Jag måste säga att jag älskade honom, lite. Lite medömkande kärlek, en slags omsorgskärlek. Han kunde inte göra mycket praktiskt alls, och livet utanför antikvariathyllorna intresserade inte honom särdeles. Om det är något som jag ändå imponeras av är det hur väl han utformat sitt liv, för att passa hans förutsättningar. Och det utan att ta några egentligt aktiva beslut om någonting, någonsin.
Jag är såklart det notabla undantaget. Ett barn kräver en hel del praktiskt orienterade ställningstaganden, och implementation av dessa. Jag lärde mig således simma när jag var 13, och ofta fick jag kombinera skammen över trasiga eller urväxta kläder med det skolgårdsöverklasskap som kommer med att ha de dyraste leksakerna, cyklarna och tevespelen.
Min pappa var spontan, på gott och - jättemycket! - på ont. Han kunde ta med mig till Galapagos för att han plötsligt fick för sig att meningen med mitt liv var att någon gång få simma med havssköldpaddor. Där missade jag tre veckor av vårterminen. När sen sommarlovet kom så pallade han inte ta ledigt, så jag fick driva runt ensam i kvarteret, när alla kompisarna var bortresta på olika håll. Han var överhuvudtaget inte särskilt synkroniserad med samhället.
Ändå, alltså, lite omsorgskärlek. Han ville inte direkt väl - han hade ingen ambition om att vara god eller att göra gott - men han var samtidigt allt annat än ond eller elak. Han tyckte nog i grund och botten att alla bara skulle sköta sig själva. En slags medfödd libertarianism, men kombinerad med en så hög grad av livsoduglighet att han aldrig någonsin skulle kunna förkasta välfärdsstaten utan att det skulle kvalificera som ett indirekt suicidförsök.
Nå - hans oaktsamhet i omsorgsmomentet var uppenbar. Jag lärde mig att hålla i en sax ordentligt först i hög ålder. Jag fick ofta somna fullt påklädd på soffan framför teven, och min tandhälsa stod efter så till den grad att vi fick en soc-anmälan på oss. Mitt rum var ofta så ostädat att jag måste bana en väg från sängen till dörren, och flera gånger blev jag retad i skolan för att jag luktade kiss.
***
Det märkligaste med vår far-och-son-relation var nog ändå hur han liksom studerade mig. Jag blev inte varse detta förens senare, när jag flyttat ut och blivit vuxen. (Ja, jag flyttade ut innan jag blev vuxen, till bådas vår ömsesidiga glädje.)
Fisken i vattnet sägs inte se vattnet, men fisken på land är desto mer medveten om sitt element. När jag väl tagit mig hemifrån och skapat ett eget liv, så förstod jag plötsligt hur ovanligt och troligen ohälsosam min barndom faktiskt varit. Jag är emellertid ingen långsint person, och jag betraktar min pappas halvhjärtade ansträngningar med viss förståelse. Han kanske inte gjorde så gott han kunde, men han försökte i alla fall så gott han kunde göra så gott han kunde. Även om det inte var särskilt gott, och även om han kanske hade kunnat försöka bättre om han hade haft ett lite mer välutvecklat dopaminsystem.
Ett beteende som jag ändå aldrig kunde distansera mig ifrån var alltså hur han studerade mig. Han brukade arrangera små besynnerliga hushållssysslor, bestämma komplicerade belöningssystem, och sen otåligt granska hur jag utförde uppgiften. Han mätte och vägde mig ständigt, och tvingade mig att genomgå psykologiska tester av olika slag genom hela min uppväxt. Han kunde sitta och betrakta mig medan jag lekte med ett annat barn, rakt upp och ner på en stol med ett anteckningsblock i händerna. Vi har inga fotoalbum från min barndom, men en gedigen dokumentation av min fysiska, kognitiva och sociala utveckling, noggrant sammanställt i tabeller och diagram och utförliga PM, i ett omfattande mappsystem komplett med kartotek.
Han såg även till att sekvensera mitt genom så snart tekniken blev tillgänglig. När andra i hans generation skrollade Facebookflöden satt han och närläste biografier på 23andMe, för att kartlägga alla mina genetiska släktingar som dök upp där. Först när jag själv blev vuxen, och fick andra referenspunkter, förstod jag att det var en slags besatthet han hade. Att studera mig.
***
Det var en midsommar som frågan ställdes på sin spets - alla bra oidipala uppgörelser ska ju helst ske i samband med en högtid. Vi var fulla och bastade, vilket vi båda ofta var och gjorde, men aldrig tillsammans. Det var en slump att vi hamnade där, på tumanhand i bastun - en kusin till pappa hade fest för släkten, och när bastubadandet drog igång var vi sena att ansluta, så plötsligt var alla andra klara och vi kvar. Tillfället ingav väl en känsla av intimitet eller förtrolighet, och berusningen gav väl mig någon form av "mod" eller angelägenhet. Jag tog alltså helt enkelt, för första gången, upp frågan.
