Ostrukturerat

Nyliberaler, vilka de nu är, brukar säga att det inte finns strukturer, bara individer. Detta synsätt bygger på en patologisk oförståelse av att verkligheten är stratifierad. Hemläxa: Läs Gödel, Escher, Bach – Ett evigt gyllene band.

Inom samhällsvetenskapen landar struktur/agent-debatten alltid i att strukturen och agenten finns samtidigt – bara för att man erkänner myrstackens existens, betyder inte det att myrorna inte också existerar. Debatten går under olika beteckningar: Event causation vs agency causation, determinism vs intentionalism, sufferer vs doer, object vs subject, society vs individual, structure vs action, collectivism vs individualism, holism vs atomism, macro vs micro, Marx eller Durkheim vs Weber, men vanligast structure vs agency. Frågan gäller: Förklarar strukturen allt, eller har individen agentskap?

Bourdieus habitus-koncept kommer vanligen på tal när man back-trackar struktur/agent-debatten. Bourdieu menar att det är subjektet som skapar strukturen, och reproducerar den när den väl är på plats. Detta synsätt är närmast tautologiskt, men det är å andra sidan evolutionsteorin också, och det gör den inte mindre hjälpsam. 

Den som kan hålla sig från att vantolka Foucault inser att individen skapas i sitt motstånd mot diskursen. Makt föder motstånd, och motståndet är vad som konstituerar agentskapet. I en lite mer vidlyftigt metafysisk tolkning skulle man kunna säga att konformister inte är individer. De är robotar.

När vi nu har lagt den banala struktur-agent-debatten bakom oss, och konstaterar att verkligheten är stratifierad, så kan vi fråga oss: Hur är läget med nyliberalerna? Har de läst sin hemläxa ännu? Nej, naturligtvis inte. De gillar inte att läsa, de gillar att postulera och sen trycka plattan i mattan. Så länge det sprutar pengar in i deras fickor, och semlor in i deras munnar, är allt lugnt.

Nyliberaler är hala på så sätt att de alltid gör motsatsen till det de säger. De hyllar vetenskapen och teknokratin, men de skulle aldrig beakta forskningsresultat som inte bekräftar deras egna dogmer. De gillar frihandel and such, men de driver protektionistisk politik var vi än vänder våra blickar. De hyllar konkurrens, men konspirera ständigt för att slippa utsättas för den själva. I dag kanske denna oxymoronska tendens äntligen kommer tillbaka för att bita dem i röven.

Nyliberaler tycker inte att det finns strukturer. Det finns bara individer, individer som har fri vilja och kan göra vad de vill (så länge de inte omgärdas av en faktisk mur). Nyliberaler stannar inte upp och frågar saker som: Vad bestämmer vad vi vill vilja med vår fria vilja? Kan knapphet vara en osynlig mur? Nej, nyliberaler gillar inte att tänka det där extra varvet. Det hämmar matsmältningen.

Men vänta, om det inte finns strukturer som förklarar alla orättvisor och skit… Då måste det ju vara någons fel. Någon eller några individer som är ansvariga. Okej, nyliberaler, vi accepterar att det inte finns strukturer, bara fria individer – och så vänder vi blicken mot er. Nu är det ert fel att människor lider. Nu måste ni, som individer, ta ert ansvar.

Vad jag försöker säga är att det är nyliberalerna som har mest att vinna på att falskspela strukturkortet. Det kan nämligen vara en väg för dem att svära sig fria från ansvar. Köper man deras reduktionistiska snack så faller skulden tillbaka på dem själva. Det är ju nyliberalerna som driver kleptokratiska agendor världen över. Det är Thatcher och Reagan, Reinfeldt och Cameron, som ska hållas personligen ansvariga för växande ojämlikhet, fördjupad fattigdom, och demonteringen av välfärdssystem.