I
min första blogg-post berörde jag den vanligt förekommande uppfattningen
att vänsterextrema och högerextrema är samma skrot och korn. Jag har menat att
återkomma till den tankegången, och då särskilt kommentera det argument som
ofta framförs i sammanhanget: Vänsterextrema är lika illa som högerextrema,
eftersom båda brukar våld.
Är detta en rimlig urskiljningsgrund? Nej, inte at face
value. Polisen brukar våld, och det är något vi accepterar (detta trots att de
ständigt hänfaller till övervåld, godtyckligt våld, och ibland mord). Våld
anses acceptabelt i nödvärnssituationer. Nelson Mandela hyllas världen över,
trots att han var en militant frihetskämpe. Jag, som går på kickboxning, brukar
våld varje torsdag på sparringpasset.
Vi har vidare väldigt svårt
att avgöra när vi ska hylla, respektive ta avstånd från, våldsamma upplopp och
demonstrationer. Vi hejar på den arabiska våren, och de syriska rebellerna.
Tills vi plötsligt blir nervösa när vi kommer på att det kan vara Muslimska
Brödraskapet respektive al Qaida vi råkat heja på. Vi blir griniga över
Husbykravallerna, men vi blir skitpeppade när vi läser om Ukraina i tidningen –
och sen kanske vi blir lite nervösa igen, när vi läser om Svoboda. Vi blir arga
över London, arga över Paris, glada över Venezuela. Vad tycker vi egentligen?
Användandet av våld är
alltså inte en urskiljningsgrund som fungerar för oss. Men, den svenska
kontexten kanske är annorlunda? Här finns det ju ett parlamentariskt system som
garanterar att du representeras. Då finns det ingen anledning att bruka våld
för politiska syften. Men om nazister
attackerar ens demonstration, hur ska man göra då? Får man försvara sig,
eller ska man fly? Är det politiskt våld att driva nämnda nazister till skogs? Och om du inte känner dig
representerad? Om du känner att vi lever i en skendemokrati?
Är då våld okej för att nå politiska syften? Känslan kan säkert infinna sig
bland de
mest marginaliserade. Ärligt talat, vad har du att förlora om du inte har
något? Du röstar var fjärde år, men inte fan förändrar det din situation det
minsta.
Jag tror att det finns
mycket att vinna på att skilja på försvar
och förklaring – analysera
eller moralisera. De situationer jag nämnt ovan – i Venezuela, Ukraina,
Sverige, Storbritannien, Frankrike, Egypten, Bahrain, Libyen, Syrien, etc. –
förstås alla bättre genom analys. Vi accepterar detta ibland – vad som egentligen
ligger bakom protesterna i Thailand intresserar oss. På närmare håll är det
svårare – jävla kräk som kravallar i Husby! Ibland är det ideologiska
skygglappar som sitter i vägen – socialistskräcken bestämmer alltjämt hur mainstream-media
tolkar situationen i Venezuela.
Jag tror att det är dags att se på vänsterextremister med
lite mer analyslusta. Att slentrianmässigt jämställa dem med nazister håller
inte i längden. Vi måste se varför människor väljer att ansluta sig till en
våldsbejakande rörelse – och i den analysen ligger att se till respektive
grupps agenda och drivkrafter.
Själv ser jag en gemensam nämnare mellan vänster- och högerextrema. Ofta är det mannen på botten som känner sig manad att raka huvudet och gadda en svastika på bröstet. Det är alltså ett klassamhälles förlorare som, fördummad och försummad, vänder sin vrede mot fel mål. Samma klassamhälle motiverar vänsterextremisten – bara det att dennes analys är desto mer klarsynt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar