Superhjälten

Jag tyckte att det hade blivit värre ganska länge. Gängen hade blivit fräckare, till exempel. De körde upp sina feta SUV:ar mitt på torget och övervakade langarna utan att bekymra sig om span eller patruller. En och annan butik sprängdes i luften, när någon vägrat betala någon något förmodar jag. Och det förekom en och annan avrättning - de hittade kroppsdelar i plastsäckar i reservatet titt som tätt. Automateld hördes ibland om nätterna, från fjärran parkeringsplatser eller skogsdungar.

Men det var faktiskt inte de proffsiga gangstrarna som störde ordningen mest för gemene man. Det var ungarna, kidsen. De perifera. De som såg upp till gangstrarna, och som såg att det var fritt fram att ta för sig när samhället stod handfallet.

Mopedstölder, buskörning, skadegörelse, rån och misshandel. Inbrott. Faktiskt våldtäkter. Man såg sig om över axeln under den här perioden. Ändå blev man överraskad när man själv blev drabbad. Så funkar det mänskliga sinnet, antar jag. Man tror att man kan gömma sig i flocken på nåt sätt.

I mitt fall överskuggades förvåningen över att utsättas för brott, av den mycket större förvåningen över att undsättas. Jag gick min vanliga höstslaskiga kvällsrunda förbi utegymmet, och tänkte dra mig upp några gånger i en chinstång. Några kids hängde på gymmet, men jag förträngde min obehagskänsla och steg in i ljuset från gatubelysningen. Jag skulle naturligtvis ha lyssnat på intuition istället.

Obehagskänslorna växte snabbt när ungdomarna hela tiden slog snävare lovar kring bänkpressen där jag låg och pustade. När jag var mitt inne i ett set, satte sig en unge på stocken och tyngde ner stången så att jag inte kunde lyfta mer. Jag lirkade mig ur bänkpressen, men när jag skulle resa mig från bänken puttades jag tillbaka ner i sittande läge. Nu stod sju unga killar runt mig, i uppdragna luvtröjor och med aggressivt stirrande blickar.

Adrenalinet pumpade i kroppen, och en impuls från någonstans djupt ner i reptilhjärnan fick mig att springa. Jag kom ca en meter innan jag fälldes till marken. Som om mitt flyktförsök var signalen för misshandeln, började sparkarna hagla över mig. Tunga, hårda, sparkar rakt i kött och ben. Ingen återhållsamhet. Mitt ansikte mulades ner i leran och det kalla, våta gruset rev upp huden på kinder och haka.

Det var då händelsen tog en helt oväntad vändning.

Belysningen slocknade tvärt. Innan ögonen hann börja anpassa sig till mörkret, for en gestalt rakt in i hopen och började svinga vad som senare visade sig vara en kofot. Två av killarna segnade direkt ner på marken.

De återstående fem kidsen lyckades avväpna gestalten med tillhygget. En av dem fick fram en telefon och drog på ficklampsfunktionen. Han försökte lysa på gestalten, samtidigt som en annan av ungarna fick fram en fjäderbatong och gick till angrepp. Nu utspelade sig en osannolik scen.

Gestalten sparkade batongen ur handen på angriparen med en perfekt högerspark, och följde upp med en 360 graders rundspark med vänsterbenet. Spark nummer två satt rakt i huvudet och slog utan vidare batongkillen medvetslös. Parallellt med att denne föll till marken gick en annan luvtröja in i situationen med en vild högerkrok. Gestalten fångade upp slaget och retalierade med en snabbt, rak armbågsjabb rakt på näsbenet. Nästa angripare trycktes bakåt med en pushkick, och när åter nästa klev in med en rak höger klev min räddare en smula åt sidan och undgick slaget i samma rörelse som han spann runt i en spinning elbow.

