Säg som de' e'

Nyliberaler, vilka de nu är, brukar vifta demokrati i ansiktet på kritiker. Det fyndiga är att de egentligen är mot demokrati. Vare sig de vet om det eller ej.

EU:s antikorruptionsrapport visar att privatisering av offentlig sektor skapar korruption. Detta särskilt i privatiseringsfasen, när de offentliga tillgångar flyttas över i privat ägande – men även när transitionen är genomförd, på grund av minskad transparens. I den här bilagan skriver EU-kommissionen:

”The laws protecting civil servants regarding the disclosure of information to the media and access to official records are clearly laid down in the Freedom of the Press Act and the Freedom of Expression Act. The law also provides that civil servants hade the right to remain anonymous and it may constitute a criminal offence for a representative of an authority to enquire into the identity or for the journalist to reveal it. There is no equivalent protection in the private sector.”

Det är alltså, som alla vet, inte lika kul att vara whistleblower i den privata sektorn. Samtidigt är privatisering av det offentligägda en prioritering för nyliberalerna. Plötsligt blir Marxistisk begreppsapparat aktuell, och jag dammar av termen borgerlig demokrati. Enligt en marxist refererar begreppet till en form av demokrati som är begränsad till den politiska sfären. En massiv privatisering av offentliga tillgångar minskar effektivt den ”politiska sfären”, dvs. den sfär som medborgarna har möjlighet att påverka. Detta ger att ökad privatisering = minskad demokrati, givet att det politiska systemet är demokratisk.

Nyliberal agenda inkluderar även en minimal stat, något som åtstramningshetsarna är på god väg att åstadkomma. Motståndare till nedskärningar göra sig icke besväret – som jag har skrivit här har t.ex. Spanien infört oerhört repressiv lagstiftning för att kriminalisera kritik och demontera demonstrationslusten. Att producera eller sprida satiriska teckningar av politiker, att vifta plakat som är kritiska till Spanien, att filma en polis, att vägra legitimera sig, samt att på sociala medier eller offentlig plats samlas kring symboler och flaggor, är numera exempel på brottsrubriceringar.

Så till självaste käpphästen, dvs. media. Vi kritiserar med all rätt Putins Ryssland för att hjärntvätta populationen. Putin har media i ett hjärngrepp, och lyckat vinna val som rent praktiskt sett är någorlunda rättvisa. Det är inte nog, säger ”vi i Väst”. Väljarna måste även få korrekt information, och en mångfald av perspektiv.

Sverige kan naturligtvis inte jämföra sig med Ryssland. Däremot har Svenskt Näringslivs kontroll över svensk public service begränsat den information som antiintellektuella soffpotatisar kan tillgodogöra sig. Du som läser den här bloggen är förmodligen en person som söker upp fakta, analyser och åsikter på internet. Du kanske, likt jag själv, prenumererar på både DN och ETC, för att både få din Kjöllerska hate-read och lite Ekis Ekmansk själabalsam. Sven och Svenna, däremot, sitter lojt i varsin lazy-boy, kollar på Färjan, Let’s Dance och Cops, och kan inte stava till dagstidning. Hälsokost är att välja salladen på McDonalds, politisk diskussion är huruvida Ohly har tatuerat en kuk på benet. Eller hur det nu var.

Skulle Sven och Svenna råka få sig en Stefan Jarl-dokumentär till livs där de sitter och slö-zappar framför den SMS-låns-finansierade och redan föråldrade plasmateven, så hade det varit en jävla liten gnista av hopp i den stora mörka oceanen av mental förslappning. En ynka gnista kan dock tända stubinen till bomben som spränger hela skiten, och den risken kan Svenskt Näringsliv inte ta.

…okej, jag kanske överdriver en liten smula nu. Men demokratin gynnas hur som helst inte av att nyliberala näringslivslobbyister kontrollerar SVT och SR. Det tror jag att vi alla kan vara överens om.

Förresten, någon som minns att vi är ständigt övervakade av FRA, enligt ett lagförslag som moderaterna drev igenom, och att materialet som genereras säljs direkt till NSA? Demokratin börjar kännas en smula urvattnad, kan jag tycka.

En viss själabalsam-provider skriver om den frustration många känner över att politiker inte levererar:

”Trots att människor röstar in progressiva, sociala partier, klarar de inte av att förändra särskilt mycket. Deras händer är bakbundna. Det är kapitalet som har den avgörande makten. Politikerna lovar ’Yes we can’, men de kan inte.”

Det finns någon slags talesätt om att man ska rösta med sina pengar. Med detta åsyftas att människor i egenskap av konsumenter ska påverka företagen att agera ansvarsfullt. Om vi accepterar den här idén blir den liberala demokratins inneboende paradox blottlagt – ju mer pengar du har, desto fler röster.

Jag vill ha demokrati i hela samhället. Så fuck nyliberal låtsasdemokrati.