Vi ska rädda Afrika och klimatet

I dagarna har mer eller mindre hela Sverige svämmat över, vilket inte minst glatt alla journalister som fått säga "bajs" (som i "bajsvatten") i teve och radio femtioelva gånger om dagen. En annan snackis i sommar har varit Sydeuropas värmeböljor och skogsbränder. Allt detta kopplas givetvis till mänsklig klimatpåverkan, och som konsensustroende etablissemangsmedlöpare vågar Antropofagi knappas säga emot. Jag har helt enkelt inga problem med att köpa att människans utsläpp av växthusgaser påverkar klimatet på ett sätt som påverkar vädret.

Det finns bra och det finns dåliga saker med detta. För USA kanske framförallt bra; okej, Kalifornien och Hawaii kanske brinner upp, men matproduktionen i det redan dignande mellanvästern kan komma att öka påtagligt. Överhuvudtaget kan växtligheten på jorden få sig en skjuts, vilket möjligen motverkas det av ökenspridning och sånt skit. Vi kan ju såklart hamna på Venus. (Rymdstyrelsen: "Venus tjocka atmosfär fångar värme i en skenande typ av växthuseffekt, vilket gör planeten till den varmaste i vårt solsystem. Yttemperaturen är tillräckligt varm för att smälta bly, upp emot 470 grader Celsius.") Att man (FN?) inte projekterar enorma avsaltningsanläggningar och bevattningsprojekt är en förbisedd skandal.

Det största enskilda problemet är dock haven. Antropofagi har alltid fruktat Perm/Trias-massutdöendet. Det må så vara att en inkrementell ökning av växthusgaser i atmosfären leder till gradvis uppvärmning. Men tipping-point-händelser är ännu läskigare. Nu verkar havet bli allt varmare, och de försuras också av den ökande CO2-halten i atmosfären. 

pH-värdet i haven har tydligen fallit 0,1 skalsteg, vilket är mer än det låter på grund av logaritmisk skala. Organismerna i havet kan inte tillgodogöra sig koldioxiden som blandas ner och blir till vätejoner etcetera. Detta beror (om jag förstått saken rätt) på att stora delar av världshaven är "havsöken," det vill säga livlösa. Mineraler och näringsämnen tenderar att falla till botten och trycks upp mot ytan främst vid kusten där det bildas uppåtgående strömmar, men mestadels är världshaven rätt tomma uppe vid ytan.

Men! I ett pilotprojekt i Kanada har man (= en galen professor och ett gäng urinvånare oroade för sitt traditionella laxfiske) testat att dumpa spårämnen i havet synkront med laxens yngelperiod, vilket renderat planktontillväxt och en mångfaldigad laxpopulation (ynglen äter plankton, antar jag). Man kickar alltså liv i havsöknen genom att tillföra vissa ämnen som möjliggör tillväxt av diverse livsformer i botten på den marina näringskedjan. Detta gynnar nämnda laxar och många andra arter, men inte minst innebär det att (organismerna i) havet absorberar koldioxiden innan försurningsproblematiken uppstår. På så sätt absorberas väldigt mycket CO2. (Källa: Robert Zubrins The Case for Nukes.)

Teoretiskt sett skulle man kunna göra haven och den biologiska mångfalden en stor tjänst samtidigt som man minskade andelen CO2 i atmosfären. Genom att dumpa skit i haven. Även här har FN fallerat totalt. Som två- snart trebarnsfar är jag extremt besviken på att The Human Race inte förvaltar framtiden bättre än så.

***

Mest skandalöst är förstås att vi 1) inte investerar tillnärmelsevis så mycket i fusionsforskning som vi borde, samt 2) att vi inte använder den utmärkta teknologi vi redan har till att ställa om elproduktionen. I den här recensionen av The Future of Fusion Energy framhålls att "[f]usion funding is literally peanuts: In 2016, the US spent twice as much on peanut subsidies as on fusion research." Recensenten är dock hoppfull eftersom nya och större anläggningar är under uppbyggnad på flera olika håll, och som en dagsaktuell datapunkt slänger jag in att fusionsforskare i USA rapporterat framsteg.

I väntan på gratis, ren energi så har vi dock som sagt en utmärkt teknologi att förlita oss på: Kärnkraften. Den svenska regeringen talar nu om en utbyggnad av kärnkraften vilket såklart är bra, men ambitionen verkar lite lågt ställd med tio nya reaktorer för 2045. Det tar förstås tid att återuppbygga ett förstört energisystem men 2045!? Förhoppningsvis menar man att det tionde kraftverket ska stå klart då, men att vi klipper banden de första två skånska reaktorerna samt Gotlands kärnkraftverk allra senast 2028. Och att SMR kommer på plats dessförinnan. (Realistiskt sett ej, såklart.)

Sverige har faktiskt redan idag en ökande elproduktion, trots att man lagt ner flera kärnkraftsreaktorer. Det är framförallt den landbaserade vindkraften som byggts ut i hög fart. Ett problem (eller utmaning?) med detta är frekvenshållning i systemet, vilket kräver svängmassa som stora turbiner i vatten- och kärnkraftverk tillhandahåller men som vindkraftverken inte har. Ett annat problem är att intermittenta kraftverk ger en volatil elproduktion vilket är problematiskt både vid toppar (elen blir negativt prissatt) och dalar (elen blir extremt dyr eller räcker i värsta fall inte). 

Därutöver finns problem med vindkraft såsom externa kostnader lokalt (oljud för närboende); påverkan på djurliv (massakrer av framförallt fladdermöss som dock kan minskas med "stoppreglering"); spridd och skrymmande elproduktion och höga nätanslutningskostnader; förhållandevis dålig "energy return on energy investment" (beroende på hur och var kraftverken och materialet till dem produceras); samt plats- och miljöförstöring vid uppförande av kraftverk och deras fundament liksom omhändertagande av uttjänta kraftverk (deponering). Utsläppen av PFAS och mikroplaster verkar dock vara extremt marginella.

Kärnkraft är å andra sidan ett kraftslag som är planerbart, leveranssäkert och kompatibelt med elnätets behov. Det är på många sätt miljövänligt, med tre betydande undantag: Uranbrytning, slutförvaring och vid olyckor. De goda nyheterna är att slutförvaringen kan lösas om miljörörelsen slutar motarbeta de lösningar som finns; att kärnbränsle kan återanvändas och att uran skulle kunna brytas under reglerade former i exempelvis Sverige; samt att olyckor i princip aldrig inträffar. Den här grafen är talande:

Kärnavfallet är givetvis bekymrande. Men som Robert Zubrin påpekar är avfallet från kärnkraften en bråkdel av avfallet från exempelvis kolkraften: "A single 1000 MWe coal-fired power plant produces about 600 tons of highly toxic waste daily, more than the entire American nuclear industry does in a year." Dessutom finns det utmärkta sätt att slutförvara, helst genom att dumpa avfallet i havet, men annars genom att gräva ner skiten djupt som fan under jorden.

En oro som seglat upp i och med kriget i Ukraina är riskerna med att Ryssar skiter i allt och spränger exempelvis Zaporizhzhia. Man kan förstås argumentera för att Ryssland inte alls hade varit i Ukraina om inte Tyskland lagt ner sin kärnkraft och gjort sig beroende av rysk gas vilket både finansierat rysk krigsmakt och gett Putin intrycket av att Europa aldrig kommer att agera samfällt mot hans aggressioner. Ett annat sätt att se på saken är att Zaporizhzhia hittills klarat sig under ett och ett halvt års krig, vilket talar för att kärnkraft är säkert. Att böla över Zaporizhzhia är också något av ett "isolated demand för rigor" såtillvida att ingen mig veterligen sett sprängandet av Nova Khakovka som ett argument mot vattenkraft. Slutligen kan vi kika på Fukushima där en jordbävning och en tsunami och härdsmälta i tre reaktorer ledde till ca 1 st dödsfall:

"There were no deaths from radiation exposure in the immediate aftermath of the incident, though there were a number of (around 1600 non-radiation related) deaths during the evacuation of the nearby population. As of September 2018, one cancer fatality was the subject of a financial settlement, to the family of a former nuclear station workman, while approximately 18,500 people died due to the earthquake and tsunami. The maximum predicted eventual cancer mortality and morbidity estimate according to the linear no-threshold theory is 1,500 and 1,800, respectively, but with the strongest weight of evidence producing an estimate much lower, in the range of a few hundred. In addition, the rates of psychological distress among evacuated people rose fivefold compared to the Japanese average due to the experience of the disaster and evacuation. An increase in childhood obesity in the area after the accident has been attributed to recommendations that children stay indoors instead of going outside to play."

Visst, konsekvenserna av radioaktiva utsläpp kan ta tid att följa upp, och spridning i havsströmmar och liknande är troligen omöjligt att helt skatta effekterna av. Den som uppdaterar för hårt på sådana resonemang bör emellertid beakta att kol och även naturgas släpper ut klart mer radioaktiv strålning än kärnkraft. Robert Zubrin:

"Natural gas is much cleaner than coal, but it contains radioactive radon. Not much, to be sure, typically about 0.03 microcuries per cubic meter. But that adds up. A 1000 MWe natural gas power plant sends about 8 curies of radon into the environment every month. That’s just about the same as what the Three Mile Island nuclear power plant let loose just once—during its world-famous meltdown in March 1979!"

Av allt att döma kommer de betydande hälsoimplikationerna av Fukushima handla om att olyckan skrämde både Japan och Tyskland till att lägga ner kärnkraftsreaktorer och satsa på kol:

"In October 2013, it was reported that TEPCO and eight other Japanese power companies were paying approximately 3.6 trillion yen (37 billion dollars) more in combined imported fossil fuel costs compared to 2010, before the accident, to make up for the missing power.

From 2016 to 2018 the nation fired up at least eight new coal power plants. Plans for an additional 36 coal stations over the next decade are the biggest planned coal power expansion in any developed nation. The new national energy plan that would have coal provide 26% of Japan's electricity in 2030, presents the abandoning of a previous goal of reducing coal's share to 10%. The coal revival is seen as having alarming implications for air pollution and Japan's ability to meet its pledges to cut greenhouse gases by 80% by 2050."

(På tal om kärnkraftsolyckor. Förutom Fukushima och Tjernobyl är Harrisburg den enda kärnkraftsolyckan av dignitet som hittills drabbat mänskligheten. Zubrin noterar att "it was the only major disaster in world history in which not a single person was killed or even injured.")

Och, slutligen-slutligen, kan vi beakta att Ryssland, om de jättegärna vill orsaka död medelst radioaktivitet, helt enkelt kan använda taktiska kärnvapen. Det är en lite mer flexibel metod än att spränga stationära kraftverk.

***

Men nog om behovet av kärnkraft i Sverige. Som alla förstår är det mer eller mindre skitsamma vad svenskarna gör, om vi nu snackar om klimatfrågan. Tittar vi på någorlunda aktuella siffror är det Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan som måste skärpa sig. Kina släpper ut 11 000 000 000 ton, USA 4 300 000 000 ton, Indien 2 300 000 000 ton, Ryssland 1 600 000 000 ton, Japan 1 000 000 000 ton ... och Sverige 33 000 000 ton. 

Såhär fördelar sig utsläppen per världsdel:

(Det gör ingenting att Island ligger så högt på energy use per capita eftersom de framförallt har vattenkraft men även geotermisk energi, samt att de är en skitliten befolkning. Trinidad och Tobago är värre eftersom de främst använder naturgas, men även de har svinliten befolkning. Att T&T har så hög användning beror - tydligen - på energiintensiva industrier såsom aluminium, gödningsmedel, ammoniak och metanol.)

Men, så kanske det slår oss att vi inte vill att "mer än hälften av befolkningen i Sahara [ska] sakna[...] tillgång till el." (Källa.) Som synes ligger Afrika lågt både vad gäller energianvändning och GDP per capita, vilket kanske bara kanske kan ha någon slags samband.

Bland de få subsahariska afrikanska länder som har i sammanhanget okej situation är Sydafrika, kontinentens ekonomiska bjässe. Landet hyser kontinentens enda kärnkraftverk, vilket togs i drift 1984. Jämför vi Sydafrika med folkrika Nigeria framkommer skillnad både i energianvändning och välstånd:

Flera andra afrikanska länder planerar för uppbyggnad av kärnkraft, men så har det hetat länge och fortfarande är det bara Sydafrika som har reaktorer på plats. Även Sydafrika har länge planerat för en utbyggnad men planerna har skitit sig på många olika sätt och idag synes ligga i träda. Istället håller man på att driftsätta enorma kolkraftverk som ytterligare kommer att bidra till allvarliga hälsoimplikationer för befolkningen. Redan idag har Sydafrika "deadly air," och dessutom är landet ett av världens största utsläppsländer vad gäller växthusgaser. Detta beror inte minst på elproduktion:

"The power sector is, at 55%, the largest contributor, followed by the energy sector (for its own use) and transport at 15% and 12%, respectively. South Africa's emissions (excl. land use) increased by 48% between 1990 and 2018 to 557 MtCO₂e."

För att uppnå en dräglig levnadsstandard i Afrika behövs väldigt mycket energi, och för att få väldigt mycket energi utan enorma föroreningar och CO2-emissioner behövs väldigt mycket kärnkraft. Även om vi är ekofascister och vill förvägra fattiga människor ett trevligt liv så inser vi att länder som Sydafrika, som redan har fått smak för det goda, måste ställa om elproduktionen från kolkraft till kärnkraft.

***

Länder med ekonomiska muskler borde omedelbart ställa om sin biståndspolitik till att bygga kärnkraft i Afrika. Rimligen börjar man i länder med någorlunda fungerande elnät, såsom Sydafrika. Sverige brände 2019 ca 50 miljarder kronor på bistånd. Världens dyraste kärnkraftverk (?) Olkiluoto 3 kostade ca 100 miljarder kronor, vilket betyder att två års biståndsbudget skulle kunna användas till minst ett kärnkraftverk. Det som gjorde Olkilruoto så dyrt verkar ha varit oerfaren beställare och dålig planering, och det som i allmänhet gör kärnkraft dyrt är långa och krångliga tillståndsprocesser som även påverkar möjligheten att planera eftersom prövningar och tillstånd söks och ges upprepat under arbetets gång vilket - som i fallet Olkilruoto - leder till extremt dyra anpassningar och frånsteg från planering. Dessutom var det finska verket Europas första på länge och på inget sätt standardiserat.

Hur kan vi göra i Afrika? Tja, vi kan säkert komprimera tillståndsprocessen och korta processen genom att göra alla nödvändiga byråkratiska manövrer innan bygget. En motverkande faktor är förstås korruption men om kärnkraftsbygget helt enkelt sker uteslutande med utländsk organisation och kompetens så kan sådana faktorer förhoppningsvis begränsas. Men låt säga att enklare tillståndsprocesser och högre korruption i värsta fall tar ut varandra.

Som har konstaterats är behoven i Afrika enorma. Det finns i teorin en marknad för att rulla ut kanske 100 kraftverk på en gång över hela kontinenten, särskilt om det är biståndsgivande västländer som betalar. Låt oss säga att vi i ett första steg planerar för tjugo reaktorer, i Sydafrika och Nigeria säg, där fördelen är att Sydafrika redan har kärnkraft och att Nigeria länge samarbetat med IAEA för att bygga upp en vad det verkar fungerande strålsäkerhetsmyndighet. (Dock är Nigeria lite väl insnärjt i konflikter samt infiltrerat av islamister, så kanske för dåligt säkerhetsläge åtminstone på sina håll.) Med så många reaktorer på en gång kommer kostnaderna att minska per reaktor, särskilt om de byggts standardiserat och på platser utan behov av lokala anpassningar. Med tanke på nyttan och baseline levnadsstandard kan vi tillåta oss att smälla upp kraftverken utan större hänsyn till människor eller natur.

Jag guestimerar utifrån det ovanstående att Sverige kan bygga tjugo kraftverk i Afrika på tio år för 500 miljarder, vilket bör vara biståndsbudgeten för en tioårsperiod. Vill vi bränna lite mer pengar och göra sektorn en tjänst kan vi istället testa lite olika typer av reaktorer och på så sätt använda Afrika som en testbädd. Prio är dock att få fram mycket energiproduktion snabbt och billigt, utan en motsvarande ökning i miljöföroreningar, folkhälsoproblem och CO2-emissioner. Då duger traditionella svenska kärnkraftverk. 

Om Niger på något sätt kan stabiliseras kan uranet komma därifrån, och annars är det en fin chans för svensk brytning att tillskapa en helt ny marknad. SGU berättar att "[a]v världens samlade urantillgångar anses 0,2 procent finnas i Sverige. Sveriges tillgångar utgör cirka 27 procent av Europas urantillgångar, utifrån vad som är känt idag." I Finland ska man vad det verkar utvinna uran som biprodukt vid annan gruvbrytning, vilket givetvis också borde ske i Sverige om inte annat för att säkra vårt oberoende.

Toriumfyndigheter i Afrika har jag ingen koll på och så vitt jag förstår ligger toriumreaktorer en bit in i framtiden ännu. Zambia - aka. Zimbabwe fast bättre - har uranfyndigheter och har haft planer på att bygga kärnkraft, samt en tradition av biståndsrelaterat utbyte med Sverige. Säkert kan Zambia förse både Sydafrika och andra länder med uran, även om Niger skiter sig big time.

Låt oss göra på det som vi vet funkar och använda vårt bistånd till att faktiskt göra skillnad för både Afrika och klimatkatastrofen!

***

Låt oss som en sista liten spaning dänga in det faktum att (SCB, 2020) "tre EU-länder producerar mer el från kärnkraft än Sverige," och att Frankrike står för mer än hälften av all kärnkraftsel i hela EU. Vi ser också att sambandet mellan CO2-utsläpp per capita och energy use per capita är svagast för just Sverige och Frankrike (samt för Island som vi konstaterat har 75 procent vattenkraft och resten geotermisk energi). Kärnkraft (men inte minst också vattenkraft!) ger alltså möjligheten att bryta samband mellan energianvändning och växthusgasutsläpp. Vi vill såklart inte att ett sådant samband ska finnas med när vi räddar Afrika ur fattigdom. Då kokar vi nämligen världen istället.