Allt hände inom loppet av några ögonblick. Den sekundlånga paus som sen följde kändes som ett avbrott mellan två halvlekar. Två av killarna stod fortfarande på benen. En av de försökte hålla ljuskäglan från telefonen på deras motståndare, men i alla skuggor och snabba rörelser blev effekten mer stroboskopisk än taktiskt klargörande.

Killen som tidigare pushats undan med en rak pushkick i mellangärdet kippade efter andan men gick åter på offensiven. Kofotsmannen mötte upp och låste ett grepp om nacken. De drog i varandra i något ögonblick, i en kamp om tyngdpunkt och balans, men så fick kofotsmannen upp ett starkt muay thai-knä i buken på sin kontrahent. Luften gick helt ur denne, och min räddare kunde svepa undan kiddots fötter så att han dråsade i backen. Killen med telefonen hade redan börjat springa därifrån. Kofotsmannen satte sig gränsle över den knäade, och avslutade med några stenhårda hammarslag.

Nu var allting tyst sånär som på mina egna andetag. De lät, å andra sidan, som flygplansmotorer.

När den disparata belysningen nu tagit till flykten kunde ögonen vänja sig vid mörkret. En framsträckt hand blev bilden som tonade fram på min retina. Fortfarande på autopilot skakade jag handen i en hälsning. Samtidigt med mörkerseendet kom smärtan från sparkarna. Gradvis, när adrenalinet avtog, började jag känna mig som ett överkört djur.

***

Tjugo minuter senare satt vi hemma i mitt kök och drack te. Nåt ska man ju bjuda en superhjälte på. Mannen på andra sidan köksbordet hade vinröd cape och åtsittande helkroppsdräkt i mörklila. Längs benen på dräkten löpte limegröna revärer, och ansiktet doldes under den övre halvan av en plastmask föreställandes Demokritos. Underdelen av masken kunde kopplas loss, och låg nu mellan oss på bordet. Bredvid tekannan i gjutjärn.

Vi hade ännu inte bytt så många ord. Hjälten hade lånat mitt badrum för att tvätta av sig lite. Han var vid god vigör och verkade mest väldigt upprymd. Jag var blåslagen och chockad.

- Tack. För... Tack för. Tack för de

Han avbröt min mumlande ansats:

- Du behöver inte tacka mig. En superhjälte gör sitt jobb oavsett samhällets synpunkter och moraliserande.

- Ja...ha. Ja. Det märker jag ju. Men det var väldigt fint gjort. Jag kunde nog ha dött rätt mycket.

- När samhällets institutioner sviktar måste Lag och Rätt upprätthållas utanför Lag och Rätt. Det är en paradox. Men jag uppehåller mig inte vid den. Jag bara agerar.

- Ja. Sannerligen.

Jag satt lite tyst, som om jag tänkte. Det gjorde jag kanske, även om min inre röst var dumbstruck. Därnäst frågade jag nämligen:

- Vad är dina superkrafter?

Han log. Jag tvekade och kände lite social ångest pocka på uppmärksamheten strax utanför mina dominerande smärtsensationer. Han tog udden av ångesten nästan genast.

- Det är helt rätt att fråga. Jag kan uppenbarligen göra slarvsylta av ett gäng skitungar. Det är kanske ingen superhjälte-bedrift i sig. Men, ändå: Jag utsätter mig för en betydande risk. Min "målgrupp" är i regel beväpnad, ofta med kniv och knogjärn, och inte sällan med pistol eller revolver. Att jag ger mig in i en så numerärt ojämn situation, utan information om min motståndares beväpning, kan anses vara dumdristigt. Emellertid - och här kommer svaret på din fråga - är en av mina superkrafter överlevnadsbias. Även känt som Casanova-kraften.

Jag såg givetvis frågande ut. Han fortsatte.

- Jag har lånat termen av Nassem Taleb. Superkraften består i att jag är intressant som superhjälte betraktat, just eftersom jag ständigt lyckas med avsevärda bedrifter. För varje gång jag själv lyckas segra i en ojämn kamp, så misslyckas 99 andra med en motsvarande uppgift. Jag trotsar alltså oddsen, för att jag är det osannolika utfall som är intressant att berätta om.

Jag ska inte ljuga. Jag såg fortfarande precis lika frågande ut.

- Men det är bara en av mina krafter. En annan viktig förmåga är min one box-kraft. Jag kallar den Newcombs kraft, eftersom den alluderar till det filosofiska problem som vi känner som Newcombs problem.

Jag var dessvärre inte bekant med problemet, vilket jag gissar att jag genast avslöjade med ett säkert mycket korkat minspel.

- Newcomb's problem består i följande tankeexperiment. En superintelligent entitet, känd som The Predictor, visar dig två stängda lådor. Du får välja vilken av dem du vill öppna. Ett tillåtet alternativ är: Båda lådorna. Du får behålla det du hittar i den eller de lådor som du öppnar.

Han tog en sipp på sitt te.

- Vi kallar lådorna 1 och 2, men du kan inte skilja dem åt. Innehållet i 1 varierar; ibland är där 1mkr, ibland 0. Låda två innehåller alltid 1000 kr. Du kommer givetvis att välja att öppna två lådor, för att maximera din payoff. Men! The Predictor kan förutse ditt låd-öppnar-val med 100 procents säkerhet. Utifrån sin förutsägelse har The Predictor redan preparerat lådorna och bestämt deras innehåll (1mkr eller 0kr, respektive 1000 kr). Lådornas innehåll är således redan bestämt.

Jag nickade lite symboliskt.

- Om The Predictor förutsåg att du skulle välja två lådor, är innehållet i låda 1 alltid 0kr. Om hen förutsåg att du skulle välja en låda, är innehållet i låda 1 alltid 1mkr. Innehåller är redan bestämt, innan du väljer. Hur många lådor väljer du att öppna?

Jag försökte låtsas som att jag faktiskt funderade på saken.

- Beakta dock: The predictor har alltid rätt i sina förutsägelser. Hur många lådor väljer du att öppna?

Jag fortsatte låtsasfundera.

- Taktiken two box innebär att man väljer två lådor, eftersom man då försäkrar sig om att få sina 1000 kr i låda 2. Man kan ju ändå inte påverka lådornas innehåll - det är redan bestämt. Taktiken one box innebär att man väljer en låda, för att ha en chans på 1mkr. The Predictor har ju alltid rätt, så om man väljer en låda har hen såklart förutsett att man ska göra det, och därmed preppat låda 1 med 1mkr.

Vid det här laget stod han upp i köket, och gestikulerade med höggradig entusiasm. Trots att plastmasken täckte delar av hans ansikte kunde jag inte undgå att se pur glädje signaleras av hans mimiska muskler.

- Så, min one box-kraft består i att jag alltid one box:ar alla situationer! Det vill säga: Jag väljer att manifestera att jag lever i en värld där jag lyckats optimera utfallet av alla givna situationer, oavsett vilken riktning de kausala pilarna pekar. Jag kommer alltid att ha just den utrustning som situationen kräver. Jag kommer alltid ha tränat på just de förmågor som hjälper mig att lyckas. Jag kommer alltid på förhand ha planerat för just de eventualiteter som uppträder i den värld där jag befinner mig!

Han såg så glad ut när han sa det. Jag kunde bara glädja med honom. Vad fan det än var han pratade om, så verkade det ha räddat mitt liv.

***

Vi tog avsked när téet var drucket. Han dröjde sig något ögonblick på hallmattan, med kofoten lite ambivalent hängandes i vänsterhanden.

- Tack för att du lyssnade

sa han. Jag nickade och sa

- Det var det lilla. Ha en fin kväll!

Jag stängde dörren efter honom när han gick mot hissen.

Jag fick känslan av att det där lyssnandet på något vis var den tribut han krävde. Att det var det bränsle som drev maskinen. Att det var Superhjältens drivkraft.