Hans svar förvånade mig. Alltså, jag var nog överhuvudtaget inte beredd på att det skulle finnas en förklaring. Framförallt inte en förklaring. Kanske typ nån slags psykologisk-teoretisk gissningslek hur hans personlighetstyp i Visuddimagga känner sig i världen; nån slags i stunden påhittad tankegång om hur det skulle kunna ha blivit såhär. Men aldrig att han skulle ha ett rakt svar.
- Jag var en gång på ett antikvariat i Skarpnäck. Mannen som drev det dog sedermera, vilket har vissa implikationer. Hur som helst, jag letade efter Sotarpojken som jag mindes som befriande antisemitisk, och jag ville ge den en läsning i vuxen ålder för att se om Juden var så sniken som jag mindes det. Jag hade också nyligen bekantat mig med spelteoretiska modeller för att beskriva minoriteters interaktion med majoritetssamhället, och... Ja, det kvittar. Jag letade efter Sotarpojken helt enkelt.
Jag kände mig ganska perplex. Bastusvetten dröp, och ölfyllan mognade i kroppen på ett angenämt vis. Adrenalinpåslaget, som kom sig av att jag alls vågat ställa frågan, interagerade behagligt med berusningen och lugnet. Samtidigt kastade sig min pappa oväntat in i en ganska detaljerad redogörelse av ett konkret händelseförlopp. Som svar på en halvt anklagande fråga om mina uppväxtvillkor. Ja, jag kände mig verkligen ganska perplex.
- Jag hittade inte Sotarpojken, men jag fann en väldigt intressant och väldigt tjock bok om Aztekernas svarta obsidianspeglar, i förhållande till deras avsaknad av centralperspektivet i sin bildkonst. Eftersom jag sedan länge var intresserad av mesoamerikanska människooffer, och genast såg parallellerna mellan en avsaknad av mänskliga rättigheter och en avsaknad av individualism i bildkonsten, så började jag bläddra i den tunga volymen.
- Det var inga som helst fel på boken - inga hundöron och inga marginalanteckningar - förutom en sak: Mitt i boken klibbade två sidor ihop sig till en. Jag såg genast chansen och förevisade felet för antikvariatsägaren, som utan vidare diskussion halverade priset. "Nästan i nyskick ändå", tillade han bittert när jag betalat.
- Kastanjerna blommade, ska tilläggas. Det är en inte oviktig detalj. Kastanjer som blommar doftar sperma, det vet varenda sexuellt aktiv kvinna. Kanske var det kastanjerna som dolde doften från boken, men några månader senare, när den äntligen arbetat sig upp till toppen av min nattduksbordsbokhög, så kunde lukten inte gömma sig längre. Kastanjerna hade blommat över sedan länge, och den omisskännliga doften av gammal sperma slog emot mig så bort jag öppnade Speglar i Tenochtitlan. Värre blev det när jag försökte sprätta isär de två hopklibbade boksidorna medelst en kökskniv. Sidorna förblev oläsliga, men den intensifierade lukten gjorde det klart hur hopklibbningen uppkommit: Någon, en tidigare läsare, hade onanerat och ejakulerat mitt i boken!
Jag tog en klunk av den nu avslagna ölen. Bastuaggregatet fräste när pappa slängde på en ny skopa vatten. Jag hade inte precis nånting att säga till svar.
- Vem, ja vem i helvete, skulle nånsin runka i en bok om Aztekiska obsidianspeglar? Redan inledningen av boken dröjer sig vid utförliga redogörelser av de ritualer som tillägnades Tezcatlipoca - och de var särdeles blodiga och vidriga, precis som det mesta Aztekerna pysslade med inom ramen för sitt religionsutövande. Ett par kapitel handlade om renässans-italienaren Filippo Brunelleschi, som uppfann centralperspektivet, och de flesta bilder som förekommer i volymen är diagram som beskriver den aztekiska matproduktionen och urbaniseringsgraden. Inte precis en typisk runkfantasi.
- Jag sa tidigare att boken var fri från marginalanteckningar. Det jag inte kunde observera vid köpet var att det faktiskt fanns en anteckning, mellan de hopklibbade sidorna, en liten blyertsanteckning som efter mitt försök att sprätta isär sidorna nu fanns kvar till en del. Anteckningen löd "teodi". När jag bläddrade i SAOB hittade jag, nån stans mellan teodling och teodolit, endast en möjlighet: Teodicé - "tanken att Guds allmakt och allgodhet är förenliga med ondskan i världen" - som i teodicéproblemet eller teodicéfrågan.
Jag kände givetvis till teodicéproblemet - frågan om hur en allsmäktig, god Gud var kompatibel med världens tillstånd och förekomsten av ondska - men jag kände mig inte alls smittad den entusiasm som nu strålade ur min pappas ögon medan han berättade.
- Jag blev givetvis fascinerad. Vad handlade det här om? Det slog mig genast att teodicéproblemet, som plågat kristna teologer och tänkare sedan i alla fall Lacantius på 300-talet, knappast kunde innebära något större problem för Aztekerna. Deras gudar var, i den mån de var allsmäktiga, ena taskiga jävlar, kort sagt. Deras fruktbarhetsgudar var i regel också dödsgudar, som Chimalma. Eller som Xipe Totec, den flådde, som vattnade jorden med sitt blod, och som krävde motsvarande tjänst i gengäld från människorna. Chimalmas barn, chokladguden Quetzalqoatl, var en människoätande drak-orm. Regn- och vattenguden Tlaloc krävde torterade barns tårar som offer, för att själv kunna gråta. Men viktigast av allt: Deras överstegud, Ometeotl, var helt ointresserad av människorna. Han hyste inga som helst goda avsikter, och han lät jorden gå under gång efter gång i allt värre katastrofer.
- Det finns ingen godhet att förklara i aztekernas föreställningsvärld. Kyrklund behövde inte skriva Om godheten så vitt aztekerna anbelangar.
Jag suckade lite. Kyrklund, Kyrklund, Kyrklund. Det gick inte att prata med min pappa utan att han skulle dra in den gubben på nån vänster.
- Min fascination för det absurda - att runka och komma i en bok som till 70 procent handlade om människooffer - förstärktes nu av min rent intellektuella fascination över vad jag gissade var själva sakfrågan. Jag var ju heller inte säker på att det var just min tankegång som marginalanteckningen ursprungligen hade åsyftat, vilket gjorde mig ännu mer fascinerad - hade min missuppfattning av en blyertsanteckning, som kanske rörde någonting helt annat, nu av en ren slump lett mig till lösningen av ett uråldrigt teologiskt problem?
Jag såg inte riktigt vad själva "lösningen" bestod i, men jag brydde mig inte heller och ställde ingen följdfråga. Min pappa slängde ur sig sån här dynga för jämnan - det var inget att fästa sig vid.
- Nå, jag insåg genast att jag behövde vidta vissa efterforskningar. Först och främst kontaktade jag antikvariatet igen, för att få klarhet i vem som lämnat in boken. Den uppgiften ville man emellertid inte tillhandahålla. Jag bröt mig därför in på antikvariatet nästkommande natt - det var nu jag råkade döda antikvarien
Jag studsade till - va!?
- för att se om det fanns någon slags kvitto eller dokumentation som kunde avslöja den tidigare ägaren. Jag fick fatt på ett namn, och kunde sedermera - efter avtjänat fängelsestraff - söka upp honom. Den som hade lämnat in Speglar i Tenochtitlan var en äldre herre vid namn Judas Christersson. Han verkade road när jag konfronterade honom, men erkände ingenting - varken sitt tidigare ägandeskap av boken, eller att han skulle ha för vana att onanera när han läste, eller att han överhuvudtaget skulle ha lämnat in boken till antikvariatet. Det senare gjorde mig mycket osäker på alla de uppgifter han lämnade, eftersom jag ansåg mig ha bevis på att antikvariatet mottagit boken från just honom. Ljög han om det, så kunde han väl ljuga om det övriga. Jag försökte uppbåda ett prov på hans handstil för att kunna jämföra med marginalanteckningen "teodi", men han ville inte samarbeta, och ett nattligt inbrott i hans hem gav märkligt nog inget resultat. Jag anlitade en privatdetektiv som bedrev viss spaning, men ingenting i hans beteende eller historia rörde frågor som överhuvudtaget kunde ses som närliggande till teologi, mesoamerikanskt kultur, eller överdriven onani.
Skuggan av en fladdermus blixtrade förbi utanför bastufönstret. Sommarnatten var ljuvligt blå. Mitt sinnestillstånd var - o-ljuvligt - förvirrat. Hade min pappa suttit i fängelse för mord? Vad i helvete?
Den varma träbänken knarrade under honom när han bytte ställning för att fortsätta sin redogörelse.
- Teknologin är en fantastisk gåva till människan. Jag är givetvis helt på Prometheus sida. Tänk att vi kan låta blinda se genom att med neuronano-teknik överföra en kameras optiska signaler till nervcellerna! Tänk att vi kan utvinna all energi vi behöver ur fucking väteatomer! Universum är verkligen vårt ostron. Omoteotl kan ju försöka skicka sina jaguarer på oss nu, när vi har drönartanks och plasmavapen.
- Den här specifika metoden var ny när det begav sig. De hade precis börjat klona gammal utdöd megafauna, från bristfälliga genetiska lämningar i tundran. Mammutar betade i Sibirien igen. Det var verkligen en känsla av framsteg som jag tror att nästan alla människor kände. Kanske med undantag av vissa religiösa grupper.
- Hur som helst så kunde jag, för en överkomlig penning, faktiskt återskapa livsdugliga könsceller ur den där gamla torkade sperman ur Speglar i Tenochtitlan. En ukrainsk kvinna donerade ägg, och en tibetansk dam bar barnet.
Han tittade plötsligt på mig, på ett sätt som han aldrig hade tittat på mig förut.
Med en viss ömhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar