Vi är råttor

Expos vitbok ger lite historik över det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Perfekt komplement till det här resonemanget. Samtidigt går folk (men kanske framförallt fä) i taket efter att The Telegraph beskrivit SD som ett rasistiskt parti med nazistiska rötter, t.ex. här.

Troligen lever vi mitt i ett psykologiskt experiment, där illasinnade forskare försöker reda ut hur mycket relativisering och nyspråk vi människor är förmögna att klara av innan vi blir galna.

Medan surrealismen gör sig påmind i rasist-debatten, talar näringslivet i samma gamla vanliga tungor som alltid. T.ex. om det förträffliga i att det hittats på en drönare som kan skjuta strejkande arbetare. SvD Näringsliv skriver bland annat att de första 25 beställningarna kommer från gruvföretag i Sydafrika. Nähä.

Det ryms på något sätt ett underliggande hot i att SvD Näringsliv skriver om denna fantastiska produkt, samtidigt som Allians-politiker och "liberala" debattörer hetsar mot människors rätt att strejka (t.ex. här). Jag tänker så klart på Veolia-härvan. Att högern vill utöka prekariatet är klarlagt. Det är inte ens något de smyger med – anställningar ska vara osäkra.

Pallar ni icke avskedas och återanställas under osäkra anställningsformer, då kommer drönaren och skjuter er. Men det är ingen fara – det är bara en nödvändig del av experimentet. När försöksråttorna väl blir galna av alla retoriska krumbukter, lögner och rökridåer, då kan de behöva lugnas ned medelst en Skunk Riot Control Copter.

Storasyster ser dig

Ibland händer det att en enkel bloggare skriver lite om massövervakning. Ibland höjer en enkel bloggare ett varningens finger avseende nazismens framfart. Ska en enkel bloggare verkligen skoja till det, då kan den säga typ öh passa er med att skapa en extremt utbyggd infrastruktur och tillåtande lagstiftning för massövervsakning, tänk om nazisterna en dag sitter vid makten, hur ska det då gå.

Problemet är att detta argument inte biter på Reinis och hans smutsiga hantlangare. Hur kommer det sig? En enkel bloggare misstänker i sitt stilla sinne att Reinis et al inte tycker att nazism är så himla illa ändå. Inga vidare kopplingar där.

Så hur ska vi få Alliansen att chilla med massövervakningen? Jag tror att vi måste omformulera vårt tänkta hot: Öh. passa er med att skapa en extremt utbyggd infrastruktur och tillåtande lagstiftning för massövervsakning, tänk om feministerna en dag sitter vid makten, hur ska det då gå.

Tänk dig att du, Reinis, sitter och surfar hårdporr. Du skickar ett soft mail till Hägglund där du skriver något i stil med, kolla in den här helt sjuka gang-rejpen, tjejer asså, de ska ha det i ändan ändå! I samma ögonblick blinkar en liten röd lampa borta på Försvarets Radioanstalt. Löjtnant Führer Sahlin den yngre kontrollerar vad som ligger bakom. Jasså, en man som är misstänkt lik en jättebebis sitter och skickar porr-tips till en jättebebis misstänkt lik en man! Nu måste vi omedelbart gripa in.

Vad ska du göra, Reinis, när det bankar på din dörr? När uniformerade män kvinnor stormar in och tar dig och din hårddisk i förvar? Är det detta samhälle du ville ha?

Jag tror att vi kan avsluta denna förvirrade novell redan här. Sammanfattningsvis är det hiskeliga verktyg som skapas, och som kan användas till lite vad som helst av vem som helst enligt dennes agenda. Om nu inte romregister och mailavläsning i SDs och SvPs händer skrämmer, då tvingas jag hota med feminister istället.

Liberaler är snyltare, socialister är syltare och saftare

Visserligen brukar jag säga att liberaler är bra och nyliberaler är dåliga. Men då menar jag i sanningens namn själva ideal-liberalen, enligt en socialists definition, där liberalen ses som en slags outvecklad proto-socialist. I verkligheten omges vi av "liberaler" som Erik Helmersson, Hanne Kjöller och Susanne Birgersson, som mest är ett hopkok av konservativa och nyliberaler. Pga. detta tar jag mig nu friheten att smutskasta "liberaler", lite på samma sätt som idioter ofta tar sig friheten att smutskasta "feminister".

Här skrev jag lite om nyliberalernas totala fuck-up-erism gällande förståelsen av strukturer. Sammanfattningsvis är det oftast nyliberalerna som förnekar strukturer, och lyfter aktörens/agentens betydelse. Detta faller tillbaka på dem själva, eftersom det då är dessa världsförstörare som personligen är ansvariga för all skit de åsamkar. I anslutning till detta resonemang vill jag nu hävda att liberaler är gratisätare – vilket så klart är ironiskt, eftersom de inte tror på gratisluncher.

Liberaler säga saker som: "Jämställdhet är dåligt änna, för det är individen vi ser till. Dess kompetens. Idag har kvinnor och män likadana förutsättningar, rösträtt, lön, etc." Så går ramsan. Liberalerna glömma då de arbetstimmar som lagts ned på att genomdriva rösträtt, sexualbrottslagstiftning (som fortfarande kräver en del finputsning), mm. etc. osv.

Så vad äre jag sitter och säger? Jo, att liberalerna njuter frukterna av allt det hårda arbete som t.ex. feminister eller socialister lagt ner. Tror på den individuella förmågan, men gör ingenting för att påverka förutsättningarna, dvs. strukturen som aktören verkar inom. "Här är ett vakuum där man kan göra vad man vill", tycks liberalen säga. "Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Inom detta vakuum är det upp till var och en att götta sig bäst de kan." Men, libbo, nyss röjde femtusen suffragetter undan nio tusen ton norm-bråte och lagstiftning som annars hade tvingat dig att suga Dave Chapells kuk, leka med hans pungkulor, göra honom en macka, och inte prata så mycket. Typ.

Jag vill för övrigt poängtera att detta blogginlägg är skrivet i affekt pga. vrede över orelaterade saker. Men osakligheten är ju de sk. "liberalernas" paradgren, änna, så bara ät upp det och mys.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Barabbas

Barabbas är inte bara en skiva av Roffe Ruff, det är även en biblisk figur. Barabbas anses allmänt ha varit en rövare som fängslades i samma veva som Jesus. Pontus Pilatus lät, god som han var, pöbeln välja vem som skulle benådas – folket valde Barabbas.

"Men översteprästerna och de äldste övertalade folket att begära Barabbas fri och få Jesus dödad." Matt 27:20.

Det blev Jesus som fick hänga.

"Då frigav han Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas." Matt 27:26.

Inte bara Matteus berättar historien:

"Pilatus, som ville göra vad folket begärde, frigav Barabbas. Jesus lät han piska och utlämnade honom sedan till att korsfästas." Mark 15:15.

"Då ropade de igen: 'Inte honom, utan Barabbas!' Barabbas var en rövare." Joh 18:40.

Enligt t.ex. Bulgakovs Mästaren och Margarita blev Pontus Pilatus besviken på folket för att de inte tog chansen att fria Jesus istället. Jag kan dela hans besvikelse – utan korsfästelse, ingen kristendom. Rätt skönt när man tittar på den här mannen:

Så går alltså den gängse historien om Barabbas. Däremot finns det de som har grävt lite djupare i källorna, och kommit fram till en skrämmande sanning. Eller i alla fall teori.

Barabbas är egentligen en tautologi på armeiska. "Bar" betyder "son av", och "Abba" betyder fader – Barabbas således "faderns son", eller "sonen av fadern". Jesus, den gamle räven, benämnde allt som oftast Gud som sin fader, och ansågs av sina följeslagare ha varit Guds son. Ringer det några konspirationsteoretiska klockor, änna?

Jag ska inte hålla er på halster. Läser man sin Bibel ordentligt förstår man genast detta sjuka: Barabbas och Jesus var samma person. När Pontus Pilatus skulle fråga pöbeln om vem som skulle benådas, då lät det så här:

"När folket var samlat frågade Pilatus: 'Vem vill ni att jag skall frige, Jesus Barabbas eller den Jesus som kallas Messias?'" Matt 27:17.

Det är alltså frågan om huruvida Jesus, faderns son, eller Jesus, Messias, ska friges. Risken för sammanblandning här känns rätt överhängande, änna. Troligen så bad folket Pilatus att frige Jesus, men Pilatus vägrade, kanske under press från översteprästerna eller den romerska centralmakten.

"Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom ropade de: 'Korsfäst, korsfäst!' Pilatus sade: 'Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.'" Joh 19:6.

"Då ropade de: 'Bort med honom! Korsfäst honom!' Pilatus frågade: 'Skall jag korsfästa er kung[, änna]?' Översteprästerna svarade: 'Vi har ingen annan kung än kejsaren.'" Joh 19:15.

Man kan tycka att Pilatus kunde stått på sig och släppt Jesus, sonen av fadern, trots översteprästernas tjat. Hur som helst kom språkförbistring och kanske även medvetna missförstånd att göra Barabbas till en separat person i senare vittnesmål från t.ex. apostlarna.

Annars, om man accepterar originaltolkningen av Barabbas-sagan, så är den jäkligt tillämpar på Nuon-affären. Vi (även jag) hånar Maud Olofsson, men låter Reinis gå fri. Med detta inte sagt att Olofsson är Messias – däremot är Reinis en rövare av rang. Och om detta inte är en ljugande mans blinkningar och tics så vette fan. Lite mer Bibel på det kanske:

"Ni mäktiga, hur länge skall ni skymfa min heder, älska tomhet och bruka lögn?" Ps 4:3.

Det finns en varning till Alliansens kleptokrater också:

"Skatter som vunnits med lögn är flyktig dunst och dödlig snara." Ords 21:6.

Och visst dunstade 95 miljarder väck. Nu hoppas vi bara på lite dödlig snara i samband med valrörelsen.

De riktiga bovarna

Korruptionen i nationen är problemet med systemet. Att den skatt vi alla betalar försnillas av somliga är inte bara kränkande likt ett inbrott i ditt hem – det leder också till minskad legitimitet för nationen som välfärdslevererande enhet a la Habermas. Dels för att offentlig välfärd försämras när den inte kan finansieras ordentligt, och dels för att den samhälleliga tilliten drivs i botten. Låt mig förklara.

Det finns ett gäng bakterier som ses som ett förstadium till flercelliga organismer. Dessa bakterier kan nämligen sluta sig samman i kolonier när en yttre kraft hotar dem. Att sluta sig samman på detta sätt kostar en viss mängd energi, men låter bakterierna överleva viss press som annars hade eliminerat dem. Dock måste inte alla bakterier i sammanslutningen anstränga sig – om en tillräckligt stor andel gör det, fungerar taktiken ändå. Den andel bakterier som då inte bidrar med ansträngning är ändå skyddade inom sammanslutningen. De kan alltså slippa kostnaden för sammanslutningen, men ändå dra nytta av den. Om allt för många bakterier skiter i att bidra, då blir det däremot ingen sammanslutning, och strategin kollapsar.

Lite på samma sätt brukar somliga resonera om samhället. Vi vinner alla på sammanslutningen, men en individ kan maximera sin nytta genom att dessutom skita i att bidra, och ändå dra nytta av alla perks ett samhälle ger. Här kommer konceptet tillit in i bilden – om alltför många freeloadar, då riskerar samhällets legitimitet att minska. Människor i allmänhet blir mindre benägna att betala skatt, när man ser att andra både äter kakan och har den kvar. Problemet formuleras ofta i en spelteoretisk figur kallad Fångarnas dilemma. Det finns flera olika varianter av detta tankeexperiment, bland annat ett där fyra fångar sitter i varsin cell utan möjlighet att kommunicera. De vet att om de alla kniper käft, då får alla två år i finkan – här krävs dock att man litar på sina medfångar. Om någon tjallar kan denne någon gå fri, men övriga hamnar i giljotinen. Det kan vara synnerligen frestande att säkra sin frihet med att tjalla. Modellen kan också kryddas med att den som tjallar får någon form av ytterligare belöning. Hur som helst illustreras att tillit är en ypperligt viktig faktor för att sammanslutningen ska fungera, och den totala gemensamma nyttan maximeras. Mina damer och herrar, jag ger er lösningen på Fångarnas dilemma, the G-Code:

Eller, som den heter på svenska, Snackar tji med polis:

Med ett sådant kodex kan tilliten så att säga formaliseras, och dilemmat angripas.

Nåväl, tillit dårå. För att ett samhälla ska fungera krävs att de flesta ser nyttan för dem själva i sammanslutningen. Så resoneras i vart fall. När korruptionen skjuter i höjden under Alliansens kleptokratiska regim, då faller naturligtvis tilliten. Varför ska vi betala skatt när den inte går till den gemensamma nyttan, utan bara rakt ner i rövarbaronernas fickor?

Bolagen som tjänar miljarder på vår ”välfärd” skiter i att skatta: Så visar DN:s kartläggning. Rövarbaronerna själva täljer guld: Så visar ETC:s kartläggning. Men, problemet är mycket större än så. Jag har tidigare skrivit om att varje krona i bistånd till afrikanska länder motsvaras av tio kronor i skatteflykt från samma länder. Hade det multinationella monstret tagit sitt ansvar hade afrikanska statskassor dignat, eller i alla fall sett betydligt rikare ut än idag – och vi hade verkligen inte behövt köpa oss gott samvete med futtigt och tidvis till och med kontraproduktivt bistånd.

Det handlar emellertid inte bara om neokolonialismen, hur barsk och bister den än må vara. Forskare talar idag om att den totala skatteflykten i världen är en viktig orsak till den ökande ojämlikheten (något dåligt tycker jag här, här och här), orsaken till varför folk tror att västvärlden är i skuld till Kina (vilket i sin tur leder till moralistisk och destruktiv åtstramningspolitik), och en delorsak till varför transparens inte prioriteras av the corporates – läs här för att få den franske ekonomen Gabriel Zucmans forskning till livs. Kopplat till diskussionen om tillit är kanske detta det viktigaste:

”Because large-scale tax evasion skews key economics statistics, it hampers officials’ ability to manage the economy or make policy, Mr. Zucman says. It erodes respect for the law, preventing the government from carrying out one of its essential tasks. And it discourages job creation, since it rewards people and corporations for keeping money overseas, instead of investing it domestically.”

Att erodera respekten för lagen är rätt allvarligt, inte minst med tanke på att rule of law är en av demokratins mest centrala beståndsdelar. Att ha ett fungerande rättssamhälle ger oss även förutsägbarhet, vilket är avgörande för att vi ska kunna skapa välstånd.

Enligt källa sa Jonathan Swift att lagen är som en spindelväv – den fångar små flugor men låter större beläten bryta igenom. Låtom oss bygga ett spänstigare nät omedelbart, för de feta flygfiskarna.

Myten om krigserfarenheten deluxe

Ibland beger sig Antropofagi ut på vägarna. Då kan hen springa på festliga objekt, såsom denna staty som finns i West Lafayette, Indiana, USA:

Bredvid statyn Most Precious Offering (Whiddon 2006) finns en tavla med en förklarande text. Den lyder:

Created by artist, Saundra Whiddon, to honor the courage and sacrifice of all parents who from infancy held and nurtured the soldier and now, for the sake of others, must let him go. In the final goodbye, the parents exhibit purpose and unspeakable selflessness.

The infant is portrayed as vulnerable and yet secure in the hands of his parents. He is swaddled in the American Flag. The hand of his father lifts him up with great determination and purpose; using his strength to hold the head of the infant securely for the entire journey. The mother's hand, by contrast, forms a nurturing pose as she reluctantly and slowly lifts her child toward the heavens. The infant is simultaneously emitting a cry of victory and of separation with which the artist hopes to show the ambivalence even the bravest soldier feels when called to war. He clutches the American flag against his chest with one hand clinging to those things that are familiar. With the other hand, he raises his flag toward the Creator showing the courage that soldiers exhibit when they dare to reach higher than others!

Själva statyn visar alltså två händer som håller upp en bebis. Den förklarande texten säger oss att det är en moders och en faders händer, och att dessa skänker sitt barn till armén och nationen. Modern gör det lite motvilligt, fokuserad som hon är på omhändertagande – fadern gör det med "great determination and purpose". Statyn är ett fint exempel på det jag skriver om här, nämligen hur militarismen och patriarkatet samspelar. (Den är också ett exempel på att nationalister inte är så bra på konst.) Framförallt är den spott i ansiktet på alla som sett vänner och släktingar gå ut i krig.

En gång i tiden hade USA allmän värnplikt. Detta blev impopulärt i och med Vietnamkriget, som kom att betraktas som meningslöst krig och dessutom som ett nederlag. Samtidigt dog många, t.ex. Charles Bradleys bandkompisar eller RA the Rugged Mans pappa, under vidriga förhållande i samband med kriget. Amerikanska soldater begick även en mängd övergrepp och krigsförbrytelser. Detta är naturligtvis praxis – dock spreds bilder på förbrytelserna, i och med att Vietnamkriget var det första TV-sända kriget. Sedan dess har man lärt sig att mörka bättre, och fasaden spricker bara en smula när filmer som denna läcker ut:

Hur som helst så ville inte USA:s över- och medelklass skicka ut sina söner i krig efter Vietnamkriget. Därmed avskaffades allmän värnplikt. Istället byggdes en utstuderad struktur upp där värvning blev en av få utvägar ur underklassens knapphet och elände. Idag är selektionen alltså sådan att bara fattiga dör i krig.

Att som Most Precious Offering göra döende i krig till något ädelt är helt i linje med den strategi som anläggs av Frivilliga offertjänsten i Karin Boyes Kallocain (som jag för övrigt nämnt här). (Läs boken, den är inte så lång och ger dessutom vinster såsom respekt hos svensklärare och poäng i TP.) Döden skrämmer inte de unga potentiella värvningarna – inte så länge döden är ärofull och strålande. Att man sen egentligen får ligga och blöda till döds i ett dike medan man bajsar på sig av dödsångest, för att sedan skyfflas ned i en massgrav och för evigt glömmas, det tonas i regel ned en smula. Detta är en av grundbultarna i myten om krigserfarenheten.

En annan grunläggande aspekt är att soldaterna kan nå "higher than others", i och med sitt mod. Krigandet och soldatyrket som det yttersta förverkligandet är en klassiker, som för övrigt svenska försvaret också fallit för. Kolla in deras reklamkampanj från 2013, Vad håller du på med? Kampanjen går ut på att visa en radda hipsters som gör meningslösa saker, vilket självklart skiljer sig från de mycket meningsfulla saker som man får pyssla med inom Försvarsmakten. Typ spränga grejer och dö för sitt land.

Man måste jobba

Man måste jobba, för att få det att gå runt. Så sjunges.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]


Men är det verkligen så? Jag har tidigare (t.ex. här, här och här) ifrågasatt ekorrhjulets hastighet. Och jag är naturligtvis på inget sätt ensam om detta, vilket den här intressanta artikeln exemplifierar. Artikelförfattaren Ana Udovic trasslar ut några faktum om hur mycket vi egentligen måste arbeta för bibehållet välstånd. Utifrån sociologen Roland Paulsens forskning landar det på ca 20 timmar i veckan, dvs. hälften av vad "vi" (tillsvidareanställda) arbetar idag.

Artikeln mest intressanta poäng är kommentaren på den sk. arbetslinjen. Politiker vill "skapa arbete", vilket går stick i stäv med konceptet utveckling. Utveckling är ju att, genom smarta lösningar, minska det arbete som krävs för att genomföra en syssla. Jämför att lyfta en sten för hand med att använda hävstångseffekten för att baxa samma sten. Eller att släpa en säck genom gyttja jämfört med att dra den på en kärra med hjul.

Hela den här historien belyser ju också idiotin. Att arbetslösa tvingas till meningslösa uppgifter i det fasansfulla FAS 3 är Kafkaesquet och vedervärdigt. I förlängningen är det bara ett led i att allokera pengar till di rige, samt stigmatisera di fattige (se t.ex. här, här och här) och bryta ner deras självkänsla (se t.ex. här, här, och här). Sysselsättningsåtgärder blir därmed ett kodord för den totalitära kapitalismens segmentering av kroppar inom slavsamhällets (se här och här) ramar.

En okänd internet-rappare har rappat lite om bland annat FAS 3, och den allmänna plundringen för den delen. Hör, hör:



Antropofagi har identifierat förlagan – den eminenta Dead Prez-dängan Hell Yeah:
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]


I Helg Es sista vers kommenteras för övrigt på det som jag har kallat för neofeodalismen:

Och mitt jordbruk är sjukt stort, största EU-bidragsmottagaren/
Jordägarförbundet, min bundsförvant i mitt krig mot de svagare/
det finns en billig finess, den kallas fideikommiss/
då kan man chilla med stress, för bara killar får sitt/
och jag gillar det fett, det ger en stilig premiss/
så man kan bygga sin ätt, utan att skilja på shit/
Så fast att det gått ett tag, är adeln i sadeln med slotten kvar/
har låtsas det inte är nått att ha, fått kulturminnesvård-stöd sen 80-tal/

Nåväl, tillbaka till ämnet. Hela konceptet "utveckling" har vantolkats (se här och här). Att vi ska tvingas jobba i onödan är själva antitesen till framsteg – det är nyliberal dogmatism när den är som slaktigast.

Din käpp i ekorrhjulet - 1984

Ofta låter Antropofagi den abstrakta idén eller den konkreta artefakten styra skrivandet. Idag ska istället dimension nummer fyra, tiden, få diktera innehåll. Låtom oss fokusera på året 1984, om inte annat så för att testa Orwells prediktioner. Vi börjar i Japan.

I japanska Koyasan finns ett maosoleum där buddihstmunken Kobo Daishi mediterat i snart 1200 år. Han är alltså inte död, och mausoleets högst rankande munkar matar och byter kläder på Kobo Daishi dagligen. Ingen annan än dessa munkar tillåts vistas i kryptan.

Kobo Daishi var, under den tid för ca 1200 år sedan då han var lite mer aktiv, ett typiskt renässansgeni. Han uppförda tempel och pagoder, nådde upplysning och insikt, uppfann alfabeten och skrev böcker. Kobo Daishi utförde också flera mirakel – i Murakamis Kafka på stranden nämns i förbigående hur Kobo Daishi lät en källa springa fram genom långvarig meditation (något som Kobo Daishi uppenbarligen bemästrar). Bevattningen ledde till att ödemark blev bördiga risfält.

I källaren på Kobo Daishis mausoleum finns 50 000 identiska små buddhastatyer. Statyerna är numrerade, 1 till 50 000.  De är uppsatta i rader i ställningar, som i sin tur är märkta med vilka nummer de innehåller. Hyllorna med statyerna fyller hela källarplanet.

De 50 000 statyerna härrör från 1150-års-jubileet av Kobo Daishis nedstigande i sin gravkammare. Detta firades 1984, samma år som Adidas släppte sin klassiska sko L.A. Trainer i samband med OS i Los Angeles. Skons sula har en patenterad stötdämpande funktion som heter the Vario Shock Absorption System. Systemet består av tre små anspråkslösa plastpluggar.

Samma år som L.A. Trainer såg dagens ljus dog också den franske filosofen/historikern Michel Foucault. Foucaults begreppsapparat är central för dagens samhällsvetenskap, och hjälper oss att se komplexa fenomen ur perspektiv som tidigare varit väl förborgade. 1984 såddes också ett viktigt frö till Nas' legendariska skiva Illmatic. T La Rocks "It's Yours", som sedermera samplades av Pete Rock i och med "The World Is Yours", släpptes nämligen detta år.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Inget av detta förutsågs mig veterligen av George Orwell.

(Tidigare inlägg i följetongen Din käpp i ekorrhjulet hittar du t.ex. här, här, här, här, och här. Denna serie bloggposter syftar till att hämma tillväxten genom att förse white collar-arbetaren med mer eller mindre meningslös kuriosa som hen kan inmundiga på sin arbetstid.)

12 ilskna gåbbar

Debatten-debatten har jag berört här och här. När jag nyligen såg om eminenta filmen 12 Angry Men (1957) kom jag omedelbart att tänka på det som Filosofiska Rummet är inne på här – den normerande mekanismen. Det finns en viss poäng med att "ta debatten", för att helt enkelt markera vilka åsikter och uppfattningar som en fritt kan slänga sig med utan att möta mothugg. Men måste det verkligen vara så?

I 12 Angry Men finns en scen där en karaktär låter sitt bigotteri få fritt spelrum.

(Parentes: Jag avser med "bigotteri" den betydelse som är snarlik termen "rasism". Jag tycker att ordet "bigott" känns tidsenlig för 50-talet, även om ordets betydelse tydligen har skiftat en del genom åren. Hur som helst är det oklart om det är rasism i dess renaste form som karaktären ger prov på – snarare tycks det röra sig om en typisk sammanblandning av klass och ras. "Dom" som han rantar om är fattiga ungdomar i slummen – jag vet inte om det vid den här tiden ansågs ekvivalent med t.ex. italienare eller nåt.)

Övriga 11 personer i rummet tar avstånd från den intolerantes utspel genom att vända honom ryggen, lite som hur anti-SD-demonstranter har betett sig under våren. Det sociala stigmat tynger snart rasisten till tystnad.

Intressant med hur normeringen sker i detta fall är att jurymedlemmarna inte de facto "tar debatten" med bigotten. Istället markeras avståndstagandet till den oacceptabla åsikten med tystnad och kroppsspråk som uttrycker avsky. Först när bigotten är isolerad och desperat förklaras med bestämdhet att han bör hålla flabben. Ingen nedvärderar sig till att diskutera huruvida "them" är "liars" eller "wild" eller något sådant.

Till Filosofiska Rummets idé om den normerande mekanismen i vardagsdebatten kan således läggas en viktig utvikning. Avståndstagande från vidrig idé kan ske utan vidare diskussion. Naturligtvis kan principiell diskussion föras vid något tillfälle, men man måste inte ha statistikpärmen och Peter Englund med sig varje gång man ska grilla i koloniträdgården.