Tillämpad vetenskapsfilosofi

Sen jag blev kausal realist har livet förenklats avsevärt. Varför? Hur gick det till? Och vad har det att göra med sarkomforskning?

Som förvirrad ung hjärna var det lätt att ta avstånd från empirismen och de logiska positivisterna. Problemet var att den andra ytterligheten inte var mycket bättre. Jag kastade mig huvudstupa ner i relativismen, utan flytväst.

(Vad är kass med empirismen? Den tror att kunskap kommer enbart via observation, och att teorioberoende observation är möjligt. Dessutom dras den med bekymmer såsom induktionsproblemet.)

Jag trampade postmodernt vatten tills jag fick kramp. Åren gick. Så småningom kände jag att jag inte orkade plaska längre, men det fanns ingenting att hålla sig fast i. En och annan haj började nafsa på mina tår.

(För att tala klarspråk: Relativismens motsvarighet inom etiken är den fruktade nihilismen. Att vara nihilist innebär att man inte tillskriver någonting någon mening. Detta strider naturligtvis mot människans natur – vårt medvetandes själva drivkraft är meningsskapande, dvs. att kategorisera, förklara, och söka mönster. Att fjärma sig från detta leder ofelbart till mental ohälsa.)

Då kom den flytande, den där räddande plankan. Om empirismen är en stagnerad påsk-ö, och relativismen en ogripbar sörja, så är den kritiska realismen ett slags transportabelt objekt med flytkraft. Perfekt för den själ som är lite för äventyrslysten för att vilja stanna på Empiricism Island, men som ändå inte pallar simma i relativismens böljor hela livet ut.

Okej, så vad består denna flytande räddningsboj av? Varför flyter den? Jo, för att dess tyngd motverkas av trycket i vattnet. Och för att den innehåller ett ontologiskt postulat: “There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

…och ett ontologiskt postulat avseende samhällsvetenskap: “There is a social reality existing independently of social scientists’ representation or awareness of it.”

…och ett epistemologiskt postulat: “It is possible to achieve knowledge about this reality.”

…och, slutligen, ett metodologiskt postulat: “All knowledge is fallible – and correctable.”

(Jag citerar Consequences of Realism for Sociological Theory-Building, Thomas Brante 2001.)

Vidare anser en kausal realist att kausalitet och mekanismer ligger i samhällsvetarens värv att utforska. Hen ser också att verkligheten är stratifierad, varför det individuella subjektet och den övergripande strukturen kan samexistera. Rätt så gött!

David Deutsch driver ungefär samma vetenskapsteoretiska agenda i den förvirrat spretiga luntan The Beginning of Infinity (2011). Det Deutsch främst tar fasta på är förklaringens kraft – the good explanation är hans käpphäst. Det är ambitionen att söka den bästa förklaringen som skiljer det sunda tankesättet från det stagnerade, exemplifierat av t.ex. religion. Deutsch sparkar i samma veva in den där dörren med en skylt som lyder ”förkasta empirismen”: ”All observation is theory laden”, påpekar han. Sen schmackar Deutsch upp ett par stentavlor som i mycket liknar den kausala realismens metodologiska postulat, men med lite mer tillämpande scope:

”Problems are inevitable.”

”Problems are soluble.”

När Deutsch väl har sågat logisk positivism – läran är ”the bad philosophy that statements not verifiable by observation are meaningless” – sågar författaren även den andra extremen, i.e. relativismen:

”Postmodernism, deconstructionism and structuralism […] claims that because all ideas, including scientific theories, are conjectural and impossible to justify, they are essentially arbitrary: they are no more than stories, known in this context as ’narratives’. Mixing extreme cultural relativism with other forms of anti-realism, it regards objective truth and falsity, as well as reality and knowledge of reality, as mere conventional forms of words that stand for an idea’s being endorsed by a designated group of people such as an elite or consensus, or by an arbitrary authority. And it regards science and the Enlightenment as no more than one such fashion, and the objective knowledge claimed by science as an arrogant cultural conceit. 

Perhaps inevitably, these charges are true of postmodernism itself: it is a narrative that resists rational criticism or improvement, precisely because it rejects all criticism as mere narrative. Creating a successful postmodernist theory is indeed purely a matter of meeting the criteria of the postmodern community – which have evolved to be complex, exclusive and authority-based. Nothing like that is true of rational ways of thinking: creating a good explanation is hard not because of what anyone has decided, but because there is an objective reality that does not meet anyone's prior expectations, including those of authorities.”

Deutsch ansluter sig därmed till den gyllene medelväg som kausal realism erbjuder för samhällsvetenskapen. Att förkasta relativismen är på ett personligt plan jävligt befriande, eftersom det är betydligt lättare att få tro på saker. Däremot är det farligt, eftersom det leder till en viss intellektuell lättja. Kritiskt tänkande bygger ju på tendensen att ifrågasätta, inte tendensen att tro.

Ett ypperligt element inom den kausala realismen är betonandet av mekanismer. Detta motsvaras av Deutschs fäbless för den goda förklaringen. En god förklaring känns igen bland annat genom att den är svår att variera utan att man skämmer den.

Jag hade nyligen nöjet att snick-snacka lite med en onkolog vars expertis är sarkom. Onkologen ifråga försökte pedagogiskt förklara hur hen bedriver forskning. Min återgivande redogörelse är troligen delvis felaktig, men låt oss ge det ett försök.

Den vetenskapliga disciplinen medicin berömmer sig ofta med att vara evidensbaserad. Det är detta man anser särskiljer disciplinen från t.ex. mineralterapi och ockultism. Genom att utföra kontrollerade studier, och systematiskt samla in data, kommer forskarna fram till vilka diagnoser som betingar vilka behandlingar. Detta synsätt är grunden för modern medicin, och förmodligen anledningen till att vi idag slipper åderlåtas till döds vare gång vi blir förkylda.

När det kommer till sarkomforskning är dock läget ett annat. Många sarkom är så sällsynta att det kanske bara finns ett enda fall i världen, och inget liknande fall beskrivet i litteraturen. När ett sarkom är det enda i sitt slag, eller när antalet fall är extremt begränsat, finns det ingen möjlighet att genomföra systematiska studier med kontrollgrupper, statistisk signifikans och allt det där.

Onkologen beskrev sin metod som så, att hen helt enkelt tänker vad som skulle kunna funka, utifrån sin kliniska erfarenhet. Hur uppträder sarkomet? Hur beter det sig? Hur skulle man kunna tänkas angripa det? Vilken befintlig behandling, kanske för någon helt annan cancerform, kan vi testa? Metoden har med andra ord ingenting med evidens att göra. Det handlar bara om att försöka tänka kreativt kring vad som skulle kunna funka – vilket naturligtvis inkluderar frågan varför det hypotetiskt fungerar, och därmed Deutschs goda förklaring/den kausala realistens mekanism.

Här kan nämnas att en svensk läkare har mycket fria tyglar när det gäller vad som kan skrivas ut avseende vilken problembild. I länder med privata sjukförsäkringssystem är sjukvården i högre grad bunden av vad försäkringsbolagen godkänner som behandling för respektive diagnoser. Svensk sjukvård, så länge den fortfarande är någorlunda offentligägd, kan därmed vara mer kreativ när det gäller att angripa unika eller ovanliga problem såsom vissa sarkom.

Här kan tilläggas att goda förklaringar och påhittigt uttänkta mekanismer givetvis måste testas mot verkligheten. Även om man klurat ut att det förmodligen är obalansen mellan slemmet och gallan i kroppen som orsakar influensa, och att detta rimligen kan åtgärdas med blodiglar på ögonen, så kan det vara värt att testa om den där smarta metoden verkligen fungerar tillfredsställande.