Epistemologisk ånger

Påfallande ofta möter jag nya bevis med förvåning istället för att inkorporera dem at face value. Med det menar jag att jag inte jämkar dem med min världsbild och vise versa, utan att jag istället bara säger "oj vad konstigt!" och går vidare relativt opåverkad. Möjligen är det en ackumulation av sådana händelser som sedermera når en tipping-point och välter världsbilden, men snarare känns det som att det behövs en viss känslomässig oktan för att ge påverkan. I vissa fall verkar det också som att jag behöver tillgodogöra mig viss teori innan jag kan tolka empirin överhuvudtaget (lex kurdisk flickvän och somalisk kompis).

I backspegeln sett kan de här mötena med förvånande empiri verka förslösade. Jag vill därför uttrycka epistemologisk ånger. Här kommer exempel på händelser jag ångrar att jag inte uppdaterade hårdare på:

1. Släkting som arbetade ideellt på brottsofferjour blev bestört över störtfloden av fruktansvärda händelser som nådde henne via stödlinjen. Hundratals äldre människor ringde in, bestörta över det våld och den förnedring de utsatts för i rån och bedrägerier. Förövarna hade alltid utländsk bakgrund. Jag fick mig detta till livs och tänkte något i stil med "ojdå, etnifiering av underklassen, undanträngning av etniska svenskar på nedersta klasstrappsteget." Idag skulle jag kanske ha tänkt "ojdå, många som invandrar verkar begå brott och det verkar dumt att anta att deras brottslighet bara rakt av substituerar etniska svenskars brottslighet."

2. Receptionist på jobbet, kvinna av folket and then some, vittnade om att hennes bostadsområde plågades av marockanska klaner och annat MENA-folk som misshandlade icke-muslimska grannar på nationaldagen, trakasserade och rånade barn och gamla, förstörde och var aggressiva. Många på mitt dåvarande jobb var woke:a och konsulter inom icke-diskriminering och bemötandefrågor, och de mobbade ut receptionisten och kallade henne nazist. (Självklart val för ickediskriminerande bemötandeexperter!) Jag själv var intresserad och som jag upplever det (samt fått bekräftat av nämnde receptionist) icke-dömande men reagerade mest med glad häpnad över detta superabsurda som beskrevs för mig. (Observera att allt detta skedde innan nådens år 2015 då alla simultant ändrade världsbild.)

Allt handlar dock inte om förvåning eller om invandringens fasor. Behold: Mer självrannsakan!

3. Jag trodde under en (idag skamfylld) period att >>PATRIARKATET<< låg bakom allt ont. Rovdrift på naturresurser? Patriarkatet! Militarism? Patriarkatet! Jag skrev till och med rapplåtar i stil med:

"Konsumismen, militarismen och Patriarkatet hänger ihop/

de som styr propagandan och fraktar vapen är vänner som träffas och hänger ihop/

Kortsiktiga vinster för få, de har kvinnor de tvingar sig på/

och det hindrar ett välstånd för flera för det accepteras när alla är höga på television/"

En annan likvärdigt skamlig rapptext jag idag kan avslöja löd något i stil med:

"Han kunde inte ha ögonkontakt med en flicka/

och han skakar på röven i takten med drickat/

hans sociala förmågor är små/

och man frågar sig, finns det brutalare plågor än så/

ingen fastnar för mannen/

ens om han smörjer in sig med lim, innan han kastar fram handen/

skulle vilja se sig som ett charmtroll/

men är osäker på denna så kallade mansroll/

efter ett tag vill han bekräfta sitt jag/

och då sätter han fart mot första bästa lokal/

..."

Jag minns inte exakt hur det fortsatte men säkert med fler krystade multis i kombination med extremt cringe eller direkt obegripliga "punch-lines." Som jag minns det ledde historien fram till att "dålig mansroll" så småningom kommer att orsaka våldtäkt.

Förutom att det är fruktansvärt hemskt att man själv är så dålig, är det också fruktansvärt hemskt att man själv är så korkad.

Den händelse jag tycker borde ha svängt mig var när en nära vän ställde frågan: "Men vilket är värst? Konsumismen? Militarismen? Fascismen? Patriarkatet?" Jag minns hur jag tänkte efter och insåg att det enda rimliga svaret var "Patriarkatet" eftersom det enligt min dåvarande världsbild var den underliggande orsaken till allt annat elände. Män som har dåliga normer orsakar all ondska, och "dåliga normer" var dåliga ungefär enligt Gudryn Schymans definition.

När jag så tydligt tvingades formulera världsbilden "allt förklaras av Patriarkatet" borde jag givetvis ha blivit extremt misstänksam och förstått att jag närde en konspirationsteori vid min barm. När en enda vagt definierad parameter förklarar exakt allting kan det vara värt att ompröva den. Så länge vi inte pratar om fysikens lagar är det föga troligt att en enda liten svart låda ger alla svar. Man kan lika bra tro att JUDEN ligger bakom allt som att PATRIARKATET gör det. (Och visst fan finns det beröringspunkter mellan konspirationsteorierna.)

Hur som helst. Jag minns det väldigt tydligt. Att jag formulerade konspirationsteorin för mig själv helt explicit utan att alls reagera. Eller "alls"; jag reagerade nog med ett lätt välbehag med avseende på att jag kunde identifiera svaret på frågan. Allt beror på DETTA. Amen.

4. Det var konstigt att jag levde med fullt fungerande kärnkraft som tillsåg mina energibehov under hela min uppväxt, och att jag ändå var emot kärkraft på grund av riskerna. Ändå levde jag inte på något sätt i ständig fruktan för att de befintliga kärnkraftsverken skulle sprängas och döda mig. Jag smidde överhuvudtaget inga planer på att flytta så långt bort som möjligt från alla de kärnkraftverk som brummade och hummade i Sverige och nere på kontinenten. Jag vara bara mot kärnkraft. För det var farligt.

När olika vänner tvingade mig att tänka på saken omkring 2016 ändrade jag ganska snabbt åsikt i frågan. Idag är The Case for Nukes av Robert Zubrin min bästa gå-bort-present. Det räckte att kolla upp faktisk fakta. Så varför märkte jag inte, under alla år, att jag hade en ganska stark men helt fakta-icke-baserad åsikt? Och varför noterade jag aldrig belief-in-belief-aspekten; att jag inte på något sätt ändrade mitt liv för att undvika den stora, stora faran med kärnkraftverk?

***

Jag kan bara skylla på kliniskt dum i huvudet. Har alltid varit och kommer alltid förbli.

Tack Sverige för att jag ändå får leva.