Om pandemin tillåter

(Följande blogginlägg skrevs ursprungligen för ett annat sammanhang, varför det är lite onödigt corny. Så kan det gå.)

***

Insha’Allah, sägs det. Om Gud vill.

Huruvida troende egentligen tror på Gud är en öppen fråga, nuförtiden. Vissa menar att de gör det, och det bör vi givetvis respektera på samma sätt som vi respekterar alla åsikter. Troende anser att de tror, oavsett vad jag tror om det.

Men det är just det: Skillnaden på tro och åsikt. Willy Kyrklund låter den romerska ståthållaren Pontus Pilatus göra distinktionen, angående huruvida han främst ska gå till historien som den som lät korsfästa Jesus:

Mera torde mitt eftermäle rymma. Det är icke lätt att upprätthålla lag och ordning i ett land av upprorsmakare och galna präster. Min hand var hård. Jag har bestraffat uppviglare och fanatiker. Jag har byggt kloaker och vattenledningar. Jag har tvingat gott i ont. För mildhet lär jag icke bli ihågkommen, men kanske för godhet.

[…]

Jag har gjutit blod för att spara blod.

Är detta en god gärning? Du vill ju vara god.

Detta är i alla fall en förnuftig gärning. Vad som skall ske kan jag icke veta. Men utifrån vad jag vet nu, har jag handlat förnuftigt. Min godhet bör bedömas efter detta. Jag tror att vad som är gott eller ont måste ha något samband med vad som är förnuftigt. Jag tror att moralen måste byggas på förnuftet.

Du har sagt det själv, Pontius Pilatus.

Vad då har jag sagt?

Att du tror.

Tillåt mig att ändra mig. Jag tror icke. Jag anser.

Förutom att på ett stilistiskt fulländat vis redogöra för det naturalistiska felslutet – huruvida vi kan härleda bör från är – låter Kyrklund alltså Pontus Pilatus göra skillnad på det han tror, och det han anser.

Det föreligger en vida spridd tro på tro. Med det menar jag att många tror att de tror, exempelvis på Gud, men att de egentligen inte förväntar sig observationer som verifierar Gud, samt att de egentligen skulle bli förvånade av observationer som verifierar Gud. I allt väsentligt tror de inte på Gud. Men, de tror på att de tror på Gud.

Innan den vetenskapliga revolutionen började nysta upp diverse sakförhållanden om världen, trodde många – de flesta – verkligen på Gud. Man uppfattade Bibeln som en historisk redogörelse, och förväntade sig att finna arkeologiska belägg för vad som där nedtecknats. Man trodde att skapelseberättelsen var korrekt i sak, och att vår planet sålunda var ganska ugn. Allsköns vetenskapliga upptäckter har sedermera överraskat de individer som verkligen trott.

Idag upplever få religiösa individer vetenskapliga landvinningar som särskilt förvånande. De har nämligen i allmänhet separerat sin tro från sina förväntningar på omvärlden. Deras tro rör nu istället ofalsifierbara abstraktioner, social tillhörighet, och metafysik.

***

”Om Gud vill.” På senare tid har ett annat uttryck nästlat sig in i språket:

Om pandemin tillåter.

”Det blir bäst om vi kan köra workshoppen på plats i februari. Om pandemin tillåter.”

”Vi skulle föredra att göra intervjuerna ute i er verksamhet, om pandemin tillåter.”

”Vi kunde ju ta en lunch senare i vår. Alltså om pandemin tillåter.”

”Vi åker nog till Skåne i jul. Om pandemin tillåter såklart.”

Pandemin är den nya osäkerhetsfaktor som löser upp ramarna för vår planering. Man kan gissa och tro, men man kan inte göra det med någon högre konfidens. Framtiden är mer oviss än vad den brukar vara. Mer oviss än vad den har varit på länge.

Förr var framtiden ofta oviss med avseende på livsavgörande variabler såsom tillgång till mat, fred, och rättsskipning. På den tiden då framtiden var oviss på en vardagsnära och livsavgörande nivå, var Gud eller liknande omskrivningar för force majeure det allmängiltiga uttrycket för osäkerhet. Just nu, hösten 2020, är det Covid-19-pandemin som har förvandlat våra kalendrar till kaffesump att spå i.

***

Det mest intressanta är dock inte att en ovisshet av existentiell dignitet, och med direkta och vardagliga implikationer, åter har smugit sig in i våra liv. Det mest intressanta är att vissa människor inte betraktar Covid-19-pandemin som mer verklig än vad jag personligen betraktar Gud. För dem låter ”om pandemin tillåter” ungefär lika meningsfullt som ”Insha’Allah” låter för mig.

I häromdagens DN (201104) var en artikel om ökande smittspridning bildsatt med en gatubild från, tror jag, Drottninggatan. Det var en fullkomligt ospecifik bild på Allmänheten och dess leverne. I bakgrunden ståtade emellertid Beviset: En väldig reklamtavla som skanderade

MER 5G ÖVER HELA SVERIGE 

I våras var smittspridningen som bekant stor i Stockholm och Göteborg, vilken ”sammanföll” med 5g-nätets utbyggnad. (5g blev tillgängligt i Stockholm den 25 maj 2020, och i Göteborg den 24 juni 2020.) Bland de riktigt driftiga hemmaforskarna sågs detta inte precis som en slump. Att ”mer 5g över hela Sverige” nu sammanfaller med mer smittspridning över hela Sverige, kommer knappast heller gå internet-intelligentians lägre kretsar förbi.

Uppfattningen att 5g-nätet orsakar Covid-19 har, enligt nyhetsrapporteringen, lett till sabotage av 5g-master – i Storbritannien har några bränts ner. Denna förnämliga sammanblandning av korrelation och kausalitet är dock inte den enda konspirationsteori som florerar där ute. Många förespråkar istället teorin att coronan är en slags psy-op, dvs. psykologisk påverkansoperation, som syftar till att förvirra och kontrollera medborgarna. Och förvirrade verkar vi ju av allt att döma ha blivit.

***

Tro handlar, enligt en rimlig definition, om förväntade observationer. Detta synsätt kan härledas till vad som brukar kallas bayesianism, och som bygger på Thomas Bayes (1702-1761) klassiska ekvation för att beskriva betingade sannolikheter. Även om det finns mycket som tyder på att vår kognition i grund och botten arbetar efter en bayesiansk modell, så bygger våra trosföreställningar av allt att döma inte alltid på perfekt rationella, bayesianska beräkningar. Andra epistemologiska värden synes ligga till grund.

Det finns skäl att tro att förnuft ligger väldigt nära känsla. Eller, med andra ord, att vad vi upplever som förnuftigt, bestäms av vi känner ställda inför ett givet resonemang eller en viss bevisföring.

From Probability to Consilience: How Explanatory Values Implement Bayesian Reasoning (Wojtowicz & DeDeo, 2020) är en i sammanhanget högintressant artikel som försöker förena olika epistemologiska värden – ”förnuftskänslor” – med rationell, bayesiansk analys. De grundläggande värden som identifieras är co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity – dvs. ungefär medförklaring, beskrivande, precision, enande, förklaringskraft, och enkelhet. Hur mycket vikt vi i allmänhet tillskriver dessa värden varierar mellan individer.

Ett av dessa värden – enande, eller unification – handlar om hur mycket av världen som förklaras av en given teori. Som artikeln noterar har konspirationsteorier en stor fördel med avseende på denna förnuftskänsla, eftersom de typiskt sett förklarar allt. En bra konspirationsteori inlemmar varje anomali som ett bevis, och växer sig starkare av varje motsägelse.

Det som konspirationsteorin typiskt sett ofta saknar är enkelhet eller simplicity. I strid med Ockhams berömda rakkniv förutsätter konspirationsteoretikern ofta en onödig pluralitet, dvs. en uppsjö av ad hoc-mässiga bortförklaringar och efterhandskonstruktioner. Konspirationsteoretikern prioriterar också medförklaring eller co-explanation, och vill alltså förklara allting inom ramarna för samma teori. Detta ofta genom godtyckliga variabler som görs sammanhängande genom hemliga och gömda processer (äks. konspirationer).

***

Insha’Allah. Om Gud vill. Men ibland vill Gud, vad det verkar, lite olika saker. Eller så är det uttolkarna av Gud som har svårt att komma överens om vad hen vill. Ibland behöver man nämligen kriga i 30 år i Tyskland och Böhmen för att komma överens om huruvida det är mest rätt med katolicism eller med protestantism.

När man som utomstående slänger ett getöga på konspirationsteoretikernas sociala cirklar synes konfliktnivån vara markant lägre. Den som inte har sett SVT:s Att rädda ett barn kan så göra på SVT Play. Utan att spoliera upplevelsen genom att redogöra för alla de dramaturgiska vändningarna, så måste jag ändå nämna att konspirationsteoretiker av olika skolor spelar en stor roll i den dokumentära handlingen. I ett avslutande skede – i och med en rättegång – får dessa disparata trollviskare anledning att sammanstråla.

Vad som är slående är hur otroligt bra de kommer överens. Inget religionskrig här inte. Det verkar inte spela någon roll om man tror att världen styrs av uråldriga Moloch-dyrkande pedofilsekter, eller om det är chem trail-reptiler från Planet X som ligger bakom allt. Där shiiter och sunniter har ägnat omkring 1300 år åt att kriga om vem som är den rätta efterträdaren till profeten Muhammed, trots att man tror på samma profet och på samma heliga skrift, kan konspirationsteoretiker av betydligt mer divergerande trosuppfattningar tydligen hålla all fred i Fridene utan den minsta ansträngning.

Religiösa sekterister över hela världen kunde gott lära sig något av dessa kommentarsfältsfanatiker, som tycks förenas av ingenting annat än att ha löjliga ryggsäckar med många praktiska fickor. Konspirationsteoretikerna har kommit betydligt längre vad gäller ekumeniken än vad våra världsreligioner synes ha gjort.

***

Det här blogginlägget har, inte olikt en bra konspirationsteori, en viss spännvidd. Resonemanget förenar på ett insinuant sätt så skilda fenomen som konspirationsteorier, sannolikhetslära, Willy Kyrklund, och organiserad religion. Mindre Ockhams rakkniv, mer unification och co-explanation.

Det kan ärligt talat se ut som om att skribenten har självradikaliserat en smula i sin isolation på hemmakontoret. Kanske är den här typen av skrivelser ingenting annat än en påminnelse om att det börjar bli dags att komma ut och träffa lite folk.

Om Gud vill, såklart.

Och om pandemin tillåter.