"– Ju starkare militären blir, desto större risk att den tjänar egna syften i stället för regimens. Vi har vid tidigare stora omvälvningar i Ryssland sett att militärens vilja att underordna sig den politiska ledningen sviktat.
För även om Putins synes ha ett starkt grepp om Ryssland finns politiska hot, exempelvis från den nu fängslade Navalnyjs oppositionsrörelse. Men även Putin själv kan rent mänskligt försvagas.
– Av ålder eller sjukdom. Putin har exempelvis visat sig mycket orolig för corona och vidtagit drastiska steg för att inte bli smittad. Alla som ska träffa honom måste vara i karantän i 14 dagar, trots att han påstår sig vara vaccinerad två gånger, säger Fredrik Westerlund."
Nu har Ryssland gått in i Donbass och Putin har förtydligat att det är hela regionen som avses i det ryska erkännandet, dvs. inte endast de områden som ryska irreguljära förband redan kontrollerar sedan 2014 och Krim-ockupationen. Det pekar otvivelaktigt mot kollision mellan rysk och ukrainsk militär, och det flesta kvalificerade bedömare verkar just nu tro att Putin vill ta Kiev. Den ryska militären verkar hitintills delta beredvilligt.
Innan det small så såg vi dock oppositionella röster inom militären. Den allryska officersförsamlingens ordförande skrev exempelvis såhär i ett öppet brev (översättning från ryska av Google):
"Idag lever mänskligheten i väntan på krig. Och krig är den oundvikliga förlusten av liv, förstörelse, lidande för stora massor av människor, förstörelsen av det vanliga sättet att leva, kränkningen av de vitala systemen i stater och folk. Ett stort krig är en enorm tragedi, någons allvarliga brott. Det hände sig att Ryssland stod i centrum för denna annalkande katastrof. Och kanske är det första gången i dess historia.
Tidigare förde Ryssland (USSR) påtvingade (rättvisa) krig, och som regel när det inte fanns någon annan utväg, när statens och samhällets vitala intressen hotades.
Och vad hotar Rysslands existens idag, och finns det sådana hot? Man kan hävda att det verkligen finns ett hot – landet är på väg att fullborda sin historia. Alla vitala områden, inklusive demografi, försämras stadigt, och graden av befolkningsutrotning slår världsrekord. Och nedbrytning är systemisk till sin natur, och i vilket komplext system som helst kan förstörelsen av ett av elementen leda till att hela systemet kollapsar.
Och detta är enligt vår åsikt det största hotet mot Ryska federationen. Men detta är ett hot av intern natur, som härrör från statens modell, maktens kvalitet och samhällets tillstånd. Och skälen till dess bildande är interna: statsmodellens oförmåga, den fullständiga oförmågan och bristen på professionalism hos makt- och administrationssystemet, passiviteten och desorganiseringen av samhället. I detta tillstånd lever inte något land länge.
När det gäller externa hot är de säkert närvarande. Men enligt vår expertbedömning är de för närvarande inte kritiska, utan hotar direkt existensen av rysk stat, dess vitala intressen. På det hela taget upprätthålls strategisk stabilitet, kärnvapen är under tillförlitlig kontroll, Natos styrkor byggs inte upp och de visar ingen hotfull aktivitet.
Därför är situationen som piskas upp runt Ukraina först och främst av konstgjord legosoldat för vissa interna styrkor, inklusive Ryska federationen. Som ett resultat av Sovjetunionens kollaps, där Ryssland (Jeltsin) tog en avgörande del, blev Ukraina en oberoende stat, medlem av FN, och i enlighet med art. 51 i FN-stadgan har rätt till individuellt och kollektivt försvar.
Ryska federationens ledning har ännu inte erkänt resultatet av folkomröstningen om DPR:s och LPR:s oberoende, medan de på officiell nivå mer än en gång, inklusive under Minsk-förhandlingsprocessen, betonade att deras territorier och befolkning tillhör Ukraina .
Det har också sagts mer än en gång på hög nivå om önskan att upprätthålla normala förbindelser med Kiev, utan att peka ut särskilda förbindelser med DPR och LPR.
Frågan om folkmordet som Kiev begick i de sydöstra regionerna togs inte upp varken i FN eller i OSSE. Naturligtvis, för att Ukraina skulle förbli en vänlig granne för Ryssland, var det nödvändigt för landet att visa attraktionskraften hos den ryska statsmodellen och maktsystemet.
Men Ryska federationen blev inte en, dess utvecklingsmodell och utrikespolitiska mekanism för internationellt samarbete stöter bort nästan alla grannar, och inte bara.
Rysslands förvärv av Krim och Sevastopol och deras icke-erkännande som ryska av det internationella samfundet (och därför anser det överväldigande antalet stater i världen dem fortfarande tillhöra Ukraina) visar på ett övertygande sätt den ryska utrikespolitikens misslyckande, och oattraktiviteten hos inhemska.
Försök att "älska" Ryska federationen och dess ledarskap genom ett ultimatum och hot om våld är meningslösa och extremt farliga.
Användningen av militärt våld mot Ukraina kommer för det första att ifrågasätta Rysslands existens som stat; för det andra kommer det för alltid att göra ryssar och ukrainare till dödsfiender. För det tredje kommer det att finnas tusentals (tiotusentals) döda unga, friska killar på ena sidan och på den andra, vilket säkerligen kommer att påverka den framtida demografiska situationen i våra döende länder. På slagfältet, om detta händer, kommer ryska trupper att möta inte bara ukrainsk militär personal, bland vilka det kommer att finnas många ryska killar, utan också militär personal och utrustning från många Nato-länder, och alliansens medlemsländer kommer att vara skyldiga att förklara krig mot Ryssland.
Republiken Turkiets president R. Erdogan angav tydligt vilken sida Turkiet skulle slåss på. Och det kan antas att de två fältarméerna och Turkiets flotta kommer att beordras att "befria" Krim och Sevastopol och eventuellt invadera Kaukasus.
Dessutom kommer Ryssland definitivt att inkluderas i kategorin länder som hotar fred och internationell säkerhet, kommer att bli föremål för de tyngsta sanktionerna, kommer att förvandlas till en paria av världssamfundet och kommer förmodligen att berövas statusen som en självständig stat .
Presidenten och regeringen, försvarsministeriet kan inte undgå att förstå sådana konsekvenser, de är inte så dumma.
Frågan uppstår: vilka är de verkliga målen för att provocera fram spänningar på randen av krig och eventuellt utlösa storskaliga fientligheter? Och att det kommer att finnas, säger antalet och stridssammansättningen av de grupperingar av trupper som bildas av parterna - inte mindre än hundra tusen militärer från varje sida. Ryssland, som exponerar de östra gränserna, överför formationer till Ukrainas gränser.
Enligt vår åsikt är landets ledning, som inser att det inte är kapabelt att leda landet ur den systemiska krisen, och detta kan leda till ett uppror av folket och ett maktskifte i landet, med stöd av oligarkin, korrupta tjänstemän, lockade media och säkerhetsstyrkor, beslutade att aktivera den politiska linjen för den slutliga förstörelsen av rysk stat och utrotningen av landets ursprungsbefolkning.
Och krig är medlet som kommer att lösa detta problem för att behålla sin antinationella makt ett tag och bevara den rikedom som stulits från folket. Vi kan inte föreslå någon annan förklaring.
Från Ryska federationens president, vi är officerare i Ryssland, kräver vi att överge den kriminella politiken att provocera fram ett krig där Ryska federationen kommer att befinna sig ensam mot västvärldens kombinerade styrkor, för att skapa förutsättningar för genomförandet av Art. . 3 i Ryska federationens konstitution och avgå.
Vi vädjar till all pensionerad och pensionerad militär personal, ryska medborgare med en rekommendation att vara vaksamma, organiserade, stödja kraven från rådet för den allryska officersförsamlingen, aktivt motsätta sig propaganda och släppa lös ett krig och förhindra en intern civil konflikt med användningen av militärt våld."
Jag citerar brevet i sin helhet eftersom det är rätt skarpt och kul läsning, samt ger en bra bild av de umbäranden som faktiskt troligast kommer drabba det ryska folket om krig blir ett faktum (vilket det i skrivande stund mer eller mindre är - tunga sanktioner är redan införda av EU och USA). Även Rysslands motsvarighet till CIA-chef, Narysjkin, har motsatt sig Putins planer (och sedan under förnedrande former tvingats bifalla dem).
Antropofagis Putin-modell har alltid varit den av en slug och cynisk realpolitiker som lurar brallorna av Västerlandets naiva demokratiska ledare. Nu känns det dock mer och mer som att Putin har fastnat i en filterbubbla av stormaktsmytologi, och att varken folk eller eliter längre är 100 procent med honom.
Putin har uppskattats eller i alla fall accepterats så länge det gått ekonomiskt bra för Ryssland. När det inte längre gick ekonomiskt bra för Ryssland, vände sig folket emot honom. Vilket han löste med drakonisk repression.
Drakonisk repression bygger på att eliterna står enade mot folket. Framförallt måste våldsmonopolet vara på diktatorns sida. Reaktioner från säkerhetstjänst och officerare tyder på att eliterna nu istället är skeptiska.
Krig mot Ukraina kommer givetvis kosta Ryssland och det ryska folket rent ekonomiskt. Dels då krig i sig är dyrt, och dels då sanktionerna mot Ryssland rimligen fuckar med ekonomin. Ryssland är beroende av råvaruexport och om gasledningar proppas igen med tysk integritet kan det bli dyrt för Gazprom.
Krig mot Ukraina kommer dock även kosta eliterna. Visst, ekonomisk snurr i det militärindustriella komplexet kan säkert innebära fina möjligheter att stjäla från skattebetalarna. Men sanktioner som drabbar de ryska kleptokraternas intressen i Europa blir desto besvärligare. Alla deras barn bor ju i London, de har bankkonton i Schweiz, och sommarhus i Italien.
En slug realpolitiker till diktator, som ser till att sprida stöldgodset, är såklart uppskattad av eliterna. Men en självradikaliserad Covidisolations-filterbubble-foliehatt och galning till diktator, är inte nödvändigtvis i eliternas intresse.
(Här: Om Putins essä om den historiskt betingade enigheten mellan Ukraina och Ryssland. När essän publicerades kommenterade Zelenskiy att Putin måste ha för mycket fritid, och det är tydligt att Putin haft en rejäl privat Covid-lockdown. Om man läser Putins essä framstår han som en konspirationsteoretiker som googlat sig fram - en rysk Antropofagi!)
Putins djärva aggressioner kan ses som den skickliga maktspelarens drag. Men en alternativ tolkning är att Putin snöat in lite väl mycket på sina egna teorier om Den Ryska Nationens Öde, och nu är lite i samma läge som Hitler i bunkern. En ensam galning utan verklighetskontakt. Diktatorer tenderar ju att sluta så, eftersom de förgiftar alla nej-sägare.
Det finns redan en ganska folklig opinion mot Putin, och dess folklighet verkar drivas av ekonomiska faktorer som nu kommer bli allt starkare. Sanktioner och krigsnotor kommer göra det allt pissigare att vara ryss, och därmed kommer ryssarna bli allt mer irriterade. Vilket kan nyttjas av Navalnyj och hans gelikar.
Har Putin då inte längre eliternas stöd, kan den drakoniska repressionen - kanske - rämna.
Eller vad sägs om en liten statskupp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar