Förgriparens språk

Athena Farrokhzad skriver i Vitsvit:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk

och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”

Athena Farrokhzad är från Bagis!

Jag har tidigare nämnt Lundbergs Det här är inte mitt land, där han försöker vrida tolkningsföreträdet ur händerna på (som jag ser det) Schlingmann, Kjöller, Björklund och Borg. Lundberg upptäcker hur linjerna dras, hur historierna skrivs. Hur arbetsrätten inskränks, hur solidariteten kringskärs, hur rättigheter blir mer selektiva gällande vem de omfattar. Flyktingbarn fängslas och deporteras, fackföreningarna vänder sig bort från de bemanningsanställda, de misskrediterade fördöms eller försvinner ur det kollektiva synfältet.

Att prata med folk är jättesvårt. Vilka skyldigheter har vi att anstränga oss för att göra oss förstådda? (Här har jag tänkt på den saken.) Vilka tricks använder vi, och vilka risker innebär de? (Här har jag tänkt också på det.) Kampen över diskursen böljar än hither, än tither. Hur ska vi benämna saker? Rasister eller invandringskritiska? Nazister eller svenskvänliga? Skydda investeringar eller inskränka demokratin? Och så vidare, ad infinitum.

Moderaterna är några av de äckligaste i det här sammanhanget. Man ägnar sig åt en historierevisionism i omfattande skala för att utrota arbetarrörelsen och dess gärningar ur våra medvetanden. Nyliberal retorik vill få oss att tro att stjälp är hjälp, och tvärt om. De är fiffiga och falska, och i en antiintellektuell värld är de kungar. Trots, eller på grund av, att de är dumma i alla sina sju huvuden.

Farrokhzads rader sätter fingret på det klassiska dilemma den ställs inför som drömmer om att argumentera mot det hegemoniska. För att överhuvudtaget göra sig förstådd måste en tala förgriparens språk. Men vad kan sägas på det språket?

Den här fantastiska texten av Douglas Hofstadter, från hans Metamagical Themes (1985), belyser sexismen i engelskan. ”A person paper on purity in language” twistar konceptet genom att ersätta kön med ras. Läs texten och inse hur långt bakom svensk debatt är, när folk bråkar om könsneutrala pronomen och sånt.

Att använda ett visst språk, vilket kan sägas vara analogt med att argumentera enligt en viss metod eller logik, medför en mängd mer eller mindre synliga antaganden. Barzoo Tavakoli blev uppmärksammad för sitt brev till SD, där han beskrev vilken rekorderlig och värdeskapande invandrare han är. I samma andetag köpte han den underliggande idén om att hans värdeskapande är hans värde, och att det han tjänar är det han förtjänar. Universalistisk nyrasism, skulle Jonsson säga. På samma sätt sågade Özz Nûjen min husgud Timbuktu för dennes känsloladdade 5i12-tal. Nûjen tyckte inte det var gött att Timbuktu skulle behöva legitimera sin närvaro i Sverige genom en nationalistisk kärleksförklaring. (Timbuk verkar i Filter inte helt nöjd över responsen.)

När debatten-debatten rasade försökte bland andra Ali Esbati säga kloka saker på den här linjen. Här återger Esbati vad som hände när en blindgalen Stina Dabrowski och en fradgatuggande Janne Josefsson nödvändigtvis ville ha svar på tal om varför en inte alltid vill ge svar på tal. Esbati tipsar också om Tankesmedjans knappt fem minuter långa take on it, som en kan höra här. Vill en kolla på själva debatten-debatten så är den lång men festlig, och inbäddad nedan:

(Det är så otroligt härligt hur illa Dabrowski sköter sin roll som moderator. Det Dabrowski och Josefsson åstadkommer med uppvisningen är egentligen bara en perfekt illustration av varför man inte ska ta alla debatter under alla förutsättningar. Dabrowski avbryter omedelbart Esbatis inledande förklaring om vad "Våga vägra debatten" innebär, och låter sedan Josefsson orera utan ände.)

Nej, att alltid ”ta debatten” är såklart befängt. Dessutom, som Esbati skriver här, är

”En ’debatt’ på högerpopulisters och islamofobers villkor […] inte möjlig att ’vinna’ för motståndarna. Det är ’debatten’ – det stämningsläge den skapar och de frågeställningar den undantränger – som är själva målet.”

Esbatis artikel rör främst en norsk kontext, men är direkt överförbar till svenska förhållanden. Esbati igen:

”Islamofobins allt djupare normalisering i offentligheten är framhjälpt av en missuppfattning om det liberala meningsutbytets funktion och konstitution. Det yttrar sig i en dogmatisk […] idé om att, säg, Siv Jensen eller Hege Storhaug [eller Jimmy Åkesson] faktiskt önskar sig en debatt – alltså argument som bryts mot varandra – och att det i en sådan debatt skulle vara möjligt att övertyga åhörarna”

Debatten i publicistklubben är väl ett typexempel på en sådan icke-debatt.

Filosofiska rummet kommenterar. Här kommer man fram till att yttrandefriheten onekligen är långtgående, och att de som gastar om att vara censurerade onekligen lyckas göra sig höra angående detta. Frågan ställs, ”vad har man rätt att slippa finna sig i?” Fysiskt våld, ja, men vissa sociala sanktioner får man finna sig i om man framför impopulära åsikter. Det framhålls också att man kan anses ha en plikt att neka att delta i en debatt, om man inte ges möjlighet att delta i debatten på ett fritt sätt. ”Ingen vinner på att ställa upp och låta sig förnedras.” Obenägenheten att inte ge sig in i olika debatter bygger ofta på att det inte egentligen rör sig om sådana. (Man kan ju själv försöka föreställa sig hur stimulerande det hade varit att delta i SVTs patetiska program Debatt. Inte särskilt, tänker jag mig.)

Filosofiska rummet tar också upp begreppen deliberation och agonism. Deliberation handlar om att ”vi” i debatten ska arbeta oss fram till ett konsensus. Agonism är det motsatta – där är debatten evigt pågående, och enighet är inte ett begripligt alternativ. Skillnaden mellan agonism och antagonism är dock central – vi ska prata, inte spöa varandra. Här påpekas att debatter ofta är ett skådespel. Reinis vill knappast övertyga Löfven i partiledardebatten, och ingen förväntar sig heller detta. Debatten är då en form för att presentera respektive synpunkt. (Eller, i Reinis fall, att dölja sin egentliga agenda, inlindat smutskasta motståndaren, och ljuga om vad väljarna vill.)

Angående den mer vardagliga debatten då. Filosoferna i P1 anser att en medborgare har en viss plikt att idka diskursiv renhållning. Befängda och vidriga åsikter ska bemötas, och detta med goda argument. Ansvaret sträcker sig därmed till att ha en arsenal med argument redo och igenomtänkta. Det handlar om ”vilka åsikter som behöver legitimeras, och vilka åsikter som inte behöver legitimeras.” Vad man kan komma undan med, helt enkelt. Åsikter bygger heller inte bara, eller t.o.m. oftast inte, på rationella argument – ”de slipas av och bildas i ett socialt sammanhang.”

Tillbaka till språket då. Vad är förtryckarens språk? Som Hofstadter så snyggt belyser kan det vara patriarkatets engelska, och självklart även svenska. Men det kan också vara nyliberalens premisser, såsom att värde och ekonomiskt värde alltid är detsamma, att tillväxt alltid är målet, att konkurrens är konstruktivt hellre än destruktivt, och att ”fri marknaden” alltid är det mest rättvisa och optimala.

Således måste vi akta oss. Vi ska inte tro att spelplanen är rättvis. Dock har det alltid varit det fetaste att vinna över sin motståndare i dennes paradgren. Därför är det så himla gött att vänstern idag vinner över nyliberalerna även när man lutar sig mot högerns favoritvetenskaper. Vänstern vinner debatten om vinster i välfärden, debatten om åtstramning kontra stimuli, debatten om debatten, med mera etcetera, i alla fall om vi tittar på de faktiska argumenten. Nyliberala dogmer står sig inte för närmare granskning, och när moderaterna måste skrika att vänstern hatar USA och älskar Nordkorea så vet man att diskussionen inte går bra för dem.