Läsarkritik

En läsare av Antropofagi-bloggen har påpekat två frågetecken i två av mina inlägg. Eftersom jag vill spela ödmjuk ägnar jag dem en egen liten post i all anspråkslöshet.

Här skriver jag: "Hela jorden är idag 'malthusiansk' på samma sätt som Västeuropa var när slaveriet föll ur modet."

Den kritiske läsaren ifråga påpekar att detta inte är korrekt, eftersom vi idag snarare lider av ett fördelningsproblem än resursbrist. Inte alla skulle hålla med, eftersom resursbrist kan målas upp i andra termer än akut brist på mat – klimatförändringar och miljöförstöringar skulle t.ex. kunna betecknas som resursbrist. Jag anser dock att detta är en alltför generös definition, och att vi mycket väl skulle kunna få dagens resurser att räcka till alla på jorden. Jag tycker därför egentligen inte att jorden är "malthusiansk", och jag kan i förbigående säga att få tänkare grind my gear som Malthus och arvtagaren Erlich. Jag anser att idén om "överbefolkning" är ett förtäckt sätt att förneka folket välfärd, gärna enligt en rasistisk fördelningsprincip.

I Västeuropa under medeltiden led man däremot av en mer påträngande resursproblematik, där mängden mat jämfört med mängden människor faktiskt kunde vara ett problem. Det kan ju också påpekas att Domars land/labor-ratio-teori är skräddarsydd för stagnerade samhällen utan teknologiska innovationer, vilket är medeltidens Europa ganska på pricken.

Däremot kvarstår det faktum att regimer världen över håller arbetslösheten på höga nivåer, vilket leder till en konkurrenssituation som sänker värdet på arbete. På så sätt blir arbete så billigt att slaveri inte är meningsfullt för neofeodalismens magnater. (Att vi har tillräckliga faktiska resurser, samt i vissa delar av världen en relativt rimlig fördelning, kan kanske förklara de 30 miljoner slavar som ändå finns.)

Här skriver jag om varför vissa har ett intresse av att bibehålla ojämlikheten. Ett litet stycke ägnar jag åt EU:s jordbrukspolitik:

"I EU är jordbrukssektorn en stor arbetsgivare för papperslösa som arbetar illegalt, under usla förhållande. Jordbruk går egentligen enkelt att outsourca - det är inte alls som tjänstesektorn. EU:s protektionistiska politik subventionerar dock europeiskt jordbruk, och skadar samtidigt lantbrukare och matproducenter i utvecklingsländerna. På så sätt kan man säga att EU:s jordbruks-fuckerism både 1) skapar de miserabla förhållande som utgör pushfaktorer i avsändarländer i tredje världen, samt 2) skapar de pullfaktorer i form av underbetalt och oreglerat arbete som erbjuds i Fort Europa. Det finns alltså intressen som hindrar viss produktion från att outsourcas, trots att detta enkelt hade kunnat göras – och det är dina skattepengar som pröjsar subventionerna!"

Den kritiske läsaren påpekar att jag verkar tycka att det är dåligt att outsourca produktionen av varor, men ändå dåligt att hindra jordbruk från att outsourcas. Ett par förtydligande är därmed på sin plats.

Jag tycker att ojämlikhet är dåligt, men inser att det är "bra" för vissa, eftersom rikedom är ett relativt begrepp. Du är rik om du är rikare än någon annan, och att det som för den andre personen är mycket är lite för dig. Vidare tycker jag att det är hemskt att människor världen över jobbar för usla löner och under usla förhållanden, bara för att vi ska få billigare Nike-skor och tandborstsmugghållare i plast.

Vidare tycker jag att det är dåligt att EU tillämpar en protektionistisk politik. Följden är att jordbrukare i andra delar av världen hindras från att konkurrera på världsmarknaden, och ofta även att de konkurreras ut på sina inhemska marknader när EU dumpar priserna. Härmed förstörs en möjlighet till utkomst som hade kunnat rädda många människor ur fattigdom.

Att låta "illegala" och andra arbeta inom europeiskt jordbruk, till sämre löner och villkor, är också dåligt. Det är nämligen vidrigt att vi tillämpar en selektiv välfärd. Dessa personers villighet att utföra arbete så billigt bygger ju också naturligtvis på deras fattigdom och juridiskt/politiskt marginaliserade ställning.

Så, anta att EU skippar protektionismen, och käket odlas någon annanstans. Hade detta då följt samma logik som outsourcandet av manufaktur (Nike-sko-produktion)? Inte nödvändigtvis. Visst skulle jordbrukare i Sub-Saharan Africa göra jobbet billigare (avseende lön och arbetsvillkor) än t.ex. franska bönder. De skulle dock inte befinna sig i samma desperata situation som de superfattiga personer som tvingas in i tillverkningssektorns mörkaste hörn. Jordbrukarna hade nämligen kunnat försörja sig själva och sina familjer i de flesta lägen, både genom att avyttra det man producerar på en marknad och genom att helt enkelt äta det man själv producerar. Enligt detta hypotetiska scenario skulle den akuta, absoluta fattigdomen kunna undvikas.

Här är det dags att syntetisera den kritiske läsarens två poänger. Dagens "malthusianska" samhälle lider egentligen inte av resursbrist, utan av fördelningsproblematik. T.ex. Walden Bellos The Food Wars visar hur världsmarknadens strukturer skapar svält och fattigdom. Genom att avskaffa protektionistiska policies kan fattigare lantbrukare få möjlighet att hävda sig på sin lokala marknad, och i viss mån även globalt. De vinster som sämre arbetsvillkor och lägre löner ger kan i så fall åtminstone tillfalla arbetarna själva, istället för europeiska arbetsgivare.

Sammantaget finns det alltså en möjlighet att skapa en bättre resursfördelning och avvärja svält och fattigdom. Problemet för ojämlikhetsivrarna är att detta förmodligen hade minskat underlaget för billig arbetskraft. Analogin till Domars land/labor-ratio-teori är att the Muscovite government politiskt instiftade en exklusiv deal där bara adeln kunde äga land. Annars hade ju fattiga arbetare kunnat dra iväg och starta ett eget jordbruk, där man hade kunnat skapa bättre villkor för sig själv. (Med detta inte sagt att livet som rysk självägande 1600-tals-bonde är en dans på rosor – det samma gäller en mexikansk självförsörjande majsodlare under 2000-talet.) Det är alltså den politiskt organiserade förstörelsen av tredje världens arbetares utkomstmöjligheter som skapar en situation där arbetskraft konkurrerar och således sänker sitt eget värde.

För att förekomma en kritik, angående det jag skriver om att selektiv välfärd är vidrigt, vill jag också brasklappa lite på slutet. Många akademiker menar att det är fullt möjligt att på sikt skapa ett världsomspännande, universellt välfärdssystem som innefattar alla människor på jorden i likvärdig utsträckning. Detta kan verkar utopiskt, men är i själva verket det enda rimliga. Fri välfärd och fri rörlighet åt alla. (De marknadsmekanismer som vi gillar får så klart frodas på de marknader där det passar – till exempel världsmarknaden för mat, om det visar sig skapa ett optimalt resultat.)

Hela problemställningen ryms egentligen i Marxistisk analys, även om det kan låta sunkigt. Kapitalisten stjäl det mervärde som arbetaren skapar med sitt arbete. Om Nike-sko-fabrikerna hade ägts kooperativt av arbetarna, hade outsourcandet av denna produktion inte varit problematiskt. (Här åsyftar jag en tänkt situation där alla fabrikerna är kooperativt ägda, och alltså konkurrerar på samma villkor.) I en värld där arbetaren inte får del av värdet hen själv skapar, måste vi politiskt arrangera lägstanivåer avseende ersättning och villkor.