Jag är ingen poet. Det är svårt att prata om sånt här. Orden jag hittar känns inadekvata. Men det förelåg attraktion.
Det var såklart belysningen också, och stämningen. Vi var på en halvtom krog och hade halvtomma glas. Konversationen flöt, avslappnad och fåordig, som ett grunt skikt över kommunikationsdjupen. Det är när folk tar till begrepp som "själslig kontakt" eller liknande, som jag blir riktigt misstänksam. Men den typen av begrepp har dock ett syfte. De spårar någon form av samförstånd.
Det är väl mest ögonkontakten, och de små beröringarna. Och, antar jag, vars och ens inbillning av att den andre förstår vad man menar när man pratar.
Och nyhetens behag. Alltså, ens egen nyhets behag. Att allt man tänkt genom hela livet kan tjäna detta första samtal. Ens egna tankar är fräscha och nya. Man är ingen tjatig jävla gubbe, plötsligt. Man kan inte upprepa sig den första gången man möts.
Sen, de där... intersubjektiva sensuella överenskommelserna. Eller vad jag nu ska finna för inadekvata ord för det jag syftar på. Det här med att jag vill ligga med henne, och hon med mig, och jag vet att hon vet att jag vill ligga med henne, och hon vet att jag vet det och att jag vet att hon vill ligga med mig, etcetera. Det är rent ut sagt förbannat upphetsande. Bara detta att man är två sexsuktande människor som i berått mod planerar att begå otukt. Troligen på de mest häpnadsväckande snuskiga vis. Och fucking gilla det.
Det är som att man lämnar simulationen en stund.
Eller, som att Sverige är ett dagis, men på något sätt har det skett ett misstag och ens egen hjärna är en vuxens. Man är fast på dagiset, men i hemlighet har man helt andra behov. Man bara spelar med i sångsamlingen och dansstoppet och hästleken (?) och... Men så visar det sig plötsligt. Att det finns en annan vuxen där. Man kan plötsligt träda ut ur charaden och vara sig själv.
En snuskig, gränslös jävla vuxen som vill prata filosofi och nyttja berusningsmedel och självutlämnande yppa halvt uppdiktade faktum om ens barndom, och spegla sig i den andres filosofiska utläggningar och fylla och självutlämnande barndomsdikter.
Man vill få en chans att mötas utan att låtsas. Och så kändes det då, mellan oss.
***
Hemma efter samlaget slog det mig hur lugnt och njutbart det var. Jag ska absolut inte gå in på några detaljer, men det var beslutsamt och nästan sadistiskt, men ändå långsamt och kärleksfullt. Ingen brådska, men med eftertryck och utan ursäkter.
Det hade all den där kontrasten mellan dominans och perversion å ena sidan, och ömhet och njutning å andra sidan. Och all den där "jag vet att det här är fel men jag vet att du också gillar det, och jag gillar att du vet att jag gillar det, och du gillar att jag gillar det och att jag vet att du gillar det", etcetera in absurdum.
När man fortfarande är förälskad - kanske till och med helt nyförälskad - kan man lätt hålla sig vaken efter sex. Man till och med vill hålla sig vaken. För man njuter av den andres sällskap, och av samtalet. Det är, för en tjatig gubbe, lite häpnadsväckande. Särskilt när det är ömsesidigt.
Vi pratade om skuldkänslorna. Om våra syskon.
- Jag höll mig ganska mycket utanför i början. Utanför konflikten.
Jag nickade. Hon var ganska späd. Eller ska jag säga "nätt". Det var logiskt.
- Jag minns när jag kom hem från skolan en dag och Jocke, min storebrorsa, hade riggat en yxfälla redan nere i trapphuset. Jävla dåre, den hade kunnat döda vem som helst, nån granne liksom. Så jag var helt oförberedd. Men jag hade tur. Men det var nog det närmaste ändå, som jag minns det.
Vi kände på varandra lite. Andades tillsammans. Jag tog vid:
- Jag var större än mina syskon. Det var nog ganska tippat. Att det blev jag. Jag föddes först och åt som fan.
Paus. Känna, andas.
- Jag hade ganska smarta strategier faktiskt. Man kan tro att ett större barn bara krossar de andra typ. Men det är mer, och det har jag hört från många, att man har lite mer möjligheter att undanhålla näring och sånt från de små. Och kanske, som en gång, jag smulade i glaskross i müslin. När småbrorsorna började få ont och spy blod var det för sent för dem.
- Men visst, jag var rätt rå också, i akt av min styrka liksom. Jag slängde ut en syrra, Mira, från balkongen på raka armar. Hon låg och skrek och kved med bruten rygg halva natten. Till slut gick pappa ner och gav henne nådastöten med en hammare, för att slippa höra. Han var lite blödig tror jag.
Hon nickade. Hennes ögon glittrade i månljuset som strilade in genom fönstret. Ur vår gemensamma, förälskade förståelse av varandra tyckte jag mig utläsa att hon förstod mig. Att hon hade varit på andra sida, kämpat i stora bröders starka nypor. Och att nu när hon förstod mig, så förstod hon dem. En liten känsla av förlåtelse, kanske.
Jag insöp känslan utav mänskligt samförstånd, och fortsatte:
- Det eskalerade när vi blev lite äldre. En natt gick jag in med en rulle plastfolie och virande in, järnhårt bara tokvirade, in huvudet på en liten brorsa som hette Erik. Han försökte klösa mig och jag fick feta sår på armarna, det sved som fan, sen försökte han klösa sönder plasten. Men jag virade så jävla många varv att det blev liksom som ett genomskinligt pansar runt huvudet på honom. Hans ansikte var helt hopknycklat under plasten, näsan var helt utplattad som ett litet tryne. Det kom in lite luft emellanåt när han krängde runt, så det tog svinlång tid för han att dö. Jag minns som fan den jävla kraften i hans försök till andetag. Han nästan imploderade bröstkorgen. När han försökte dra ner luft. Men det sa bara stopp liksom.
- Syskonen vaknade såklart. De låg och såg på i sina slafar och var väl rädda som fan, man kände pisslukten i hela rummet. De hade knivar och mejslar och all möjlig skit under kuddarna för att värna sig. Men jag tog dem en efter en. Varje natt skulle nån dö.
Vi lät bilden vara en stund i tystnaden. Försökte liksom sträcka fram vår empatis tentakler mot den skräck som småsyskonen måste ha känt där i rummet. Sen tog hon ordet.
- Jag kunde inte, liksom, inte bara dräpa dem. Inte så. Jag var liten. Inte minst men liten.
- Jag förgiftade Jocke. Han var rätt så dum och oförsiktig. Han kände sig som kungen tror jag. Inte så mycket sen när huvudvärken satte in och han började hallucinera och lukta död råtta ur munnen. Och mjälten brast.
- Annars lät jag dem döda varandra mest. Stod bredvid och såg på. Gömde mig. Spelade ut dem mot varandra. Men såklart att jag blev tvungen att ta i ibland. Jag högg en passare i halspulsådern på min äldre syster Sara. Hon blödde ur så snabbt att hon föll till marken nästan direkt, men liksom i en roterande rörelse. Så blodstrålen sprayade ner hela vardagsrummet och mamma blev skitlack.
***
Natten gick och vår magiska stund tog slut, tillslut. Det blev inte en livslång kärlek. Men den första kvällen har jag kvar ändå. Vår fina stund av samförstånd.
Alla bär på skulden. Alla är vi överlevare. Kullens konung eller drottning. Eller den otippade, listige högoddsaren. Det är så skönt att prata om det, även om vi nästan aldrig orkar.
Det krävs den där ovanliga känslan av att kliva ut ur simulationen. Av att kunna kasta av sig alla choser och pretentioner. Av att vilja blotta sig.
Av att vilja tala, och att vilja lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar