygds-) -libertarianska anhang får mindre Statlig Stöld per tjänad krona; sossarna för att ekonomin är en maskin och de är mekaniker som älskar att se den skiten snurra; miljöpartiet för att det ska vara dyrt att köpa produkter, men billigt att köpa tjänster.
I andra änden: Kapitalskatter. Den ekonomiska ojämlikheten som vi alla med all rätt fruktar, drivs främst av ojämlikt kapitalägande och de vinster som detta ägande genererar. Liberalernas mjäkiga akademikerväljare äger på sin höjd sitt lite finare kedjehus - lite oroliga för arvs- och fastighetsskatt, men inte så det stör. Centerns Stureplanslibertarianer äger bara sin telefonbok och sitt vaga minne av att ha läst Atlas Shrugged - deras glesbygdsväljare äger bara kreatur. (Bortsett såklart från de jättelika Hälsingegårdar som du inte kan byta in mot ett torrdass i Söderort. Vi bryr oss... not.) Socialdemokrater äger allting indirekt, via statliga bolag. Miljöpartister äger bara Luften, Vattnet, och de tre Vildmarksmålen. Och det, mina vänner, är oskattbart.
Vad alla (i mitten) vill, del 2: Arbetsrätten.
Alla vill bara bli av med LAS. Miljöpartiet är ju enbart egenföretagande conscious-bloggare (som visserligen gör sina bread and butter-uppdrag för telecom-nazister som säljer övervakningslösningar för tuktande av saudiska homofiler ... skenheliga jävla), samt egenföretagande alternativmedicinare. Plus att "rätt till arbete" för en miljöpartist har ungefär samma nice ring to it som arbeit macht frei.
Centerpartister grindar på på sitt jordbruk; runstenarna är deras personalliggare, och folkfördrivning deras enda uppsägningsanledning. Alternativt säljer libertariansk weed till andra klubbkids som inte heller kan dansa - jobba?
Liberaler är så jävla anställningsbara att de aldrig haft ett jobb mer än tre år ändå.
Socialdemokraterna har automatiserat bort sig själva sedan länge. Och i den mån en sosse-pamp får sparken väntar ändå en konsulttjänst på JKL.
Så vad jag försöker säga är: Fuck LAS och den heliga ko den red in på.
Vad alla (i mitten) vill, del 3: Ekonomiskt bistånd.
När högkonjunkturen snart mattas av, sammanfaller detta med att de försenade class of 2015 går ur etableringsprogrammet. Eftersom invandrare tyvärr ofta är extremt lågutbildade, och extremt sällan kvalificerar sig för andra trygghetssystem (sk. nollplacerade, dvs. ingen SGI), så blir det ofta soc. Särskilt om och när arbetsmarknaden sviker. Etableringsersättning och sjukpenning kommer från staten. Men ekonomiskt bistånd, det kommer från kommunerna. Ni vet de där panka jävla kommunerna som hela Sverige kryllar av, möjligen med undantag av Södermanland. Nämnda invandrare har också som grupp betraktat en hög nativitet, och med sin låga kvalifikationsnivå som bäst en låg förväntad inkomst. Eftersom socialbidraget beräknas på antalet barn, och bidraget dras in i samma takt som annan inkomst tillkommer, så är kommunernas kostnader för bistånd lika höga som incitamenten för den individuella bidragstagaren att börja jobba är låga. Kontenta: Det kommer blir en sjuhelvetes ekonomisk smäll för svenska kommuner inom kort, om inte systemet förändras drastiskt.
Centern reppar a) landsbygden, dvs. vill värna om fattiga glesbygdskommuner, och b) Ayn Rand-högern, dvs. vill värna om att Hank Reardens brorsa (Philip) fan inte ska ha några allmosor. Som det kanske mest koherenta invandringsvänliga partiet vill man kombinera en selektiv välfärdsmodell med en hög invandring, dvs. mer eller mindre låta folk komma hit och bo i skogen och leva på småvilt men inte belasta det allmänna. (Typ exakt vad EU-migranterna gör, vid närmare eftertanke.) Liberalerna har tillräckligt mycket utbildning för att - on average - fatta att kalkylen inte kommer gå ihop. Och socialdemokraterna tycker egentligen bara om folk som är på insidan av systemet, dvs. som har kvalificerat sig för a-kassa eller sjukpenning. Miljöpartiet fattar inte varför man inte bara kan leva av det jorden ger.
Vad alla (i mitten) vill, del 4: Försvaret.
Sossarna och liberalerna ser värnplikten som den yta där den korporativistiska nationen uppstår, i och med att alla människor av alla klasser får tillfälle att förbrödras.
Centerns libertarianer är ju i alla fall för statens nattväktar-funktioner, dvs. försvar och polis. Bönderna i sin tur är ju med i hemvärnet, så det är en no brainer att de gillar när det smäller.
Miljöpartiet är ju faktiskt pacifister, men det är ju å andra sidan en lukrativ tjänstesektor att konsulta för telekom-nazister och ... det blir rätt bra kontrakt dära, när Eriksson, Telia och Bofors går ihop och upphandlar killar i hästsvans som jobbar hemifrån.
***
Låtom oss sammanfatta. Damberg blir kung över Mittens Rike, vilket kan passa både gamla (s)-maoister och Center-liberaler. På det stora hela kommer vi ha eng. liberals mot conservatives, dvs. en socialkonservativ konstellation av M-KD-SD. Vänsterpartiet kommer vara fetmarginaliserat, vilket (s) tycker är störtskönt eftersom de äntligen kan skära bort den sista ärrvävnaden av sitt idéhistoriska arv. Det kommer gå strålande för Dambergs mitten-koalition, och maktpartier (s) kommer fortsätta regera i praktiken oinskränkt i ytterligare 100 år. Till alla uppåtpekande kurvors bästa.
Detta är min ödmjuka prediktion.
Och mitt likaledes ödmjuka blogginlägg åt ack ni svultna Antropofagi-läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar