(Bakgrund: Allt om MWI. Inte för att det är upplysande, utan för att det beskriver vad jag haft för frågor till MWI/QM innan jag nu försökt sätta mig in lite hjälpligt i det.)
Tidigare har jag tänkt på MWI som något som rör antingen tinget i sig, eller något som rör tinget för mig/oss. Det senare kallas tydligen för en "epistemisk tolkning" av QM. En sådan tolkning är qbism, eller Quantum Bayesianism.
Anledningen till att en epistemisk tolkning kan vara appellerande, är att MWI ger oss nya förutsättningar för att diskutera sannolikhet. Vågfunktionen för en enskild partikel - i alla exempel alltid en elektron - beskriver amplituden för olika lokaliseringar av partikeln. Amplituden i kvadrat är sannolikheten för att en partikel ska finnas på ett visst ställe när vi mäter den. Att sannolikheten är distribuerad med en viss densitet kan kännas lite otypiskt verkligheten som vi oftast ser den, då saker och ting verkar hända eller icke på ett mer frekventistiskt sätt. Bayesianska sannolikhetsdistributioner ser vi normalt sett som beskrivningar av vår episteme.
Det skumma med QM är att observation tycks påverka verkligheten. I ett klassiskt experimentupplägg visar det sig att elektroner som vi skjuter genom två hål i en skiva, fördelar sig enligt sin vågfunktion på andra sidan. Men, om vi detekterar elektronerna när de passerar igenom hålen, fördelar de sig på ett annat sätt, som om de vore partiklar.
Köpenhamnstolkningen innebär att vi godtyckligt avgränsar subatomär nivå från makronivå, och behandlar t.ex. en elektron med QM men oss själva som observatörer enligt klassisk newtonsk mekanik. Den postulerar så vitt jag förstår att när ett klassiskt makrosystem detekterar en subatomär kvantpartikel, så kollapsar den senares vågfunktion, och istället har vi en partikel, på ett visst ställe
Det finns mer sofistikerade lösningar som beskriver att partiklars vågfunktioner kollapsar med en frekvens som gör kollaps per enskild partikel till något otroligt osannolikt, men - genom entanglement (kvant-förveckling?) - till något ständigt pågående för makrosystem. (En observatör som dig och mig består av så många subatomära partiklar att det sker jättemycket vågfunktionskollaps i oss hela tiden, och då våra partiklar är förvecklade så dras hela systemet med.) Sådana lösningar innebär dock tydligen att man helt ad hoc antar att elektroner spontant kollapsar med en viss frekvens. Jag skulle kunna köpa det vilken som helst dag i veckan, men enligt många (Yudkowsky, Deutsch, Carroll) är det ett brott mot Ockhams rakkniv, och vi bör därför föredra MWI.
MWI löser problemet genom att vågfunktionens amplituder indirekt beskriver med vilken sannolikhet vi kommer att märka att vi är i en viss förgrening av multiversum, när vi mäter ett kvantsystems superposition. Istället för att mäta att t.ex. en elektron är med viss procent här och med viss procent där, så kommer vi att befinna oss i den förgrening där den är på ett visst ställe. Och denna förgrening kommer att ha en viss tyngd av alla sammantagna förgreningar.
Det som är kul med MWI är att det inte ens handlar om multipla världar - det handlar bara om att universums vågfunktion förgrenar sig, och att vi så att säga upplever detta som att vi befinner oss i en förgrening. And oh, rumtiden är emergent. Så, att det verkar konstigt att det finns massor av olika förgreningar - var är de!? - är inte alls konstigt, eftersom rummet inte har prioritet. Det är inte det mest grundläggande.
Allt detta gör MWI till en fullkomligt sammanhängande och deterministisk teori, och således slipper jag undan alla mina frågetecken som härrör ur tidigare spekulationer. T.ex., att Gud skulle kunna finnas på något visst ställe utanför rumtiden - det blir inaktuellt, eftersom vi inte direkt behöver lägga massor av alternativa världar utanför rumtiden, utan bara kan visa att rumtiden är en högre-nivå-tolkning av djupare verklighet. Eller, att sannolikheter skulle var en fråga om vilken förgrening vi kommer att hamna i - det behövs inte heller, sannolikhet kan vara vår epistemologiska tolkning, vad vi förväntar oss av världen, utan att handla om osäkerhet över kvantförgreningar, och i den mening som kvantförgreningar handlar om sannolikhet så handlar de om sannolikheten vi tillskriver att vi är i en viss förgrening, innan vi har kollat.
Det som gläder mig lite är att jag börjar känna att kvantfysik inte är så jävla mystiskt ändå. Jag känner att jag typ kan se det framför mig. Givetvis inser jag att mina matematiska och kognitiva tillkortakommande gör att jag aldrig kan förstå det-förstå det, men det känns som att jag kanske lätt kan få det att kännas intuitivt (inom ramarna för att jag kan internalisera det kontraintuitiva). Det här är lite extra kul eftersom alla sedan Feynman är ense om att "ingen förstår kvantmekanik" - så tydligen har mina källor lyckats använda tillräckligt målande analogier för att jag ska känna mig smartare än världens smartaste teoretiska fysiker. Tack till bland andra Sean Carroll, vars bok Something Deeply Hidden gör allt jobb åt en.
QM och MWI kanske är något för de breda folklagren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar