Som van dimensionsresenär hade jag ofta gjort motsvarande förflyttning jagad av varulvar, eller av svältande kannibaliska apträlar, eller av en framrusande lavaflod, eller lavin, eller bubblande syrafors. Kort sagt var min tillvaro ofta betydligt mer stressad. Den här gången klev jag lugnt igenom, till ljudet av en grönsångare. Ljudet klipptes av när dragkedjan drogs igen. Jag rullade ihop det stängda blixtlåset som upplöstes i intet.
Den här gången var jag inte ute efter några snabba rov. Jag var inte ute efter att röva något magiskt föremål, eller kidnappa någon åtråvärd person. Det var inget specifikt monstrum som behövde dräpas, inte några horn eller betar eller andra troféer som behövde inhämtas. Jag tyckte bara Värld 3077-G14 verkade vara en trevlig plats att leva några decennier.
Det här var min semester.
***
Ett par årtionden senare hade mitt liv artat sig nästan precis så som jag hade önskat. Jag bodde i ett vackert litet hus i den pastorala brytningen mellan en lugn och lummig skog och några hektar böljande ängsmark. Den lokala faunan bestod bland annat av fascinerande små eusociala skogsreptiler, som levde i kolonier i gamla döda megaträd. De stora marklevande herbivorerna i trakten var en slags pälsklädda, landlevande cephalopoder som långsamt betade ängsmarkerna i breda fåror. Ofta nyttjades cephalopoderna av flygande, parasiterande bakteriekolonier som svävade omkring som väldigt tunnelformade membranstrukturer som försiktigt lade sig över sina byten och snärjde in dem i sin dukliknande kropp. Man kunde se deras halvtransparenta kroppar hänga efter sina värddjur likt långa släp.
Förutom ett drägligt boende hade jag även kunnat göra mig en slags karriär vid ett lokalt lärosäte, kallat Meningsbrottet. Därigenom hade jag även vunnit ett stimulerande umgänge. Vid Meningsbrottet hade jag fått inblick i den akademiska tradition som präglade 3077-G14. Min lilla redogörelse kommer nu till sin poäng.
Precis som på de lärosäten jag kände från min hemmavärld - Jorden/Terra/Tellus, eller 1-A1 - tenderade akademikerna vid Meningsbrottet att företräda någon mer eller mindre distinkt teoribildning inom sina respektive fält. Men, till skillnad från hur akademien på Jorden tenderade att förstå de olika teoribildningarna - som olika ansatser i sökande efter Sanningen - så tolkade tänkarna på 3077-G14 sina teorier som enskilda gruvprojekt relaterade till en mäktig och åtråvärd åder av Mening som man tänker sig löper någonstans under meningslöshetens jordskorpa. Med sina modeller och metoder - epistemologiska gruvmaskiner - borrar sig akademikerna ner i jorden i vindlande sträckningar, för att utvinna så mycket Mening som möjligt. Någon Sanning talar man överhuvudtaget aldrig om på 3077-G14.
Följden av denna akademiska kultur är att inga teoribildningar någonsin ställs mot varandra på ett kompetativt sätt. De konkurrerar inte med varandra - de bidrar bara på sina egna, enskilda sätt i att utvinna Mening. Ska vi dra en parallell till jordiska förehavanden skulle vi kunna säga att MWI och Köpenhamnstolkningen anses som fullkomligt likvärdiga projekt, då de både genererar mening. Inte heller skulle genusvetenskapen någonsin ställas emot evolutionspsykologin - ingen Meningsbrytning står i motsats till någon annan. Alla bara gör sitt bästa för att bryta Mening, och distribuerade det till folket via akademiska tidskrifter.
Jag satt i min vilostol på min veranda, drack en Pöl, och njöt av hur de åtta månarna steg och sjönk i komplexa banor över min pastorala vy. De håriga cephalopoderna sjöng. Inte helt olikt grönsångarens läte. Jag längtade inte hem.
***
Ytterligare något decennium senare hade allting gått åt skogen. Jag hade blivit rastlös och beblandat mig med folket. Där, i den bubblande rännstenen, talade man nihilistiska ramsor. Berusade hominider väste i mitt orgasmerande öra:
- Det finnssss egentligen ingen mening, ssss! Det finnsssss inte!
- Vadå finns? Erat akademiska kriterium är ju inte Sanning, utan Mening?
- Ssssss! Det är meningssssslössssst att leta meningsssss!
Vad menade man med det? Mitt dekadenta leverne hade drivit mig rakt mot ett samhälleligt tabu. Ett svart hål mitt i paradigmet. Det slukade ljus, och syntes inte, men dess konturer började framträda. Jag började få upp ögonen för vad jag inte såg. Och för hur den omkringliggande verkligheten kröktes av dess massa.
Vilostolen stod tom. Jag hade tröttnat på månarnas banor och cephalopodernas sång. Jag satt inomhus nu. Hemma på kvällarna drack jag min kvälls-Pöl - i ännu större kvantiteter - vid skrivbordet, djupt begraven i förbjudna skrifter. Jag köpte skriftrullar under disk på horhusen. Jag sökte mig till hemliga sällskap via de bekantskaper som Pöl-rundorna i rännstenen köpte mig.
När jag trodde mig ha fått grepp om frågan lade jag slutligen fram mitt traktat vid Meningsbrottets årliga sällskapsmöte. Ett brott mot meningsbrottet.
Jag sade:
- Det finns egentligen ingen objektiv Mening. "Meningsfullt" är inte en egenskap hos Tinget. "Meningsfullt" är en egenskap hos den subjektiva betraktaren. "Meningsfullt" står för "Det som jag upplever som meningsfullt" eller "Det som typiskt sett alstrar en känsla som vi kallar mening".
Man stirrade på mig ur bänkraderna. Till och med statyerna längs pelargångarna fick svarta ögon. Men, jag fortsatte:
- Ni fäster ingen prestige vid någon enskild teori. Alla är likvärdiga. Ni fortsätter att gräva så länge ni genererar Mening. När Meningen verkar sina, då går ni vidare till nästa idé eller modell. Ni lämnar övergivna, men icke förkastade, tunnlar i berget.
- Men, om Meningen inte existerar som en objektiv storhet, så gräver ni inte efter någonting. Ni alstrar mening endast genom er process. Ni upplever mening, men det finns inte på något annat sätt än som neurologiska och biokemiska konfigurationer i era trinda magar. [Hominiderna på 3077-G14, och jordens Homo sapiens, hade inte evolverat centrala nervsystem på ett konvergent sätt. Min egen anmärkning.]
- Så, ert övergripande ramverk är i sig bara en fullkomligt subjektiv - eller ska jag säga intersubjektiv - konstruktion. Ni utvinner en kollektiv mening genom att modellera er vetenskapliga aktivitet enligt fullkomligt fiktiva parametrar. Genom att ni alla tror på den här skiten, så funkar den - ni mäter och väger den Mening som ni tror er utvinna - men den finns egentligen inte!
- Ni har till och med baserat ert ekonomiska system på den här kollektiva lögnen. Ni beskattar mening för att bekosta allt från naturvårdsinsatser till transporter. Era institutioner mäts i Meningens falska mått, och ert individuella existensberättigande rationaliseras med de kvantiteter av mening som ni distribuerar till befolkningen.
- Men, jag har varit ute i Rännstenen. Jag har dansat med populasen. Jag har berusat mig tillsammans med djuren där ute. Vältrat mig i slödder på bordellerna. Jag har en obehaglig nyhet till er: De bryr sig fan inte, där ute. De upplever inte den "mening" ni tillskriver dem. Och, om "mening" är subjektivt, så finns det inte om den subjektiva upplevelsen saknas.
- Ni är korrupta och sjuka. Ni distribuerar ingenting av värde. Er axiomatiska modell - er objektiva storhet Mening - existerar inte så som ni förstår den. Ni gräver inga gruvgångar, och ni bryter ingen mening annat än för er själva.
Jag tystnade och kippade efter andan. Fradga dröp från mina mungipor.
En ensam applåd hördes. Fler anslöt.
Bekant som jag var med traditionerna på 3077-G14 visste jag precis vad det betydde: Han ska dö.
Jag skakade min sprayburk och drog en vertikal linje i luften framför mig. En dragkedja uppenbarade sig i luften. Jag zippade ner den, klev igenom öppningen, och drog igen bakom mig.
Det vanliga sättet att resa mellan världar, helt enkelt.
Min semester var över för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar