Ödet

Jag hade påsen full av dödsorsaker så jag gav en till min broder. Han tittade på den och frågade: Är det ändtarmskräfta?

Det blåa gräset knarrade som frost under våra små skor. Min blåa klänning spröd som maräng.

Prova något lite tidigare i alfabetet, sa jag.

Alkoholism? Allmän avtyning? Andnöd?

Nej, sa jag.

Barnbörd, barnsäng, benröta, blodhosta?

Nej. Barnbörd? Barnsäng? Mannen, räkna dina äggstockar.

Diarré, då? Difteri? Drunkning, dryckenskap?

Nix.

Egen våda? Giktvärk, hunger, håll?

Prova nåt på V, brorsan.

Vattusot?

Symmetrin i hans ansikte skiftade när han sa det. En kort stund såg han nästan vanställd ut.

Bingo, sa jag. Vattusot är det.

Jag skulle, sa han, önska mig ålderdomsavtyning, ålderdomskrämpor, ålderdomssvaghet, et cetera.

Hans knubbiga armar stod rakt ut åt sidorna när han sa det, rakt ut ur de för långa, korta skjortärmarna. Jag kände ömhet för hans spillda trots.

Visst, sa jag. Alla vill till ålderdomen. Men vattusot är bra. Det är brett.

Osmotiska trycket>hydrostatiska trycket, i kapillärerna, sa han. Det känns inte särskilt brett. Det känns smalt.

Visserligen, sa jag, är ”ödem” något väldigt specifik. Men beteckningen ”vattusot” kan konnotera vilken som helst patologisk vätskeansamling i kroppen. Och sådan ansamling är symptomatiskt för många vanliga sjukdomstillstånd. Felande njurar, hjärta, med mera. Så att.

Han tittade mycket kritiskt på dödsorsaken, men ryckte sen på axlarna och stoppade den i fickan. De rutiga shortsen svalde ödet utan åthävor. Hans vackra, svarta lockar kryllade som larver när han tänkte.

Vet man när det ska hända?

Laplace demon hade kunnat veta det, svarade jag, men en beräkningsbegränsad agent kan inte förutsäga det utan att faktiskt köra systemet – dig i världen – i realtid. Faktiskt kan vi se ”dig i världen” som en simulation med syfte att förutsäga din egen död.

Han trampade runt i gräset så att några strån bröts av och svävade mot himlen. Den var osynlig som synfältsgränsen.

Vad har du mer i påsen?

Lustigt att du frågar. Jag har en riktigt vidrig trikininfektion. Parasitära rundmaskar som främst förekommer i griskött och som kan äta sig in i din muskelvävnad. Men som du vet är dåligt lagat fläsk inte ditt huvudsakliga problem. Din religion förbjuder dig att äta gris.

Ja.

Och dryckenskapen som du nämnde, fortsatte jag, är likaledes irrelevant. Sprit är också förbjudet för dig.

Javisst, sa han. Det lär jag mig så småningom.

Men, fortsatte jag, ändå är trikininfektionen och dryckenskapen intimt sammanlänkade. Det är nämligen så att omfattande intag av alkohol i samband med måltid kan döda trikinerna. Supande i samband med fläskätande är alltså adaptivt. Vi kan konkludera att kulturella sedvänjor som förbjuder alkohol förstärker det kulturella selektionstrycket mot att äta gris. Eller motsatt, att alkoholkultur mildrar det selektionstryck som trikinerna ger med avseende på att avstå fläskätande. Nykterhetskultur låter trikininfektionens selektionstryck verka i sin fulla rätt.

Den här hypotesen, sa han, hade kunnat testas om det fanns mycket björnar i Mellanöstern.

Ja. Eller andra vanligt förekommande omnivorer som ofta drabbas av trikiner.

Vi stod tysta en stund. Så sa han:

Kanske är kannibalism mindre vanligt i muslimska länder än i kristna.

Idén var utsökt, men jag hade inte data så jag kunde inte ge ett slutligt svar.

Ja, sa jag, det är en utsökt tanke. Allt jag kan addera i sammanhanget är en slapp antropologisk-freudiansk spaning om att mer utvecklade kulturer tenderar att sublimera grundläggande mänskliga institutioner av morbid karaktär, och alltså reducera sedvänjor som människoätande till rent symboliska utföranden. I sammanhanget är det intressant att notera att kristendomen erbjuder en strategi för detta genom nattvarden, som ju – givet transubstantiationstron – måste ses som en direkt form av kannibalism; brödet är kött, och vinet är blod. Jag ser ingen motsvarande kannibalistisk ritual inom islam. Men frågan är om detta alls har några implikationer på vår frågeställning, om en sublimerad kannibalism ändå inte innebär en reell risk för trikininfektion.

Jag vet inte, sa han. Egentligen är väl inget mig så motbjudande som konklusioner ur falska propositioner.

Och nu går du bara här och väntar på din vattusot, sa jag.

Ja.

Det hade kanske varit bättre att inte veta.

Kunskap, sa han, är som knark. Det är riktigt jävla gött även om det dödar dig.

Därom var vi eniga.