Mina föräldrar var ömsesidigt bittra. Jag antar att jag inte egentligen bar någon skuld i detta, men min existens utgjorde ändå ett kitt som klistrade dem samman i ett troligen helt oönskat gemensamt projekt. Om det hjälper någon så ber jag härmed om ursäkt för min existens. Jag kan inte hjälpa att den kom tillstånd, och jag har inte hjärta att genast avsluta den. Det skulle ändå inte hjälpa så här i efterhand. Min enda insats i sammanhanget hade varit som ett självmördande barn, och därtill hade jag uppenbarligen varken förstånd eller drivkraft.
Med detta inte sagt att jag inte var lycklig. En kärlekslös uppväxt, präglad av tyst fientlighet mellan mina vårdnadshavare, garanterade att en djup sorg befästes i djupet av min person. Jag vill tro att identitet är en flyktig upplevelse bildad av rådande sinnesstämning i kombination med minnen, som i sin tur samvarierar med faktiskt upplevda stimuli, men jag ska inte sticka under stol med att kärnan i mig - min mest tillförlitliga aspekt som människa - alltid varit olycka. Tillfälliga njutningar och framgångar har aldrig förmått råda bot på detta.
Jag har sett bilder på mina föräldrar i unga år. Med fotografiets alla selektionsmekanismer i åtanke drar jag ändå slutsatsen att de haft en förmåga att uppleva lycka. Jag har således inga skäl att anta att min egen oförmåga är genetiskt betingad, eller snarare, att den är oundvikligt hårdkodad i mitt genom. Givetvis finns olyckans potential där, i mina individuella genvarianter eller kanske i hela släktets delade DNA, men att miljöfaktorer har realiserat denna potential tycks mig fullkomligt okontroversiellt. I motsats mot vad beteendegenetikens lagar vill göra gällande, tror jag - anser jag - att de relevanta miljöfaktorerna i mitt fall faktiskt ska sökas i kärnfamiljens hägn.
En mer uppenbart biologiskt betingad aspekt av min person är mina öron. De är, vågar jag påstå, världsunika. Det ser faktiskt helt normala ut - man reagerar inte på dem vid blotta åsynen. Det är deras funktion som är häpnadsväckande. Någon häpnad har de emellertid inte fått tillfälle att väcka hos någon annan än mig själv, eftersom jag - faktiskt! - hållit dem hemliga för mina närstående än till denna dag. (I andra sammanhang har häpnaden uteblivit av andra skäl, vilket jag ber att få återkomma till.)
Jag upptäckte mina örons fantastiska funktion just i samband med mina föräldrars mellanmänskliga haveri i form av äkten- och föräldraskap. Låt mig här tillåta mig en utvikning av metafysisk karaktär:
Upplevelsen av att höra, genereras mig veterligen i hjärnan. I och med den kambriska explosionen började simpla urdjur äta varandra - så kallad predation - varför sinnen för att upptäcka andra urdjur selekterades för. Predatorerna tenderade att överleva och reproducera sig om de kunde erövra andra djurs kalorier, och detta selektionstryck gynnade anlag för att lokalisera bytesdjuren. Bytes-urdjuren, å sin sida, selekterades i motsvarande grad för att upptäcka och undvika predatorerna. Att kambrium beskrivs som en explosion, beror på att livets mångfald plötsligt exploderar i våra fossilfyndigheter, med all sannolikhet just eftersom att de kambriska urdjuren plötsligt blev varandras selektionstryck.
Så, upplevelsen av att höra beror givetvis på förmågan att registrera vibrationer i det substrat där varelsen lever och verkar. I vårt fall handlar det framförallt om vibrationer i luften. Dessa vibrationer fångas upp av örat och sätter trumhinnan i svängning. Trumhinnan vibrerar då, tillsammans med hörselbenen, vilket får vibrationerna att fortplanta sig genom innerörats vätska, och får då små hårceller att röra sig. Dessa hårceller omvandlar vibrationerna till kemiska signaler för hörselnerven, som skickar vidare signalerna i form av elektriska impulser.
Som allt som händer i kroppen är det hela en snillrik men relativt lättbegriplig mekanistisk bild av en organisk robot som helt enkelt selekterats för att fungera i enlighet med naturens grundläggande lagar. Det mystiska sker i själva tolkningen, i hjärnan, av de inkommande elektriska impulserna. Att höra är inte endast att registrera vibrationer. Det är att tolka dem, och omvandla dem till någonting som har en mening.
Många mänskliga reaktioner är höggradigt automatiserade. Ett plötsligt, skrämmande ljud kommer troligen att få dig att hoppa upp ur din skrivbordsstol, vara sig du vill eller ej. Andra nivåer av mänskligt beteende verkar bero på en mer svårbegriplig del av det kognitiva maskineriet, där målsättningar och regler för impulskontroll på något sätt utvecklas i de frontala loberna och de basala ganglierna, i samspel med det mäktiga men mystiska dopaminsystemet. Någonstans på den här nivån av mer övervägda reaktioner och val, uppstår känslan av agens, och den medvetna upplevelsen som är så intimt förknippad med vår identitet. Med vårt jag.
Mitt jag råkar, via min extraordinärt välfungerande hörselapparat, behöva hantera ett ovanligt rikt flöde av just hörselintryck. Mina örons fenomenala funktionalitet växte som sagt fram i en uppväxtmiljö präglad av fiendeskap och bitterhet, och troligtvis fick jag via min skarpa hörsel veta mer om detta än vad som är sunt för något barn. Jag kunde enkelt ligga i min spjälsäng på nedervåningen och följa mina föräldrars väsande gräl i sovrummet på ovanvåningen på andra sidan huskroppen, och detta utan att missa en enda nyans av tvättmaskinscentrifugens varvtal, mössens kopulerande inne i mellanväggen, pelletspannans stön, eller för den delen trädgårdens liv och prassel.
Mina föräldrars grundliga osämja var förövrigt, vill jag påstå, en huvudsaklig orsak till att mitt exceptionella andra sinne undgick upptäckt. Jag har givetvis lärt mig att dölja min skarpa hörsel, men man kan lätt tänka sig hur ett obetänksamt barn skulle kunna svara på tilltal från en person på andra sidan snabbköpet, eller kanske kommentera på fasanens målbrottsskrik, åtta mil bort en stormig dag. Vi kan lätt tänka oss att personer i barnets omgivning vid något tillfälle fattar misstankar, inleder en utredning, &c.
Detta kom emellertid aldrig att ske. Jag vill modellera det som följer: Din energi är en damm. Den kan vara stor eller liten, och den kan vara bestå av en trögflytande vätska eller en flyktig dito. Upp ur dammen flödar hårtunna strömmar av libido, eller vitalitet, som kopplar ann till olika uppgifter och i slutänden konstituerar ditt temperament. Nå: Mina föräldrars energidepåer var helt dominerade av vars ett centralt och allt annat än hårtunt flöde. Upp ur deras respektive energitäkter forsade veritabla kanaler till ett enda mål, till en enda funktion: Hat.
Det kan känns skönt att svepas med av ira, av vreden och hatet och ilskan. Det kan kännas befriande att ge efter för alla uppdämda aggressioner och bara skrika, på en tant-med-hund på cykelvägen eller på en SBAB-telefonist som knullat upp ditt huslån. Första gången du låter det ske, kanske det känns lite som en seger, som ett steg i en viktig och sund personlighetsutveckling. Endorfinerna det åkallar får efterglöden att verka enkom njutbar. Men givetvis är det ett gift.
Arga människor är, för att tala med 1800-tals-kardinalen Henry Edward Manning, "sina egna slavar" (jag parafraserar). Våra kulturella institutioner tenderar att föreskriva vissa botemedel. Vilket tvingar mig till ännu en utvikning:
Jag tänker mig kulturella normer och trossystem som en slags kontroller eller spakar för att - på ett visserligen klumpigt vis - styra våra sinnestillstånd. Ur detta perspektiv är det helt enkelt fel att inbilla sig att exempelvis den kristna dygden "förlåtelse" har någonting alls att göra med objektet för själva handlingen "att förlåta". "Förlåtelse" är inte en dygd som har en grund i den handling, person eller omständighet som ska förlåtas. "Förlåtelse" är en dygd eftersom det sätter den som förlåter i ett visst sinnestillstånd. Normen som kristendomen härvidlag stipulerar är helt enkelt en spak i din hjärna som kristendomen som idé betraktat helt enkelt selekterats för att - i någon utsträckning - vilja dra i.
Vi kan notera att individualistiska kulturer, som den västerländska, tenderar att idka en ideologisk eller kulturell överbyggnad som premierar just förlåtelse av andras oförrätter. Enligt min tolkning härrör detta specifika fokus ur det faktum att individualistiska kulturer per definition är narcissistiska, vilket innebär att skuld i allmänhet åläggs någon annan än dig själv. Det är alltså i allmänhet någon annans fel, och därmed är det också någon annan som måste förlåtas för att din sinnesstämning ska vara förlåtande. I kollektivistiska kulturer tenderar motsvarande överbyggnad istället handla om förlåtelse av den egna personen. Buddism och motsvarande religiösa idékomplex fokuserar på individens acceptans och distans från de introverta, ältande känslorna som annars dränerar energidepåerna, ety kollektivistiska kulturer skuldbelägger dig, och inte någon annan. Då är det du själv som måste förlåtas för att det önskade sinnestillståndet ska uppstå.
Nå. Mina föräldrar bemästrade hur som helst ingen alls typ av förlåtelse, av sig själva eller av varandra. Deras dammar av energi tappades således tomma snabbare än vad de kunde fyllas. Ira kostar. Och därmed blev de blinda för mig, mina beteenden, och mina behov. På gott och - huvudsakligen - på ont.
I mycket blev jag lämnad åt mitt eget öde. Givetvis försökte mina föräldrar tidvis överkompensera för sitt eroderade föräldraskap med materiella håvor. Det nådde mig dock riktigt aldrig, troligen på grund av att signalen var alltför uppenbart trött och halvhjärtat för att slå ann några känslomässiga strängar i mig, och troligen för att jag i grund och botten saknade aptit för lyx och konsumtion. Därvidlag kanske min genetiska predisposition gick att spåra i mitt ursprung - jag såg aldrig min pappa bära skjorta eller dricka något annat än den billigaste folkölen, och min mamma var endast intresserad av sina ... vad det nu var som hon jobbade med där mellan datorskärmen och det sammanbitna anletet.
När det pliktskyldiga övervakandet med ålderns rätt kom att upphöra, kunde jag ströva fritt i vegetationen kring huskroppen. Jag väljer medvetet vaga benämningar, eftersom vi knappast kan kalla halvdjungeln för "trädgård", eller det förfallna rucklet för "hus", än mindre "hem". Om jag hatade alla de uttryck för havererade relationer som i stort präglade min vardag inomhus, så älskade jag - kanske i konstrast till det nyss nämnda - att fly ut i buskagen utomhus. Jag stannade ofta ute så sent att jag kunde höra fladdermössen, vilket jag så småningom förstod var få - kanske ingen annan - förunnat. Min hörselapparat var, och är, som sagt remarkabel.
En slags ironi - semantisk eller verklig, jag vet inte - är att de nattliga, väsande grälen som jag tillslut somnade till, oftast handlade om huruvida min mamma eller pappa "hörde" eller "lyssnade" på den andre. Båda verkade vara av meningen att motparten inte lyssnade, hörde &c., men diskussionen hade fortgått i så många år att själva sakfrågan för evigt tycktes bortglömd. Det var idel metadiskussion, men givetvis med inslag av djupt kränkande personliga påhopp och förbittrade anklagelser.
För att nysta upp någon slags röd tråd i denna min redogörelse: Att höra är att tolka ljud. Upplevelserna av att höra och av att lyssna uppstår på ett mystiskt sätt någonstans inom oss, vilket innebär att själva verkligheten, så som vi någonsin kan hoppas att få uppleva den, är en högst tvådimensionell historia som uteslutande äger rum i, och i och med, själva upplevelsen. När du till vardags hör ett lätt trafikbuller i fjärran, tolkar du implicit in variabler som riktning och avstånd. Men, de finns inte där, egentligen. Det är bara så att säga en platt skärm. Du tolkar in allting annat. Att lära sig att genomleva upplevelsen otolkat är en mäktig meditationsteknik som helt upplöser känslan av att befinna sig i en rymd.
Så, hörandet är en genomgripande subjektiv historia, analogt med hur kultur och ideologi är det. Kristendomen ska inte ses som ett verktyg för veridical uppfattning på en samhällelig nivå - det är tolkning som korresponderar med sinnestillstånd, så som att hörandet är tolkning som korresponderar med sinnestillstånd. Allt är föremål för den generaliserbara evolutionsalgoritmen, som verkar substratoberoende på kulturer eller på mänsklig genotyp och fenotyp, inte för att alstra en så sanningsenlig bild som möjligt av kosmos, utan för att överleva och reproduceras givet en uppsättning selektionstryck. Allt är subjektiva hallucinationer, på individnivå, eller intersubjektiva masshallucinationer, på kollektivnivå. Och det som överlever, det överlever, och ökar således i frekvens i nästa generation av vad det nu är som är föremål för selektionen.
Man har senare, inom den fullkomligt godtyckliga, mytologiska överbyggnad som benämns som "psykiatri", påtalat att mitt hörande är en subjektiv hallucination i ett något mer radikalt hänseende än det jag ovan beskriver. Exempelvis så menar man att mina föräldrar är dys/funktionella inom normalitetens ramar - annat än att de oroar sig för mig, av alla mänskor! - och att inga som helst möss kopulerar i mellanväggarna. Man påstår att vi aldrig haft någon pelletspanna, samt att ingen känd svensk fladdermusart har ett läte som matchar min beskrivning. Jag kan bara anta att vår kollektiva hallucination inom området "mental o/hälsa" och "psykiska störningar", vill dra i en spak i min hjärna för att försätta mig i ett visst sinnestillstånd - ett tillstånd där jag accepterar en viss tolkning av min subjektiva upplevelse - för att på så sätt forma min subjektiva upplevelse.
Det låter kanske som att jag rationaliserar. Själv upplever jag det som att jag iakttar en sund skepsis gentemot empirismens slappa fåfänga. Ett slags vetenskapsteoretisk bålverk, helt enkelt. Sinnet är på den här sidan, och vansinnet på den andra.
Dessutom. Jag kan ju höra dem skratta åt mig genom väggarna. När de tror att jag inte hör dem. Det är då de väser till varandra, liksom mina föräldrar gjorde, vad de verkligen anser.
Det är inte vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar