”Min bror sa: Det enda
språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk
och förgriparens språk
är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”
Athena Farrokhzad är från Bagis! |
Att prata med folk är jättesvårt. Vilka skyldigheter har vi
att anstränga oss för att göra oss förstådda? (Här
har jag tänkt på den saken.) Vilka tricks använder vi, och vilka risker innebär
de? (Här
har jag tänkt också på det.) Kampen över diskursen böljar än hither, än tither.
Hur ska vi benämna saker? Rasister
eller invandringskritiska? Nazister eller
svenskvänliga? Skydda
investeringar eller inskränka demokratin? Och så vidare, ad infinitum.
Moderaterna är några av de äckligaste i det här
sammanhanget. Man ägnar sig åt en historierevisionism i omfattande skala för
att utrota arbetarrörelsen och dess gärningar ur våra medvetanden. Nyliberal
retorik vill få oss att tro att stjälp är hjälp, och tvärt om. De är
fiffiga och falska, och i en antiintellektuell värld är de kungar. Trots, eller
på grund av, att de är
dumma i alla sina sju
huvuden.
Farrokhzads rader sätter fingret på det klassiska dilemma
den ställs inför som drömmer om att argumentera mot det hegemoniska. För att
överhuvudtaget göra sig förstådd måste en tala förgriparens språk. Men vad kan
sägas på det språket?
Att använda ett visst språk, vilket kan sägas vara analogt
med att argumentera enligt en viss metod eller logik, medför en mängd mer eller
mindre synliga antaganden. Barzoo Tavakoli blev uppmärksammad för sitt brev
till SD, där han beskrev vilken rekorderlig och värdeskapande invandrare
han är. I samma andetag köpte han den underliggande idén om att hans
värdeskapande är hans värde, och att det han tjänar är det han förtjänar.
Universalistisk nyrasism, skulle Jonsson
säga. På samma sätt sågade
Özz Nûjen min husgud Timbuktu för dennes känsloladdade 5i12-tal.
Nûjen tyckte inte det var gött att Timbuktu skulle behöva legitimera sin
närvaro i Sverige genom en nationalistisk kärleksförklaring. (Timbuk verkar i
Filter inte helt nöjd över responsen.)
När debatten-debatten rasade försökte bland andra Ali Esbati
säga kloka saker på den här linjen. Här återger
Esbati vad som hände när en blindgalen Stina Dabrowski och en
fradgatuggande Janne Josefsson nödvändigtvis ville ha svar på tal om varför en
inte alltid vill ge svar på tal. Esbati tipsar också om Tankesmedjans knappt fem minuter långa take on it, som
en kan höra här. Vill en kolla på själva debatten-debatten så är den lång
men festlig, och inbäddad nedan:
(Det är så otroligt härligt hur illa Dabrowski sköter sin roll som moderator. Det Dabrowski och Josefsson åstadkommer med uppvisningen är egentligen bara en perfekt illustration av varför man inte ska ta alla debatter under alla förutsättningar. Dabrowski avbryter omedelbart Esbatis inledande förklaring om vad "Våga vägra debatten" innebär, och låter sedan Josefsson orera utan ände.)
Nej, att alltid ”ta debatten” är såklart befängt. Dessutom, som Esbati skriver här, är
”En ’debatt’ på
högerpopulisters och islamofobers villkor […] inte möjlig att ’vinna’ för
motståndarna. Det är ’debatten’ – det stämningsläge den skapar och de
frågeställningar den undantränger – som är själva målet.”
Esbatis artikel rör främst en norsk kontext, men är direkt
överförbar till svenska
förhållanden. Esbati igen:
”Islamofobins allt
djupare normalisering i offentligheten är framhjälpt av en missuppfattning om
det liberala meningsutbytets funktion och konstitution. Det yttrar sig i en
dogmatisk […] idé om att, säg, Siv Jensen eller Hege Storhaug [eller Jimmy
Åkesson] faktiskt önskar sig en debatt – alltså argument som bryts mot varandra
– och att det i en sådan debatt skulle vara möjligt att övertyga åhörarna”
Debatten i publicistklubben är väl ett typexempel på en
sådan icke-debatt.
Filosofiska
rummet kommenterar. Här kommer man fram till att yttrandefriheten onekligen
är långtgående, och att de som gastar om att vara censurerade onekligen lyckas
göra sig höra angående detta. Frågan ställs, ”vad har man rätt att slippa finna sig i?” Fysiskt våld, ja, men
vissa sociala sanktioner får man finna sig i om man framför impopulära åsikter.
Det framhålls också att man kan anses ha en plikt att neka att delta i en
debatt, om man inte ges möjlighet att delta i debatten på ett fritt sätt. ”Ingen vinner på att ställa upp och låta sig
förnedras.” Obenägenheten att inte ge sig in i olika debatter bygger ofta
på att det inte egentligen rör sig om sådana. (Man kan ju själv försöka
föreställa sig hur stimulerande det hade varit att delta i SVTs patetiska
program Debatt. Inte särskilt, tänker jag mig.)
Filosofiska rummet tar också upp begreppen deliberation
och agonism. Deliberation
handlar om att ”vi” i debatten ska arbeta oss fram till ett konsensus. Agonism
är det motsatta – där är debatten evigt pågående, och enighet är inte ett
begripligt alternativ. Skillnaden mellan agonism och antagonism är dock central
– vi ska prata, inte spöa varandra. Här påpekas att debatter ofta är ett
skådespel. Reinis vill knappast övertyga Löfven i partiledardebatten, och ingen
förväntar sig heller detta. Debatten är då en form för att presentera
respektive synpunkt. (Eller, i Reinis fall, att dölja sin egentliga agenda, inlindat smutskasta motståndaren, och ljuga om vad väljarna vill.)
Angående den mer vardagliga debatten då. Filosoferna i P1
anser att en medborgare har en viss plikt att idka diskursiv renhållning.
Befängda och vidriga åsikter ska bemötas, och detta med goda argument. Ansvaret
sträcker sig därmed till att ha en arsenal med argument redo och igenomtänkta.
Det handlar om ”vilka åsikter som behöver
legitimeras, och vilka åsikter som inte behöver legitimeras.” Vad man kan
komma undan med, helt enkelt. Åsikter bygger heller inte bara, eller t.o.m.
oftast inte, på rationella argument – ”de
slipas av och bildas i ett socialt sammanhang.”
Tillbaka till språket då. Vad är förtryckarens språk? Som
Hofstadter så snyggt belyser kan det vara patriarkatets engelska, och
självklart även svenska. Men det kan också vara nyliberalens premisser, såsom att
värde och ekonomiskt värde alltid är
detsamma, att tillväxt alltid är målet, att konkurrens är konstruktivt hellre
än destruktivt, och att ”fri marknaden” alltid är det mest rättvisa och
optimala.
Således måste vi akta oss. Vi ska inte tro att spelplanen är
rättvis. Dock har det alltid varit det fetaste att vinna över sin motståndare i
dennes paradgren. Därför är det så himla gött att vänstern idag vinner över
nyliberalerna även när man lutar sig mot högerns favoritvetenskaper. Vänstern
vinner debatten om vinster i välfärden, debatten om åtstramning kontra stimuli,
debatten om debatten, med mera etcetera, i alla fall om vi tittar på de
faktiska argumenten. Nyliberala
dogmer står sig inte för närmare granskning, och när moderaterna
måste skrika att vänstern hatar USA och älskar Nordkorea så vet man att
diskussionen inte går bra för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar